Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Skyskrapan brinner (1974)

Skyskrapan brinner har blivit kÀnd som den största och mest klassiska av alla katastroffilmer frÄn 70-talet. Vissa tror nog att den bildade skola för resten av dem, men i sjÀlva verket var den rÀtt sent ute och det Àr mer rimligt att sÀga att den gav trenden en peak, kanske satte ett sista skÄp dÀr det skulle stÄ.

Vad som skiljer den frÄn de andra i samma stuk?

VÄgar jag pÄstÄ Paul Newman och Steve McQueen, filmisar som Ànnu Àlskas av de tappra Àventyrare som vÄgar se bakÄt i filmhistorien och inte bara trampa i nuet. Hade filmen varit lika omtyckt utan dessa tvÄ herrar?

Jag tvekar, men jag Àr ocksÄ jÀvig. Jag tycker nÀmligen inte att Skyskrapan brinner Àr speciellt minnesvÀrd. Jag Àr mer av en Airport-man antar jag. Den filmen, som kom 1970 och var mer avgörande för katastroffilmsgenren Àn Skyskrapan, hade fler karaktÀrer som gjorde fler olika saker. Jag Àr ocksÄ lite förtjust i The Poseidon Adventure (1972) dÀr skeppet sjönk och folk faktiskt fick försöka klara sig.

Skyskrapan brinner Ă€r dĂ€remot lĂ„ngt ifrĂ„n lika fartfylld, trots att den har mage att pĂ„gĂ„ i nĂ€stan tre timmar. Storyn innefattar (tro det eller ej) en skyskrapa – vĂ€rldens högsta, fĂ„r vi veta. Det dröjer inte lĂ€nge förrĂ€n den (hĂ„ll i er nu) börjar brinna.

Jaha, och sedan dÄ?

Ja, det Ă€r just det som Ă€r svĂ„rt att sĂ€ga. Mina problem med filmen börjar i sjĂ€lva olyckans obegripliga natur. Skyskrapan Ă€r redan till att börja med en stĂ„ende riskzon dĂ€r praktiskt taget ingenting fungerar. ÄndĂ„ ska en sjĂ€lvgod tycoon (William Holden) ha en invigningsfest pĂ„ Ă„ttionĂ„ntingde vĂ„ningen. Arkitekten Newman accepterar skeptiskt. NĂ„gon gĂ„ng pĂ„ eftermiddagen utbryter en eld nĂ„gon skrubb eller annan. Brandlarmet Ă€r trasigt och ingen kĂ€nner lukten av brandrök. Hela dagen gĂ„r men elden sprider sig bara makligt. Varje gĂ„ng vi klipper till den har den spridit sig genom att hoppa till en ny plats i den lilla skrubben. Det Ă€r den lataste elden i vĂ€rldshistorien. Inte förrĂ€n manuset behöver det öppnar nĂ„gon dörren och hela hĂ€rligheten fattar eld. DĂ€refter beter sig olyckan helt hipp som happ, med explosioner hĂ€r och var.

Det hĂ€r mĂ„ lĂ„ta som konstiga invĂ€ndningar att ha mot en sĂ„dan hĂ€r film, men filmen bjuder in till dem i sitt bistra gravallvar. McQueen anlĂ€nder – han Ă€r brandmĂ€nnens ledare, nĂ„gon slags Mr. SlĂ€cka BrĂ€nder – och ser om möjligt Ă€nnu bistrare ut Ă€n Newman. Lakoniskt konstaterar han den monumentala katastrofen. Aja, ”let’s go to work”.

Men vad för work? Ingen aning. FastÀn filmen fetischerar McQueens över grÀnsen till uttrÄkade stoicism sÄ Àr jobbet han gör nÀstan helt obegripligt. Tillsammans med Newman spekulerar han i diverse lösningar som ska fÄ gÀsterna ner pÄ marken sÀkra, men ingen av dem hÀnger ihop med nÄgot vi ser i byggnaden. Vid ett tillfÀlle i denna film (som efterhand kÀnns oÀndligt lÄng) lÀggs det ner mycket möda och vÀldigt mÄnga minuter pÄ att ta sig upp i en trappa och genom en dörr, som leder till de instÀngda gÀsterna. Sedan fÄr vi veta att vÀgen de just klargjort Àr omöjlig att komma ner genom. Jamen det var vÀl nödvÀndigt att se dem jobba för sakens skull antar jag!

Det andra massiva problemet med filmen Ă€r att karaktĂ€rerna som svĂ€var i livsfara Ă€r lika uttrĂ„kade som karaktĂ€rerna som ska rĂ€dda dem. I filmens lovande upptakt introduceras vi för sĂ„vĂ€l Fred Astaire som Faye Dunaway och deras karaktĂ€rer planteras starkt – de har anledningar att leva, de har orsaker till att kĂ€mpa. Men nĂ€r vi sedan klipper tillbaka till dem Ă€r det som om de inte vet att de Ă€r i bild. De gör ingenting under filmens gĂ„ng annat Ă€n att stĂ„ som fĂ„r i hage. Det Ă€r bĂ€ddat för tre frustrerande timmar.

Ofta hör man att filmer av det hĂ€r slaget Ă€r trĂ„kiga för att de blivit ”förĂ„ldrade”, att effekterna Ă€r daterade och att saker gĂ„r för lĂ„ngsamt. Det Ă€r en sanning med modifikation. Filmen Ă€r fotad och klippt enligt gamla skolans formler, med nĂ€rbilder och dramatisk musik bara nĂ€r det finns skĂ€l att anvĂ€nda, och pĂ„ sĂ„ sĂ€tt var den ganska mossig redan nĂ€r det begav sig.

Samtidigt Ă€r teknik praktiskt taget aldrig vad som gör en film bra eller dĂ„lig. Tanken med Skyskrapan brinner var förmodligen att göra en allvarskitschig film, en som saknar mycket till humor och ger liv och död tyngd och allvar – arketypiskt för 70-talsfilmen för övrigt, dĂ€r det var ute med lyckligt slut; till och med en crowdpleaser som denna slutar med sorg och elĂ€nde och ett hyttande varningens finger om att skyskrapor mĂ„ste bli sĂ€krare. Fan ta din selloutfilm om inte publiken kommer ut och mĂ„r skit efterĂ„t.

Principiellt gillar jag det. Problemet Àr att filmen inte gör sig förtjÀnt av sin nobla hÄllning. Om det vi ser Àr sÄ allvarligt, varför sker det som i en slumpmÀssig cirkus? Om brandmÀnnens arbete Àr sÄ viktigt, varför fÄr vi inte veta mer om hur det gÄr till? Om vi ska engagera oss för de instÀngda mÀnniskorna, varför stÄr de bara och glor?

I den bĂ€sta scenen i filmen försöker tvĂ„ karaktĂ€rer hjĂ€ltemodigt fly en brinnande vĂ„ning. Än idag Ă€r vi programmerade till att tro att de kommer klara sig. Det tar inte ens en minut innan de fattat eld och dör en krispig död. Det Ă€r jĂ€kligt hĂ„rt – men drabbande! Varför? DĂ€rför att de försökte Ă„tminstone göra nĂ„got!

FREDRIK FYHR


Videosöndag

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *