★★☆☆ Archive

📼 Man on Fire (2004)

Man on Fire (2004) Denzel Washington är ”The Prequalizer” i den här filmen som var några år före sin tid vad gäller moderna vigilantstänkare i Bronsonstuk. Han spelar avdankad, alkoholiserad fd CIA-agent som tar jobbet som livvakt till rikemansbarn i Mexico City; när saker går snett ger han sig av på biblisk vedergällning. En

💿 Höken är lös (1991)

”Feel the excitement! Feel the adventure!” När man gjorde reklam för Hudson Hawk (med den ”fräna” svenska titeln ”Höken är lös”) försökte man få det till att bli liksom som en Nike-reklam. De flesta kände till Bruce Willis som actionstjärna, högst förståeligt, och färre kom ihåg att han faktiskt började karriären som komediskådis (i TV-serien ”Moonlighting”).

📼 Roald Dahls Häxorna (2020)

Roald Dahls Häxorna (2020) Dahls mörka moderna barnboksklassiker (tidigare filmad 1990) om en föräldralös pojke som med sin moster inser att hotellet de checkat in på är fullt av onda häxor som vill utplåna alla jordens barn. Detta projekt tillhörde ursprungligen Guillermo Del Toro, som ville göra det till en stop motion-långfilm. Ett årtionde

📼 Jade (1995)

Jade (1995) Allting har ett slut, så även den ”erotiska thrillern” som efter ett friskt 80-tal fått sin final med Basic Instinct och häromkring pyr ut. Åklagaren Caruso måste inse faktum. En högt uppsatt tjänsteman mördas med sexuella förtecken och huvudmisstänkt är Vår Mans gamla flamma, psykologen Fiorentino, som numera är gift med hans

📼 Runaway (1984)

Runaway (1984) Inte-så-storslagna dagar med Tom Selleck som framtidssnut i jakt på köksmaskiner som löper amok i Michael Crichtons numera högst retrofuturistiska, elektro-actionfilm. Gene Simmons spelar skurken med sömngångaraktigt flin och filmen har gott om antiklimaktiska scener där feltänkt futuristiska skrothögar beter sig konstigt. Jag uppskattar särskilt den oavsiktligt Buñuelska scenen där en yuppiefierad

💿 Jojo Rabbit (2019)

Jojo Rabbit är eventuellt den mesigaste antinazistiska film som någonsin gjorts. Den är så mesig, faktiskt, att den skulle kunna få en att gilla Hitler. Om man nu inte visste på förhand att man inte ska gilla Hitler. För det går ju inte, såklart. Så är vi ju inte programmerade, tydligen, att vi tycker

💿 Cimarron (1960)

Vissa filmer får man nog säga har handikapp. Cimarron har flera. Den mest avgörande kroniska sjukdomen den bär på är faktumet att berättelsen den berättar inte är värd att berätta. Eller om det låter hårt så har jag åtminstone aldrig känt ens förnimmelsen av en anledning. Kanske jag borde läsa boken – skriven av

💿 Cherry (2021)

Cherry är byggd på en verklig berättelse, den handlar alltså om en person som finns i verkligheten. Ändå känns det påfallande mycket som om ett datorprogram gjort filmen. Vad händer när man plockar bort den mänskliga närvaron i en kreativ process? Kanske att man får en film som Cherry. Till och med titeln är,

💿 The Sainted Sisters (1948)

Två tjejer på rymmen-filmen. I en perfekt värld borde det väl inte vara en subgenre, men nu ser saker ut som de gör antar jag. Folk i min ålder minns Thelma & Louise, som kom den från ingenstans. Men det har ofta funnits anledningar, på film, för två kvinnor att fly lagens långa arm.

💿 The Presidio (1988)

Tänk att Sean Connery är med i den här filmen. Det hade man inte kunnat tro. Även när filmen är slut måste man fråga sig om han faktiskt var där. Det borde ju ha märkts. Nej, det är inte ofta filmer är så här fadda och anonyma. The Presidio är en film ingen inblandad

💿 Red Sparrow (2018)

Det måste vara något fel på mig, ty jag provocerades av The Hunger Games men inte av Red Sparrow. Francis Lawrence regisserade båda filmer och Jennifer Lawrence (ingen relation) hade huvudrollen. I den populära Young Adult-succén såg jag en hutlös och korrupt film som inte kunde låta bli att strunta i satiren och göra smaskig

💿 Vägen till Santa Fé (1919)

Heder och ära! Bekräftelse och erkännande! Ingen kan som råskinnet sukta dessa ting, antar jag. När Sylvester Stallone var Oscarsnominerad för Creed kunde man känna oset av hans suktande, och den absoluta smaken av syra när han inte vann. Jag tror att William S. Hart drabbades av något liknande när han stod på toppen

