<- Del 3.

NĂ€r Let’s Make Love hade premiĂ€r, i augusti 1960, hade Marilyn Monroe knappt tvĂ„ Ă„r kvar att leva. Hösten detta Ă„r skulle hon ta sig igenom den ökĂ€nda inspelningen av John Hustons De missanpassade, som inte bara blev hennes sista film utan filmen som enligt ryktesvĂ€gen tog död pĂ„ Clark Gable ocksĂ„. Hon var inte den felande lĂ€nken dĂ€r – Huston var gravt alkoholiserad och inspelningen var tragisk för alla inblandade – men annat hade det varit nĂ€r hon inte kom ihĂ„g sina repliker inför Billy Wilder i I hetaste laget (1959). Åtminstone enligt Billy Wilder.

Marilyn Monroe Ă€r, sĂ„klart, ett kapitel för sig. Vad det nu Ă€n var sĂ„ spökade nĂ„got i denna mĂ€nniska. Det stod klart vid det hĂ€r laget. Eller: Det borde förmodligen ha stĂ„tt mer klart Ă€n det gjorde. Hon hade i princip gĂ„tt i exil efter Wilders klassiska komedi och nĂ€r hon gjorde musikalen Let’s Make Love var det för att hon fortfarande hade en film kvar enligt kontraktet pĂ„ Fox. Det var inte mycket till film. Maken Arthur Miller fick skriva om manuset och Marilyn ville ha George Cukor och ingen annan som regissör, en finstĂ€md herre (pĂ„ denna sida bekant som Hollywoods stĂ€mplade queerregissör, som snodde gigen frĂ„n Dorothy Arzner) som Monroe uppenbarligen kĂ€nde sig sĂ€ker med.

Det var, emellertid, fortfarande inte mycket till film. Den basala romkom-intrigen skiljer sig inte mycket frĂ„n nĂ„gon annan film kring denna tid, och Monroe har nĂ„got spöklikt över sig. (Jag har skrivit mer om filmen hĂ€r). Kritikerna var lika svala, förstĂ„eligt, och karusellen ansĂ„gs ha skenat ivĂ€g nĂ€r Monroe hade en affĂ€r med Yves Montand, partnern i filmen, som Fox sĂ„klart anvĂ€nde som PR. Svensk premiĂ€r hade filmen inte förrĂ€n sju Ă„r senare, som ”LĂ„t oss Ă€lska”. FrĂ„n titeln till kontexten har filmen nĂ„got tragiskt över sig.

Bilden man fĂ„r av Marilyn Monroe vid denna tid Ă€r det av en person som, av en eller annan anledning, inte tillĂ„ts ha ett eget omdöme. Det kan vara en myt, liksom de diffusa utsagorna om Britney Spears idag, men tar man en titt pĂ„ andra musikaler och romantiska komedier frĂ„n 1960 sĂ„ kan man inte sĂ€ga att tiden var pĂ„ hennes sida. Let’s Make Love förvĂ€ntades konkurrera med andra konventionella musikaler och romantiska komedier som alltid spelade pĂ„ Oidipuskomplex; kvinnan var alltid ung och/eller utmanande, mannen alltid en gubbe.

I Det började i Neapel var det Clark Gable och Sophia Loren. I Can-Can var det Shirley MacLaine som förförde Frank Sinatra via förbjuden snuskdans. I Vincente Minnellis Det ringer, det ringer var det Dean Martin som inte begrep att den gamla telefonoperatören han kallade för mamma i sjĂ€lva verket var snĂ€rtiga Judy Holliday. En av Ă„rets stora succĂ©er, Storslam i Las Vegas, var en given korvgryta (och skulle sĂ„ förbli i Soderberghs överskattade nyinspelning fyrtio Ă„r senare). Till och med John Wayne fick dras med franska donnan Capucine i Westernkomedin Alaska. Det vĂ€rsta exemplet Ă€r förmodligen den sunkiga komedin Vem var bruden dĂ€r Dean Martin övertalar Tony Curtis ”svartsjuka” fru att han faktiskt jobbar för FBI. Allt sĂ„ att de kan vara ute pĂ„ krogen och ligga runt med andra! Janet Leigh, som spelar frun, behandlades med större vĂ€rdighet i Psycho.

