2010-tal Archive

💿 Bacurau (2019)

Kanske det är så, ändå, att ingen kan lära sig något av filmkonsten. Inte egentligen, inte på det där sättet man nuförtiden så gärna vill. Inte på det sättet Lenin ville, när han kallade filmen för revolutionens viktigaste kulturform. Inte på det sätt Anna Serner vill, när hon pratar sig varm om en stor,

💿 Zack Snyder’s Justice League (2017/2021)

Det är ingen överraskning att i dagens värld av mainstreamfilm (eller vad som är kvar av den) kan man släppa, som ett ”svar” (eller spinoff, rent krasst) till en färdig produkt, en polerad arbetskopia på fyra timmar och på något sätt kalla det en konstnärlig vinst. Den ursprungliga bioversionen av den här filmen föraktades

💿 Jojo Rabbit (2019)

Jojo Rabbit är eventuellt den mesigaste antinazistiska film som någonsin gjorts. Den är så mesig, faktiskt, att den skulle kunna få en att gilla Hitler. Om man nu inte visste på förhand att man inte ska gilla Hitler. För det går ju inte, såklart. Så är vi ju inte programmerade, tydligen, att vi tycker

💿 Bombay Rose (2019)

Bombay Rose må säljas som den första indiska handanimerade långfilmen, men filmer måste ju tyvärr säljas som något. Det har gett lite för stora proportioner, tror jag, åt vad som i verkligheten är en diskret och ganska fragil film, ingenting man spänner ögonen i för hårt eller analyserar med för höga anspråk. Främst av

💿 Red Sparrow (2018)

Det måste vara något fel på mig, ty jag provocerades av The Hunger Games men inte av Red Sparrow. Francis Lawrence regisserade båda filmer och Jennifer Lawrence (ingen relation) hade huvudrollen. I den populära Young Adult-succén såg jag en hutlös och korrupt film som inte kunde låta bli att strunta i satiren och göra smaskig

💿 John Wick: Chapter 3 – Parabellum (2019)

Jag var redo att skriva en recension på den här filmen. Jag trodde jag hade ett par saker att säga. Sedan såg jag att jag redan skrivit om John Wick och John Wick 2 och att alarmerande lite finns att tillägga i John Wick 3, som fått den iögonfallande pretentiösa undertiteln ”parabellum”. Chapter 3 är

💿 Last Days in the Desert (2015)

Vissa filmer är så enkla att tala om att det blir svårt. Man kan säga att Last Days in the Desert har ett problem med sin gestaltning. Eller att såsen skär sig. Man kan uttrycka sig på flera sätt, men vad man menar kan inte helt förklaras förrän man sätter sig ner med någon

💿 Harry Potter och Dödsrelikerna, del 1 & 2 (2010, 2011)

När jag såg den första delen av Harry Potter och Dödsrelikerna gick jag ut ur biografen smått lyrisk. Inte nog med att det var den bästa filmen i serien, det var den bästa filmen i serien med hästlängder. Det kändes så fint att den här serien fick sluta på den här noten, tänkte jag,

💿 Mary Queen of Scots (2018)

Mary Queen of Scots är en film som aldrig riktigt blir av, även om den då och då nästan verkar vara på väg att komma fram till en poäng. Varje gång det sker viker den dock undan i sista stund, som om den inte vågar göra sin röst hörd. I slutändan har den lagt

💿 Angel Has Fallen (2019)

Det är oamerikanskt att vara intelligent. Det är budskapet i Angel Has Fallen, den tredje filmen om Gerard Butlers skjutgalne mördarmaskin Mike Banning, en Secret Service-agent som skjuter först och skjuter sedan en gång till och sedan frågar pistolen om den har några frågor. Det är en film som förespråkar två motsägelsefulla teser – dels

💿 Den blomstertid nu kommer (2018)

Det är en ironisk titel, Den blomstertid nu kommer, men ironisk på vilket sätt? Är det ironiskt för att det inte är ”blomstertid” som kommer i filmen, utan en mystisk attack? Eller är det bara ironiskt för att det fasiken aldrig blir fint väder på midsommar? Jo, det ska vara en mörk och dyster katastroffilm,

👁‍🗨 Glasklar galenskap (Shutter Island, del 1)

Människan har ett envist behov av att hitta samband och mönster, fylla i luckor och skapa egna narrativer. Modern minnesforskning föreslår rentav att våra minnen förändras hela tiden; det vi minns är hela tiden färgat, och omfärgat, av det som händer oss i nuet. Kanske är det därför filmer som är öppnare och mer

💿 Min arabiska vår (2016)

Hedi, låt oss använda en bättre titel, är en skenbart tunisisk film men, liksom den postkolonialt klingande svenska titeln föreslår, verkar den existera enbart för att vinna några priser och blidka europeiska kritiker, som pliktskyldigt kan peka ut dess teman och kontext så vi ska veta att det är en duktig film som vi är

💿 Spider-Man: Far from Home (2019)

Av alla dödssynder är nog lättja min favorit. Särskilt i filmserier finns det något extremt behagligt i semestern. När Sherlock Holmes tog Malmöfärjan. När Nick och Nora åkte hem till farfar och farmor. Den där gången Logan åkte till Japan och hängde där i en film. Jag kan till och med sträcka mig till

💿 Avengers: Endgame (2019)

För sju år sedan skrev jag en text om superhjältefilmer, där jag undrade när de skulle sluta vara populära. Med illa dold iver spekulerade jag i att det nog måste vara snart. En stor flopp kommer komma, likt en komet, och slå ut allt intresse! Jaja. Men jag står åtminstone för att jag skrev

💿 Småstad (2017)

Jag är en av dem som anser att det finns stor konst i heminspelningar. Den är så stor, faktiskt, att den överskuggar alla spelfilmer som gjorts, och den är så särskild att bara ett par kan ta del av den – förmodligen de som varit framför och bakom kameran. Det är mycket sällsynt att

💿 Rambo: Last Blood (2019)

Jag tyckte om Rambo när han var på luffen i First Blood (1982), trackad av salig Brian Dennehy, som spelade en sheriff som inte gillade hans lufsiga uppsyn. Småstadsplitarna jagade upp honom i skog och mark. Big mistake. En fin film, First Blood. Rå och romantisk. Stallone var lite som en psykotisk Bambi som

🎞 Star Wars: The Rise of Skywalker (2019)

Det är lustigt. Jag menar, med tanke på hur mycket pompa och ståt som finns i den här filmen, och hur sömlöst och överväldigande den fick mig, och tusentals andra, till biostolen. Mellan J.J Abrams första ”action” och sista ”wrap” så fanns aldrig någon tvekan om att någon skulle dyka upp. De behövde inte

💿 Metallica: Through the Never (2013)

Så det visar sig att en konceptuell konsertfilm med Metallica kan jämföras med Godzilla – detta är Metallica vs. Cinema, med nästan lika mycket demolering, berättelsen om ett band som försöker ha ihjäl filmen som de är fast i, äta upp dess momentum och spotta ut det.

🎞 The Irishman (2019)

Allt färre älskar film som Martin Scorsese älskar film.

💿 Free Fire (2016)

Ben Wheatleys Free Fire består bara av en, lång scen.