★★★½ Archive

📼 Gatans desperados (1950)

Gatans desperados (1950) Buñuel hade rönt framgångar med den mindre minnesvärda komedin El Gran Calavera när han gjorde denna film; ett slingrande skickligt berättat gettodrama och en deluxe-version av en neorealistisk film som helt saknar italienarnas moraliska pretentioner och som dessutom slänger in ett par surrealistiska non sequiturs (mer specifikt en makaber drömsekvens och

📼 Porco Rosso (1992)

Porco Rosso (1992) Av alla Miyazakis filmer kanske Porco Rosso är den mest underskattade; på många sätt verkar det vara både hans mest lättillgängliga och svårtillgängliga. Lättillgänglig eftersom det är en klassisk äventyrsmatiné med mycket Old World-schwung; huvudpersonen är en dödsföraktande smugglarpilot anno 1930-tal och intrigen är inte mer än en slags öppen planlösning

📼 Vilse (The Postman Always Rings Twice, 1946)

Vilse (The Postman Always Rings Twice, 1946) Ibland lyckades man, på den gamla goda gulderan, bygga gamla filmskorvar som flöt fram på lika fina filmfloder. Somliga var noir-filmer, och lyckades särskilt bra. Denna klassiker börjar på en plats, tar sig till en annan och slutar på en tredje utan att något känns långsökt eller

💿 Ossos (1997)

Det finns en slags konstnär som utvecklas genom upprepning. Det ser ut som att hon gör  samma sak varje gång, men för varje gång kommer hon lite närmare sin strävans mål. Det är lätt att se hos författare – Beckett, Hesse – men det kan vara lite mer komplicerat på film. Är Roy Andersson

💿 Schakalen (1973)

Vi lever i verklighetens tidevarv. Vi har inget till övers för vår egen eller andras fantasi. Saker ska vara på riktigt och ingenting ska behöva tolkas för mycket. Den enda eran i modern tid jag kommer att tänka på att jämföra med är 1970-talet, då underhållning såg ut som Schakalen. Det som förundrar mig

💿 Max och Max Bättre… (1921)

Om och om igen visar det sig att stumfilmens värld var en värld precis lika rik och mångfasetterad som den moderna filmens. Särskilt komedier från stumfilmstiden tenderar att bli betraktade som ett monotont block av primitiva akrobatkonster. Men varje konstnär värd namnet pejlar in alla möjliga saker i sina känselspröt, och det gäller oavsett

💿 Adua – bordellflickan (1960)

Av alla tendenser i svenska titelöversättningar är den allra värsta den som bär den kalla, tondöva byråkratins ton, den som stämplar storyn som efter en skumläsning och inte överhuvudtaget begriper sig på ett ord som ”nivå”. Adua – bordellflickan är en så hemsk titel att den bara kan jämföras med Mouchette – den våldtagna.

💿 Harry Potter och Dödsrelikerna, del 1 & 2 (2010, 2011)

När jag såg den första delen av Harry Potter och Dödsrelikerna gick jag ut ur biografen smått lyrisk. Inte nog med att det var den bästa filmen i serien, det var den bästa filmen i serien med hästlängder. Det kändes så fint att den här serien fick sluta på den här noten, tänkte jag,

💿 Hope and Glory (1987)

Jag har aldrig riktigt förstått tesen som säger att man inte kan skriva något förrän man har något att skriva om. Inte ens när författaren sades vara död, och postmodernismen var som mest fashionabel på 80-talet, verkade det som att någon egentligen trodde på det. Jag har alltid tagit för givet att författaren åtminstone

💿 Funny People (2009)

Funny People är en av de ledsnaste komedier jag någonsin sett. Att se den är lite som att se en djupt olycklig person le och försöka hålla gott mod. Artighetsfraser och sociala koder kan få samtalet att gå vidare smärtfritt, eller kanske rättare sagt bedövat, men det finns hela tiden någon annan känsla där under;

💿 Bob & Carol & Ted & Alice (1969) & Blume in Love (1973)

Bob & Carol & Ted & Alice (1969) Blume In Love (1973) En gång till om det här med föråldrade filmer: De finns inte. Alla filmer är åldrade, ja, men inte ”för” åldrade. Däremot kan de såklart snabbt bli väldigt omoderna. Särskilt om de försöker vara väldigt moderna. Effekterna kan vara ganska lustiga. Här

💿 Smaken av grönt te och ris (1952)

Minsta lilla kamerarörelse är en fest. Ungefär så resonerar David Bordwell i en analys av Smaken av grönt te och ris gjord för Criterion. Yasujirô Ozu, vars kändaste filmer inte innehåller några kamerarörelser alls, väljer i den här filmen att då och då röra kameran fram eller tillbaka. Detta fascinerar Bordwell oerhört och han menar

💿 Småstad (2017)

Jag är en av dem som anser att det finns stor konst i heminspelningar. Den är så stor, faktiskt, att den överskuggar alla spelfilmer som gjorts, och den är så särskild att bara ett par kan ta del av den – förmodligen de som varit framför och bakom kameran. Det är mycket sällsynt att

💿 Rio Bravo (1959)

Rio Bravo är en av ett par amerikanska filmklassiker som faller i min personliga silverliga – där finns ett par filmer från 50-talet som analyserats och älskats ihjäl, särskilt av boomergenerationens inflytelserika filmvetare. Fords Förföljaren och Hitchcocks Studie i brott kommer till mig omedelbart. Allmänt erkända som några av amerikansk films allra bästa. Rio

💿 Elefantmannen (1980)

John Merrick var hans namn, den så kallade elefantmannen, men den omtyckta filmen från 1980 är inte så mycket en berättelse om honom och hans liv som det är en förhöjd fabel, en slags vuxensaga, om människans förmåga att vända sin blick och finna det i en själv som orsakar värme och medkänsla; empati

💿 Fångad (1949)

Fångad var Barbara i rollen som den eländiga kvinnan. Jag tror det är det bästa sättet att uttrycka det på.

💿 The 36th Chamber of Shaolin (1978)

Man skulle kunna tro att den heliga munken som bor uppe på ett högt berg är en konstruktion för filmens värld. Men det finns faktiskt munkar i tempel i höga berg.

💿 Lejonkungen (1994)

Disneys Lejonkungen är en av de mest populära filmer som någonsin gjorts och den är det eftersom den ger oss svåra, smärtsamma sanningar i ett färgglatt, avsmittande paket.

💿 Metallica: Through the Never (2013)

Så det visar sig att en konceptuell konsertfilm med Metallica kan jämföras med Godzilla – detta är Metallica vs. Cinema, med nästan lika mycket demolering, berättelsen om ett band som försöker ha ihjäl filmen som de är fast i, äta upp dess momentum och spotta ut det.

🎞 The Irishman (2019)

Allt färre älskar film som Martin Scorsese älskar film.

💿 Greven av Monte Cristo (1922)

Greven av Monte Cristo är ljuvlig underhållning från 1920-talet, perfekt lätt och spänstigt elegant.

💿 Henrik V (1989)

Shakespeare i all ära, men “Henrik V” är inte mycket till berättelse när allt kommer omkring

💿 Dimmornas kaj (1938)

Allt är mörkt och kallt runt kajen i Le Havre.

💿 St. Petersburgs sista dagar (1927)

Eller: Allt du skulle vilja veta om kommunistisk propaganda men varit för skraj att fråga om.