★★★☆ Archive

📼 Cry-Baby (1990)

Cry-Baby (1990) På 70-talet hade få hade kunnat tro att John Waters skulle bli mainstream men efter Hairspray (1988) var han hett stoff; alla studior ville ha Cry-Baby, hans rockmusikal om titelfiguren, en bad boy i läderjacka spelad av ett prima stycke Johnny Depp, och fröken square, hans kärleksobjekt (Amy Locane). Filmen kom och

💿 Palm Springs (2020)

Det finns förmodligen en vetenskaplig anledning till att den här filmen är så charmig. Jag undrar: Vad heter den exakta nyansen av grönt och blått som man använt för filmaffischen, till exempel? Varför känns hela filmen som att äta en glass när man är liten? Vad är det för tropisk Pandoras ask som långfilmsdebutanten

📼 Herr Langes brott (1936)

Herr Langes brott (1936) En av Renoirs mest framgångsrika filmer; gjord som propaganda åt socialistiska ”front populaire” som under en kort tid hade makten i Frankrike. Titelfiguren (Lefèvre) jobbar på tidningstryckeri men har huvudet i det blå och skriver helst cowboyböcker; när den muntert hjärtlöse ägaren (Berry) försvinner pånyttföds hela organisationen som kooperativ. Men

📼 Skuggor över södern (1962)

Skuggor över södern (To Kill a Mockingbird, 1962) Präktig klassiker efter Harper Lees klassiska roman; Peck fick en Oscar för rollen som Atticus Finch, den rättrådige advokaten som i depressionens sydstater försvarar en svart man som orättfärdigt anklagas för våldtäkt. En fortfarande väldigt populär film, trots (eller på grund av?) sin tämligen förenklade moralpolitik.

💿 Bacurau (2019)

Kanske det är så, ändå, att ingen kan lära sig något av filmkonsten. Inte egentligen, inte på det där sättet man nuförtiden så gärna vill. Inte på det sättet Lenin ville, när han kallade filmen för revolutionens viktigaste kulturform. Inte på det sätt Anna Serner vill, när hon pratar sig varm om en stor,

📼 Bunny Lake är försvunnen (1965)

Bunny Lake är försvunnen (1965) Carol Lynley spelar ensamstående ung amerikansk mamma i London som ska hämta sin dotter efter första dagen på förskolan… men hon hittar henne ingenstans, ingen vill kännas vid att hon varit där och polisen hittar inga bevis för att hon överhuvudtaget existerar. Ruggig thriller, välgjord på Premingers typiska sätt,

📼 Ett skri av fruktan (1961)

Ett skri av fruktan (1961) Finfin Hammerproduktion som gör ett gastkramande mordmysterium av ett ”Anne på Grönkulla”-scenario. Till synes oskuldsfulla, rullstolsbundna Strasberg anländer till sin styvmor (Todd, skarp som huggen ur trä) som säger till henne att hennes far är borta. Ändå börjar hon snart se hans döda kropp överallt! Naturligtvis insisterar styvmamman och

💿 Gasljus (1944)

Gasljus slog an en nerv som pjäs, den slog an en nerv i den första filmatiseringen från 1940, den slog an en nerv i Hollywoodfilmen från 1944 och den har fortsatt att slå an en nerv sedan dess. Mest berömd är filmen för att den myntade frasen; gaslighting, det vill säga när en person

💿 Colossal Youth (2006)

Pedro Costas Colossal Youth är en film om förlorat minne, förlorade horisonter, förlorad kontext. Det är en film på gränsen till att lösa upp sig själv. Den hade överhuvudtaget inte haft någon form om det inte var för huvudpersonen, en lång smal man vid namn Ventura, som rör sig från den ena punkten till

💿 Wonder Woman 1984 (2020)

Wonder Woman 1984 är en sjungande, gungande, fluffig superhjältefilm med ett fantastiskt flyt och ett slugt, underliggande djup. Det är inte så djupt att man inte bottnar, kanske, men ett djup likväl. Liksom sin inspirerade föregångare införlivar den DC:s brokiga löfte om att göra superhjältefilmer som vågar sig på någon form av substans. Formellt

