—————————————————————————————————–

The Little Things (2021)

Vissa filmer sviker en i eftertanken. De som sviker Àr ofta filmer man uppskattar medan man ser dem; inte förrÀn man sÀtter sig ner och försöker sammanfatta dem inser man att de inte Àr speciellt intressanta, och att det Àr nÄgot av ett mysterium att man tyckt om dem sÄ pass mycket som man gjort.

Ibland Àr det tvÀrtom. Somliga filmer klarnar i efterhand.

Jag kan inte sĂ€ga att The Little Things, medan jag sĂ„g den, var tvĂ„ av de mest stimulerande timmar jag nĂ„gonsin upplevt. Men efterĂ„t, nĂ€r jag funderat lite pĂ„ den, sĂ„ inser jag att den faktiskt inte Ă€r sĂ„ pjĂ„kig. Den existerar i ett lite lustigt tidsmĂ€ssigt ingenmansland; manuset Ă€r en thriller frĂ„n 1993, skriven av regissören (John Lee Hancock) just dĂ„. Det var efter NĂ€r lammen tystnar men innan Seven. Nu, i covids sĂ€llsamma stiltje, har Hancock dammat av manuset och smort in produktionen med tre Oscarsbelönade skĂ„despelare; Rami Malek spelar polis pĂ„ jakt efter seriemördare. Denzel Washington spelar utbrĂ€nd dito som hjĂ€lper honom, eftersom han misstĂ€nker att det Ă€r samma mördare han sjĂ€lv jagat (och blev utbrĂ€nd av). Jared Leto spelar en flummig creepazoid som verkar högst misstĂ€nkt. Är han?

Man kan inte bara kalla den hÀr filmen för medelmÄttig och man kan inte kalla det för en film som kÀnns som nÄgon dassig thriller frÄn 1993 (den var trots allt för mörk för att nÄgon skulle vilja göra den dÄ). Det Àr en kanske för lÄgmÀld film som driver hem sin poÀng pÄ ett kanske för nyktert sÀtt. Men det Àr inte kitsch. Det Àr en film som vill berÀtta en historia om skuld, genom att klÀ den i troperna av en polisthriller. Filmens krux Àr inte om den lÀskiga antagonisten (Leto) Àr skyldig eller inte; poÀngen Àr att poliserna sÄ gÀrna vill tro det, och att ingen nÄgonsin kan veta sanningen.

Liksom i mĂ„ngen Denzel Washington-film Ă€r det en film som Ă€r helt fokuserad pĂ„ huvudpersonernas psyken, Ă€ven om det ofta bara gestaltas i kryptiska och vĂ€ldigt introverta scener som bygger ut stĂ€mningar ur tystnader. De flesta filmer av det hĂ€r slaget brukar Ă„tminstone anstrĂ€nga sig lite grann pĂ„ sjĂ€lva thrillerelementet – vem Ă€r misstĂ€nkt, vad finns det för ledtrĂ„dar, adresser, vittnen, villospĂ„r… men The Little Things Àr verkligen totalt ointresserad. Det som pĂ„gĂ„r hĂ€r pĂ„gĂ„r mellan pannbenen pĂ„ vĂ„ra protagonister och vĂ„r antagonist. Filmen blir varken bĂ€ttre eller sĂ€mre för att vi inte vet om antagonisten (Leto) Ă€r skyldig eller inte. PoĂ€ngen med honom Ă€r att stĂ„ symbol för mĂ€nniskans outsĂ€gliga potential för destruktivitet – sĂ€ger potential, för han kan fortfarande vara helt oskyldig. Ovetskapen Ă€r del av poĂ€ngen, alltmedan den ene polisen (Malik) Ă€r ett slags symboliskt barn som mĂ„ste skyddas frĂ„n denna insikt av den skadade, men Ă€rbare, Ă„ldermannen (Washington). Titelns ”smĂ„ saker” kan vi förstĂ„ inte som de ledtrĂ„dar som avslöjar en mördare – vilket sĂ€gs, som en slags tematisk skenmanöver, i filmen – utan tvĂ€rtom de saker som man stirrar sig blind pĂ„ i hopp om att finna en lösning pĂ„ gĂ„tan. VĂ€nder man upp och ner tillrĂ€ckligt mĂ„nga gĂ„ngen pĂ„ The Umbrella Man sĂ„ kommer man kanske till slut lista ut vem som hade ihjĂ€l JFK. Denna besatthet leder till instĂ€ngdhet, leder till galenskap, och sĂ„ vidare.

Territoriet Ă€r sĂ„klart inte speciellt nytt – sĂ€rskilt inte efter över 25 Ă„r – men The Little Things Àr sĂ„ konkret ointresserad av att vara en polisrutin att den nĂ€stan fĂ„r en annan karaktĂ€r; inte lĂ„ngt ifrĂ„n en pjĂ€s, faktiskt, dĂ€r vi fĂ„r ut mer av det hela ju mer vi bara fokuserar pĂ„ skĂ„despelarna och förstĂ„r allt runtomkring dem som en slags skral, hypotetisk kuliss. Det Ă€r kanske inte den typ av film som de flesta som söker upp denna vill ha (jag ska erkĂ€nna att jag sjĂ€lv förestĂ€llde mig I samlarens spĂ„r 2) och det Ă€r kanske varken bĂ€ttre eller sĂ€mre. Men det Ă€r lite annorlunda, och verkligen tystare och mer introspektivt. Varför inte.

FREDRIK FYHR