VĂ€rst av alla, vĂ€rre Ă€n Monroe, behandlades emellertid Brigitte Bardot i Henri-Georges Clouzots Sanningen, en film som blivit konstigt bortglömd med tanke pĂ„ att den blev Oscarsnominerad för bĂ€sta utlĂ€ndska film. vann en Golden Globe i samma kategori och (frĂ€mst) kantades av flera ”kontroverser”; liksom i fallet Let’s Make Love blev det rubriker nĂ€r Bardot hade en romans med Sami Frey (som spelar hennes man i filmen); Jacques Charrier, som var gift med Bardot, fick ett nervöst sammanbrott och gick i offentligt handgemĂ€ng med Frey. Vera Clouzot, regissörens fru, fick ett nervöst sammanbrott under inspelningen; regissören sjĂ€lv drabbades av en hjĂ€rtattack. Bardots sekreterare sĂ„lde skvaller till pressen och Philippe Leroy-Beaulieu, som Clouzot först hade valt som den manlige huvudrollen, stĂ€mde regissören pĂ„ 300 000 francs Allt kulminerade i september 1960, nĂ€r Bardot (liksom karaktĂ€ren hon spelar i filmen) försökte ta sitt eget liv. Detta kan jĂ€mföras med Monroe, som ju kom att begĂ„ sjĂ€lvmord.

Minst uppstĂ„ndelse fick det mest hutlösa faktumet, nĂ€mligen att Bardot blev drogad – ja, drogad – av Clouzot under inspelningen; detta eftersom han ville att dramat (dĂ€r Bardot spelar en kvinna som Ă„talas för mord efter att ha dödat sin Ă€lskare) skulle bli sĂ„ ”Ă€kta” som möjligt.

I filmen kommer man fram till att Bardots karaktĂ€r Ă€r en ”fri ande” som inte kan hantera all kĂ€rlek som bankar under hennes arma kvinnobarm; sĂ„ att ett fruntimmer blir labil och har ihjĂ€l en och annan man, det Ă€r sĂ„nt som hĂ€nder. Det som ska vara tabu och chockerande i filmen – en massa daterade frĂ„gor om kutym och sedlighet – Ă€r saker man knappt kan reagera pĂ„, medan man istĂ€llet protesterar mot det man ska ta för givet; att en sexuellt utmanande kvinna Ă€r nĂ„got direkt samhĂ€llsfarligt.

Eftersom sĂ„ mĂ„nga filmer sĂ„g ut pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet finner jag Elizabeth Taylor sĂ€rskilt intressant i BUtterfield 8 (”Inte för pengar”), en nog sĂ„ problematisk film men samtidigt en slags kompromiss. Det var en stor succĂ© som gav Taylor sin första Oscar; samtidigt hatade hon filmen, och mĂ„nga kritiker ansĂ„g att det var en kalkonröra.

Men hĂ€r finns anledning att stanna upp och fundera lite grann. Med tanke pĂ„ att den typiska fĂ€rdigpaketerade underhĂ„llningen bestod av gubbar som vĂ„ldförde sig pĂ„ horor sĂ„vĂ€l som madonnor, och det ansĂ„gs helt legitimt, Ă€r det kanske inte sĂ„ konstigt att den hĂ€r filmen – dĂ€r den promiskuösa kvinnan Ă€r protagonist, och ges den frihet hon nu tillĂ„ts fĂ„ – blev en sĂ„ pass bökig och uppmĂ€rksammad film.

