1973 USA 115 min. färg/35mm/1.85:1. R: Paul Mazursky. S: George Segal, Susan Anspach, Kris Kristofferson, Marsha Mason, Shelley Winters, Donald F. Muhich, Paul Mazursky, Erin O’Reilly, Annazette Chase, Shelley Morrison, Mary Jackson, Ed Peck, Jo Morrow, Gigi Ballista, Ian Linhart, Mario Demo, Erica von Kessler, Dennis Kort, Judynn Elder, Carol Worthington, Virginia Denison, Warren Stagg, George Reynolds, Carol O’Leary, Karl Lukas, Louis Gottlieb, Ray Schmidt.
Skilsmässoadvokaten Segal är otrogen mot sin fru (Anspach) som tar ut skilsmässa, ironiskt nog; han spenderar hela filmen i ett moloket ältande, försöker desperat ta sig tillbaka till hennes liv, även när hon gängar med en gitarrspelande luffare (Kristofferson) och verkar ha ett helt nytt liv. Liksom många Mazurskyfilmer är detta inte starkt på story; tvärtom är det en oändligt utdragen, monoton film som i princip bara handlar om att huvudpersonen är en oavbruten klant som aldrig lär sig eller intresserar sig för vare sig sin egen situation eller kvinnorna han tröstligger med. Som om inte det var nog når filmen en häpnadsväckande sista akt där Mazurskys lojalitet med sin (nu kriminelle) huvudperson gör filmen direkt vämjelig. Blev allmänt överskattad när det begav sig, och fascinerande nog reagerade ingen på det ”lyckliga” slutet (som innefattar en våldtäkt och en följande graviditet… ni vet, kärlekens mirakel). Nog för att Mazurskys filmer ofta handlar om kärlek bortom sociala gränser, men den här dystert långtråkiga filmen verkar mer handla om sexism bortom alla gränser. Videosöndag-recension. 2/5 4/10. 2020.