💿 John Wick: Chapter 3 – Parabellum (2019)

Jag var redo att skriva en recension på den här filmen. Jag trodde jag hade ett par saker att säga. Sedan såg jag att jag redan skrivit om John Wick och John Wick 2 och att alarmerande lite finns att tillägga i John Wick 3, som fått den iögonfallande pretentiösa undertiteln ”parabellum”. Chapter 3 är

💿 Maffian ger order (1972)

Man kan leta sig gul och blå efter en kitschig gammal b-film från 70-talet; just precis sådär funky och cool som man alltid får för sig att de ska vara om man blivit hänförd av Quentin Tarantino. Den krassa verkligheten är dock att gamla grindhousefilmer för det mesta är tröga och töntiga; kännetecknet för

💿 Last Days in the Desert (2015)

Vissa filmer är så enkla att tala om att det blir svårt. Man kan säga att Last Days in the Desert har ett problem med sin gestaltning. Eller att såsen skär sig. Man kan uttrycka sig på flera sätt, men vad man menar kan inte helt förklaras förrän man sätter sig ner med någon

💿 Mary Queen of Scots (2018)

Mary Queen of Scots är en film som aldrig riktigt blir av, även om den då och då nästan verkar vara på väg att komma fram till en poäng. Varje gång det sker viker den dock undan i sista stund, som om den inte vågar göra sin röst hörd. I slutändan har den lagt

💿 Angel Has Fallen (2019)

Det är oamerikanskt att vara intelligent. Det är budskapet i Angel Has Fallen, den tredje filmen om Gerard Butlers skjutgalne mördarmaskin Mike Banning, en Secret Service-agent som skjuter först och skjuter sedan en gång till och sedan frågar pistolen om den har några frågor. Det är en film som förespråkar två motsägelsefulla teser – dels

💿 Den blomstertid nu kommer (2018)

Det är en ironisk titel, Den blomstertid nu kommer, men ironisk på vilket sätt? Är det ironiskt för att det inte är ”blomstertid” som kommer i filmen, utan en mystisk attack? Eller är det bara ironiskt för att det fasiken aldrig blir fint väder på midsommar? Jo, det ska vara en mörk och dyster katastroffilm,

💿 Time Machine (2002)

När man pratar om filmhistoriens bästa år så nämner man knappast 2002 i första taget. Ändå kan det vara mitt favoritår. Inget annat år såg ut som 2002, särskilt inte i Hollywood. Filmer var vita, blå, svarta och gröna, urblekta i den bleach bypass-process som regerade detta år för att aldrig riktigt komma tillbaka.

💿 Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984)

”Anything goes” var ordet. Jag gillar hur den låter i början, Cole Porters dänga framförd på mandarin av Kate Capshaw i ett shownummer i 30-talsstuk. Det är absolut de bästa minuterna i Indiana Jones och de fördömdas tempel, tveklöst en av Steven Spielbergs sämsta filmer. Vissa håller inte med, förstås, för i skrivande stund

💿 Spider-Man: Far from Home (2019)

Av alla dödssynder är nog lättja min favorit. Särskilt i filmserier finns det något extremt behagligt i semestern. När Sherlock Holmes tog Malmöfärjan. När Nick och Nora åkte hem till farfar och farmor. Den där gången Logan åkte till Japan och hängde där i en film. Jag kan till och med sträcka mig till

💿 Dirty Dancing (1987)

Är inte Dirty Dancing den filmiska motsvarigheten till att ligga i hängmattan och inte göra ett dugg? Hela filmen är som en glass som långsamt smälter. Allt i den gör att man tänker på alla dessa kravlösa, ljumma sommarkvällar… sådana där… såna som man… typ aldrig upplevt egentligen. De tycks alltid finnas för ens

💿 Interiors (1978)

I ett avseende är Woody Allens Interiors en unik film. Det är den enda film jag kan komma på som är ett överlagt misslyckande. Rimligen måste en film satsa något för att kunna misslyckas, men Woody Allen krattade manegen för sitt eget fall här. Allt föreslår att Interiors är en film som inte vill fungera. Allen kan inte

💿 The Invisible Man (2020)

Det är synd att The Invisible Man är en så dum och ytlig film, för den bär på idéer som hade kunnat blomstra i mer kärleksfulla händer. Dess bästa spår, kanske skräckens själva stomme, är tanken på ett trauma som aldrig bearbetas. Den osynlige mannen, från den trallande Claude Rains i James Whale-filmen till Kevin Bacons

💿 Rosa panterns hämnd (1978)

Rosa panterns hämnd var den sista film där Peter Sellers spelade Clouseau. Vi kan väl säga som så att jag inte har några akuta planer på att leta upp resten. Filmen var en av de tio största succéerna år 1978, så Blake Edwards var inte redo att lägga serien på hyllan för fem öre;