1950-tal Archive

📼 Gatans desperados (1950)

Gatans desperados (1950) Buñuel hade rönt framgångar med den mindre minnesvärda komedin El Gran Calavera när han gjorde denna film; ett slingrande skickligt berättat gettodrama och en deluxe-version av en neorealistisk film som helt saknar italienarnas moraliska pretentioner och som dessutom slänger in ett par surrealistiska non sequiturs (mer specifikt en makaber drömsekvens och

💿 Sjunde himlen (1956)

Jag undrar om Hasse Ekman hade det tråkigt. Jag tycker det verkar lite så. Inte så att han tyckte synd om sig själv, trots att det finns gott om överpriviligierade personer som gör det, och inte så att han var någon döende dandy; nä, se det var han för ”svensk” för. Hans leda kanske

💿 Tre timmar att hämnas (1954)

Några tre timmar att hämnas borde inte finnas, realistiskt sett. Låt säga att hämnaren kommer in i byn för att hämnas på invånarna, som försökte hänga honom för ett mord han inte begått. Vi vet att han är oskyldig, för vi ser att han är Dana Andrews och man gör inte Dana Andrews till

💿 Smaken av grönt te och ris (1952)

Minsta lilla kamerarörelse är en fest. Ungefär så resonerar David Bordwell i en analys av Smaken av grönt te och ris gjord för Criterion. Yasujirô Ozu, vars kändaste filmer inte innehåller några kamerarörelser alls, väljer i den här filmen att då och då röra kameran fram eller tillbaka. Detta fascinerar Bordwell oerhört och han menar

📀 Ivan den förskräcklige, del 1 & 2 (1944, 1958)

Det fanns en tid då Sergej Eisenstein var ett självklart namn för alla som var mer än bara lite intresserade av film. Länge ansågs det inte konstigt att analysera Ivan den förskräcklige, ruta för ruta, och spekulera i varför Eisenstein gjorde den som han gjorde, och vad man ska säga om dess många märkliga

💿 Medan döden väntar (1957)

Det kommer inte sluta lyckligt.

💿 Dementia (1955)

Symbolik är kanske den tråkigaste och mest överrepresenterade typen av analys.

💿 Plan 9 From Outer Space (1959)

Jag ska vara ärlig. Första gången jag såg Plan 9 From Outer Space tyckte jag inte den var så dålig.

💿 Viaggio in Italia (1954)

Ibland hittar man lustiga vägskäl, punkter där man själv går åt ena hållet och plötsligt märker att man skilts åt från alla andra, som står och vinkar på en från andra sidan av en oöverstiglig åker. Det verkade som att vi var på väg åt samma håll. Vad gör jag på den här sidan