Taylor spelar en ”fotomodell” (i princip kodord för prostituerad) som tror sig hitta kĂ€rleken i en jurist (Laurence Harvey) som visar sig vara en alkoholiserad arbetarklasskille som bara gift sig rikt. Storyn följer i princip den typ av melodramatiska sĂ„paintrig som man kan vĂ€nta sig; det hĂ€r var eran innan TV-sĂ„porna, sĂ„ mĂ„nga filmer var stora tunga melodramer om intriger i rika dynastier- Dessa filmer (sĂ„vida de inte Ă€r regisserade av Douglas Sirk) framstĂ„r som tungfotade dinosaurier idag – en annan hit detta Ă„r, Lycksökaren med Paul Newman, Ă€r fruktansvĂ€rt trög – och BUtterfield 8 Àr pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt en sĂ„dan film. ÄndĂ„ Ă€r den intressant sĂ„ tillvida att den ”dĂ„liga” kvinnan Ă€r huvudperson och protagonist; filmen spar inte pĂ„ sexuella anspelningar och tillĂ„ter alla karaktĂ€rer att vara sĂ„ osympatiska som de behöver vara.

Slutet av filmen kommer inte direkt som en överraskning; (spoiler alert) sĂ„klart mĂ„ste huvudpersonen, i det att hon Ă€r labil och alltför frihetstörstande, tappa huvudet och köra ihjĂ€l sig i en bilolycka (om Bardot hamnar i domstol för sina lustars skull sĂ„ kan inte Taylor överleva). Detta skiljer sig frĂ„n boken av John O’Hara, som skrevs pĂ„ 30-talet och som tydligen var en mycket mer subtil och texturrik historia (och dĂ„ var det fortfarande en skrĂ€pig bestseller vi talar om). Jag har inte lĂ€st den, men det lĂ„ter rimligt att det var högre till tak pĂ„ 1930-talet Ă€n pĂ„ 1950-talet (det Ă„rtionde som 1960 trots allt tillhör).

Filmen mĂ„ste vara moralistisk, sĂ„klart, men den visar tydligt vart grĂ€nsen för Hollywood gĂ„r vid den hĂ€r tiden. Den fastnar i ett konstigt tematiskt dödlĂ€ge dĂ€r Taylors figur bĂ„de Ă€r fri och fördömd. Det Ă€r en rörig och ojĂ€mn och kanske inte speciellt underhĂ„llande film, men den visar ocksĂ„ pĂ„ ett dĂ„sigt, Ă„ksjukt sexualpolitiskt landskap dĂ€r kvinnan med agens tar sig ut pĂ„ viljans spelplan och Ă€ndĂ„ rör sig, hit och dit. Det kĂ€nns emellanĂ„t som att filmen försöker besegra henne; den mĂ„ste till slut lyckas, men innan ”The End” hinner vi fĂ„ kĂ€nslan av att Taylor Ă€ndĂ„ fĂ„r in ett par bra jabbar mot den tid dĂ„ de flesta kvinnor bestraffas sĂ„ fort de gör annat Ă€n le som Doris Day, erans tveklöst mest populĂ€ra kvinnliga skĂ„despelare.

1960 hade hon en hit i Handen pĂ„ hjĂ€rtat, dĂ€r hon flyttar ut pĂ„ landet, dansar ringdans med barn och sjunger ”Please Don’t Eat the Daisies” och, sĂ„klart, ”Que Sera Sera”. Ja, en gĂ„ng till. VadĂ„, du fick redan nog av den nĂ€r Hitchcock regisserade? Inte dĂ„! Hennes man Ă€r en pjĂ€sförfattare (spelad av David Niven, för den som nu köper det) som lockas tillbaka till storstaden och, japp, dessa förföriska synderskor som lever sina farliga liv. Ska han falla för den drypande Janis Paigie, klĂ€dd i svart i nĂ„gon dunkel drinkbar, eller ska han lunka hem till frugan?

Denna samling filmer talar sitt tydliga sprÄk: Vad han Àn gör sÄ kommer han undan, för vad han Àn gör Àr det ÀndÄ kvinnornas fel.

FortsÀttning följer.

FREDRIK FYHR

Videosöndag