90-tal Archive

📼 Cry-Baby (1990)

Cry-Baby (1990) På 70-talet hade få hade kunnat tro att John Waters skulle bli mainstream men efter Hairspray (1988) var han hett stoff; alla studior ville ha Cry-Baby, hans rockmusikal om titelfiguren, en bad boy i läderjacka spelad av ett prima stycke Johnny Depp, och fröken square, hans kärleksobjekt (Amy Locane). Filmen kom och

📼 Porco Rosso (1992)

Porco Rosso (1992) Av alla Miyazakis filmer kanske Porco Rosso är den mest underskattade; på många sätt verkar det vara både hans mest lättillgängliga och svårtillgängliga. Lättillgänglig eftersom det är en klassisk äventyrsmatiné med mycket Old World-schwung; huvudpersonen är en dödsföraktande smugglarpilot anno 1930-tal och intrigen är inte mer än en slags öppen planlösning

💿 Höken är lös (1991)

”Feel the excitement! Feel the adventure!” När man gjorde reklam för Hudson Hawk (med den ”fräna” svenska titeln ”Höken är lös”) försökte man få det till att bli liksom som en Nike-reklam. De flesta kände till Bruce Willis som actionstjärna, högst förståeligt, och färre kom ihåg att han faktiskt började karriären som komediskådis (i TV-serien ”Moonlighting”).

📼 Jade (1995)

Jade (1995) Allting har ett slut, så även den ”erotiska thrillern” som efter ett friskt 80-tal fått sin final med Basic Instinct och häromkring pyr ut. Åklagaren Caruso måste inse faktum. En högt uppsatt tjänsteman mördas med sexuella förtecken och huvudmisstänkt är Vår Mans gamla flamma, psykologen Fiorentino, som numera är gift med hans

📼 New Rose Hotel (1998)

New Rose Hotel (1998) En mycket trogen filmatisering av en novell av William Gibson; utspelar sig i den megakapitalistiska nära framtiden – Walken och Defoe spelar industriella spioner som anlitar prostituerade Argento för att förföra ett japanskt kreativt geni och därmed sänka dennes värde som mänskligt kapital. Visst låter det spännande? Större delen av

📼 Nowhere to Run (1993)

Nowhere to Run (1993) Även en alldeles tip-top och prima Van Damme hade inte tid med sådant tjafs som karriärtoppar. Han skyndade sig mot dekisstadiet med denna märkligt avslagna b-film; han spelar fånge som rymmer från en fängelsetransport och får sova i ensammamman Arquettes lada. Kabel TV-romans uppstår medan korrupta småpåvar, som vill köpa

💿 Ossos (1997)

Det finns en slags konstnär som utvecklas genom upprepning. Det ser ut som att hon gör  samma sak varje gång, men för varje gång kommer hon lite närmare sin strävans mål. Det är lätt att se hos författare – Beckett, Hesse – men det kan vara lite mer komplicerat på film. Är Roy Andersson

💿 Dubbelgångaren (1993)

Den är sällsynt, den där perfekta dåliga filmen. De flesta dåliga filmer, särskilt om man sågar dem, skapar absurda förväntningar. Man kan bedja och vädja om att det är ett slöseri på tid men en läsare tänker ändå ”Den måste jag se!” och sitter sedan där och tänker ”fan, den var ju inget bra.”

💿 Gudfadern del III (The Godfather Coda: The Death of Michael Corleone, 1990/2020)

Tanken var aldrig att Gudfadern del III skulle vara Gudfadern del III. Som Francis Ford Coppola såg det var det tal om en epilog, inte en film att ställa jämte de monumentala föregångarna. Berättelsen om den ofrivillige maffiabossen Michael Corleone (Al Pacino) var i sak berättad. En tragisk berättelse, liksom ingen berättelse kan vara

💿 Svenska bilder (1964) & Ogifta par – en film som skiljer sig (1997)

Jag ser Tage Danielssons Svenska bilder och sedan Peter Dalles Ogifta par och efter lite eftertänksamhet kommer en textrad till mig av Bruce Springsteen: ”In the end, what you don’t surrender, well the world just strips away”. Tiden inte bara går sin gång, utan sköter sitt hushåll med märklig effektivitet. 1900-talet har verkligen en

💿 Tillbaka till framtiden del III (1990)

Det finns ett grundläggande problem med båda uppföljarna till Tillbaka till framtiden. Enkelt uttryckt: De försöker fortsätta med en avslutning. Robert Zemeckis första film kom att bli en klassiker men var en relativt blygsam produktion när det begav sig. Den hade en epilog som kom med en lustig cliffhanger, men tanken var aldrig att det

💿 Påtaglig fara (1994)

Skämtet om Påtaglig fara är att den inte är Patrioter och vice versa.

💿 Patrioter (1992)

Saker var kanske inte alltid bättre förr, men man kan sakna det lilla.

💿 En fiende ibland oss (1997)

Ibland känner jag att det inte finns något som heter en ointressant film.

💿 Snake Eyes (1998)

Snake Eyes är en sådan där sällsynt film som inte fungerar, men som förblir ganska älskvärd ändå. När en film ger en så mycket som denna gör så antar jag att det till slut spelar mindre roll att man inte vet vad man ska göra av allt. Ta till exempel filmens utsökt utstuderade form.

💿 Lejonkungen (1994)

Disneys Lejonkungen är en av de mest populära filmer som någonsin gjorts och den är det eftersom den ger oss svåra, smärtsamma sanningar i ett färgglatt, avsmittande paket.

💿 Galaxy Quest (1999)

Visste ni att Star Trek inte är på riktigt?

💿 Sista timmen (1995)

Efter snart 25 år är den danska slashern Sista timmen fortfarande en totalt undersedd raritet.

💿 Jason Goes to Hell: The Final Friday (1993)

Jason är inte det enda som far åt fanders här.

📀 JFK (1991)

Oliver Stones JFK är en film som överväldigar alla ord. Den bär på samma intensiva cinematiska urkraft som i filmer av Eisenstein eller Hitchcock, och den driver den på alla växlar.

💿 Eight Taels of Gold (1989)

Jag har en mörk hemlighet, det är nästan ett slags tabu:

💿 Point Break (1991)

Jag har aldrig riktigt fattat grejen med Point Break.

💿 Batman Forever (1995)

Min recension från 2001, då jag var femton år och gav den ”3 av 5”.