💿 Bombay Rose (2019)

Bombay Rose må säljas som den första indiska handanimerade långfilmen, men filmer måste ju tyvärr säljas som något. Det har gett lite för stora proportioner, tror jag, åt vad som i verkligheten är en diskret och ganska fragil film, ingenting man spänner ögonen i för hårt eller analyserar med för höga anspråk. Främst av

💿 Chicago (2002)

Det fanns en tid då filmer som Chicago var nästan allt Hollywood gick ut på. Tider som 1934, när Wiliam Powell dansade runt en stor gräddtårta i Den store Ziegfeld. Eller tider som 1954 när Gene Kelly dansade i regnet. Till och med tider som 1958 då Maurice Chevalier sjöng om små söta flickor

💿 Sjunde himlen (1956)

Jag undrar om Hasse Ekman hade det tråkigt. Jag tycker det verkar lite så. Inte så att han tyckte synd om sig själv, trots att det finns gott om överpriviligierade personer som gör det, och inte så att han var någon döende dandy; nä, se det var han för ”svensk” för. Hans leda kanske

💿 Tre timmar att hämnas (1954)

Några tre timmar att hämnas borde inte finnas, realistiskt sett. Låt säga att hämnaren kommer in i byn för att hämnas på invånarna, som försökte hänga honom för ett mord han inte begått. Vi vet att han är oskyldig, för vi ser att han är Dana Andrews och man gör inte Dana Andrews till

💿 I mästarens fotspår (1916)

Jag försöker att aldrig använda aldrig orden ”överskattad” och ”underskattad”. I regel har jag lyckats bra i förstnämnda fallet, lite mindre bra i andra (det är enklare, och roligare, att konstatera att en film är underskattad). Orsaken är att sådana begrepp ofta fördunklar gränsen mellan det ”subjektiva” och det ”objektiva” (eller det emotionella och

💿 Purpurfärgen (1985)

För varje år som går desto märkligare lär Purpurfärgen bli. Den är så otroligt vacker och så otroligt fel. Den vill så väl, och har ett så gott hjärta, och är verkligen också berörande ibland, och den borde bara inte ha kommit men nu när den är här vet man inte vad man ska

💿 Gudfadern del III (The Godfather Coda: The Death of Michael Corleone, 1990/2020)

Tanken var aldrig att Gudfadern del III skulle vara Gudfadern del III. Som Francis Ford Coppola såg det var det tal om en epilog, inte en film att ställa jämte de monumentala föregångarna. Berättelsen om den ofrivillige maffiabossen Michael Corleone (Al Pacino) var i sak berättad. En tragisk berättelse, liksom ingen berättelse kan vara

💿 Svenska bilder (1964) & Ogifta par – en film som skiljer sig (1997)

Jag ser Tage Danielssons Svenska bilder och sedan Peter Dalles Ogifta par och efter lite eftertänksamhet kommer en textrad till mig av Bruce Springsteen: ”In the end, what you don’t surrender, well the world just strips away”. Tiden inte bara går sin gång, utan sköter sitt hushåll med märklig effektivitet. 1900-talet har verkligen en

💿 Harry Potter och Halvblodsprinsen (2009)

Är Harry Potter och Halvblodsprinsen den bästa Harry Potter-filmen? Eller är det kanske den sämsta? Det tycks vara den mest oviktiga…? Fast samtidigt måste den ske. Jag kan inte påstå att det är den bästa filmen i serien, men det är förmodligen min favorit. Det är den enda Harry Potter-film jag känner ömhet för;

💿 Harry Potter och Fenixorden (2007)

När ”Harry Potter och Fenixorden” anlände i svensk översättning var den över tusen sidor lång. Jag bemödade mig inte med att läsa den. Sorry. Jag hade den åtminstone i handen, övervägde det faktiskt… med betoning på vägde. Att lyfta boken upp och ner var lite grann som styrketräning. Jag såg filmen, dock, den oansenliga

💿 Harry Potter och hemligheternas kammare (2002)

Det är ett märkligt sammanträffande att två underskattade tvåor skulle anlända samma år, 2002 dessutom; dels George Lucas’ utskällda rymdopera Star Wars: Episod II – Klonerna anfaller (som jag gett vad jag har att ge tidigare), dels Chris Columbus Harry Potter och hemligheternas kammare, en stor succé som vid ankomsten uppskattades av kritikerna. Det

💿 Harry Potter och de vises sten (2001)

Det är snart 20 år sedan Harry Potter och de vises sten levererades till världen, som en baby alla väntat på. Eller, det känns åtminstone så nu i efterhand. I verkligheten var det en mirakulös blandning av kloka talanger, generösa relationer och timing som gjorde att den första filmatiseringen av J.K. Rowlings trollkarlsbok blev,

💿Flugan (1986)

Alla minns det fantasifulla äckelpäcklet i Flugan – så mycket sekret i en och samma film! – men när man ser den drabbas åtminstone jag av en märklig ömhet. Det finns en hudlöshet i den här filmen, inte bara bokstavligen (!) utan även på någon mer intuitiv nivå. Orsaken är att berättelsens karaktärer inte

🎞 Tenet (2020)

Jag kommer hela tiden tillbaka till det där Christopher Nolan sa om tematik: ”Vi kastar saker på väggen och ser om det fastnar.” Han sa det i förbifarten, i någon intervju, på tal om The Dark Knight Rises (2012) och Occupy Wall Street. Det är som att några vill förändra världen och andra står

💿 Koma (1978)

Michael Crichton var kungen av nästan. Hans idéer var nästan briljanta, hans böcker nästan lysande. Som glorifierad kitschförfattare var han nästan i samma upp- och nedvända panteon som Stephen King eller John Grisham. Som filmskapare var han också, kan ni tänka er, nästan en auteur. Jag gissar att Koma är den bästa film han regisserade. Det

💿 Hedwig and the Angry Inch (2001)

Ankungar blir inte fulare än Hedwig and the Angry Inch, som hade amerikansk premiär sommaren 2001. Den delade repertoar med filmer som Legally Blonde, Jurassic Park 3 och America’s Sweethearts. Den blev en stor kommersiell flopp, vilket var en oundviklig tragisk ironi. Den var i sin egen bubbla och insisterade på att bli hörd på ett underbart,

💿 Stand by Me (1986)

De fyra pojkarna lämnar sin stad. De ger sig ut i vildmarken. De har hört talas om ett lik. Några dagars vandring bort ska det ligga. Naturligtvis måste de se efter, och kanske bli kända på kuppen. De är tolv. Deras vandring är lika självklar som obegriplig, lika dum som meningsfull. Livet är bara

💿 Drunken Master (1978)

Det är lätt att underskatta en film om en lantlig jönspelle som blir en superkrigare med hjälp av en alkoholiserad gubbe och hans åtta fyllegudar. Särskilt om man har i åtanke den gamla devisen ”först som tragedi, sedan som fars”. Kung fu-filmen, som den är mest känd, existerade praktiskt taget bara på 1970-talet –

💿 Med näbbar och klor (1923)

När stumfilmseran dog ut försvann även många subgenrer i tiden för att aldrig riktigt hittas igen. Bergsfilmen, till exempel. Tyskarna gjorde bergsfilmer för glatta livet, men de handlade mest om att… tja, klättra i berg. I USA var bergsfilmen en typ av Western och den utspelade sig av någon anledning gärna i Kanada. Principerna

💿 Tillbaka till framtiden del III (1990)

Det finns ett grundläggande problem med båda uppföljarna till Tillbaka till framtiden. Enkelt uttryckt: De försöker fortsätta med en avslutning. Robert Zemeckis första film kom att bli en klassiker men var en relativt blygsam produktion när det begav sig. Den hade en epilog som kom med en lustig cliffhanger, men tanken var aldrig att det