action Archive

💿 Skyskrapan brinner (1974)

Skyskrapan brinner har blivit känd som den största och mest klassiska av alla katastroffilmer från 70-talet. Vissa tror nog att den bildade skola för resten av dem, men i själva verket var den rätt sent ute och det är mer rimligt att säga att den gav trenden en peak, kanske satte ett sista skåp

💿 Godzilla vs. Kong (2021)

Tänk så enkelt det kan gå fel. Och hur enkelt det blir när det blir rätt! När jänkarna gav sig på att uppliva Godzilla år 2014 blev det fel. Uppföljaren Godzilla II var helt uppåt väggarna fel. När de slängde in King Kong kunde man se tanken men, nej, det fungerade fortfarande inte. De

💿 Skyscraper (2018)

När den här filmen var slut hade jag en halv folköl kvar att förtära, så medan jag pysslade med annat slog jag på filmen en gång till, den här gången med kommentarspåret av regissören Rawson Marshall Thurber, med ett nostalgiskt och bitterljuvt hugg, ty jag mindes mitt tonårsjag som brukade se varje film två

💿 Iskalla nerver (1970)

”Folk måste fråga dig om Charles Bronson hela tiden.” Så sa en amerikansk metrojournalist, på allvar, till Liv Ullmann (källa). ”Ingen” svarade hon. ”Ingen har någonsin, fram tills nu, frågat mig om Charles Bronson. Jag tror ingen känner till den filmen.” Indeed! Det här är inte fråga om en aktris med renommé som vill

📼 I Spy (2002)

I Spy (2002) Huj, uj, uj! Flera grader av fel, fel, fel i den här lattjolajbanslådan; gjord i en tid då man fortfarande trodde att folk ville se buddycopfilmer och spionkomedier; samma folk trodde att Owen Wilson kunde bli actionstjärna och Eddie Murphy trodde att Eddie Murphy fortfarande var det. Han spelar boxare, Wilson

📼 Man on Fire (2004)

Man on Fire (2004) Denzel Washington är ”The Prequalizer” i den här filmen som var några år före sin tid vad gäller moderna vigilantstänkare i Bronsonstuk. Han spelar avdankad, alkoholiserad fd CIA-agent som tar jobbet som livvakt till rikemansbarn i Mexico City; när saker går snett ger han sig av på biblisk vedergällning. En

💿 Bacurau (2019)

Kanske det är så, ändå, att ingen kan lära sig något av filmkonsten. Inte egentligen, inte på det där sättet man nuförtiden så gärna vill. Inte på det sättet Lenin ville, när han kallade filmen för revolutionens viktigaste kulturform. Inte på det sätt Anna Serner vill, när hon pratar sig varm om en stor,

💿 Zack Snyder’s Justice League (2017/2021)

Det är ingen överraskning att i dagens värld av mainstreamfilm (eller vad som är kvar av den) kan man släppa, som ett ”svar” (eller spinoff, rent krasst) till en färdig produkt, en polerad arbetskopia på fyra timmar och på något sätt kalla det en konstnärlig vinst. Den ursprungliga bioversionen av den här filmen föraktades

💿 Höken är lös (1991)

”Feel the excitement! Feel the adventure!” När man gjorde reklam för Hudson Hawk (med den ”fräna” svenska titeln ”Höken är lös”) försökte man få det till att bli liksom som en Nike-reklam. De flesta kände till Bruce Willis som actionstjärna, högst förståeligt, och färre kom ihåg att han faktiskt började karriären som komediskådis (i TV-serien ”Moonlighting”).

📼 Nowhere to Run (1993)

Nowhere to Run (1993) Även en alldeles tip-top och prima Van Damme hade inte tid med sådant tjafs som karriärtoppar. Han skyndade sig mot dekisstadiet med denna märkligt avslagna b-film; han spelar fånge som rymmer från en fängelsetransport och får sova i ensammamman Arquettes lada. Kabel TV-romans uppstår medan korrupta småpåvar, som vill köpa

📼 Runaway (1984)

Runaway (1984) Inte-så-storslagna dagar med Tom Selleck som framtidssnut i jakt på köksmaskiner som löper amok i Michael Crichtons numera högst retrofuturistiska, elektro-actionfilm. Gene Simmons spelar skurken med sömngångaraktigt flin och filmen har gott om antiklimaktiska scener där feltänkt futuristiska skrothögar beter sig konstigt. Jag uppskattar särskilt den oavsiktligt Buñuelska scenen där en yuppiefierad

💿 Monster Hunter (2020)

De flesta som väljer Monster Hunter som filmen att se ikväll gör det nog inte för att de gillar regissören. Ordet regissör kanske till och med avskräcker. Jag minns när jag var i tolvårsåldern och försökte förklara för designerade vänner att de gillade Jackie Brown, Reservoir Dogs och Pulp Fiction för att de var

💿 John Wick: Chapter 3 – Parabellum (2019)

Jag var redo att skriva en recension på den här filmen. Jag trodde jag hade ett par saker att säga. Sedan såg jag att jag redan skrivit om John Wick och John Wick 2 och att alarmerande lite finns att tillägga i John Wick 3, som fått den iögonfallande pretentiösa undertiteln ”parabellum”. Chapter 3 är

💿 Angel Has Fallen (2019)

Det är oamerikanskt att vara intelligent. Det är budskapet i Angel Has Fallen, den tredje filmen om Gerard Butlers skjutgalne mördarmaskin Mike Banning, en Secret Service-agent som skjuter först och skjuter sedan en gång till och sedan frågar pistolen om den har några frågor. Det är en film som förespråkar två motsägelsefulla teser – dels

💿 Den blomstertid nu kommer (2018)

Det är en ironisk titel, Den blomstertid nu kommer, men ironisk på vilket sätt? Är det ironiskt för att det inte är ”blomstertid” som kommer i filmen, utan en mystisk attack? Eller är det bara ironiskt för att det fasiken aldrig blir fint väder på midsommar? Jo, det ska vara en mörk och dyster katastroffilm,

💿 Time Machine (2002)

När man pratar om filmhistoriens bästa år så nämner man knappast 2002 i första taget. Ändå kan det vara mitt favoritår. Inget annat år såg ut som 2002, särskilt inte i Hollywood. Filmer var vita, blå, svarta och gröna, urblekta i den bleach bypass-process som regerade detta år för att aldrig riktigt komma tillbaka.

💿 Doom (2005)

Jag ska försöka komma ihåg att vara mer positiv i framtiden. Man tar saker för givet. Man missar sakerna man borde ta vara på. Man går tillbaka femton år senare och tänker: ”Hur kunde jag missa att 30 minuter av Doom är helt okej?” Jag vet svaret: Jag var för upptagen med att utgå

🎞 Tenet (2020)

Jag kommer hela tiden tillbaka till det där Christopher Nolan sa om tematik: ”Vi kastar saker på väggen och ser om det fastnar.” Han sa det i förbifarten, i någon intervju, på tal om The Dark Knight Rises (2012) och Occupy Wall Street. Det är som att några vill förändra världen och andra står

💿 Birds of Prey: And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn (2020)

Vänta, vänta, vänta… vad handlar den här filmen om? Det tog ett tag för mig att precisera ett svar på den frågan, men nog låg svaret där och skräpade mitt i allt virrvarr, som en enda slant i ett hav av monopolpengar. Birds of Prey handlar om att Harley Quinn (Margot Robbie) måste hitta en diamant.

💿 Drunken Master (1978)

Det är lätt att underskatta en film om en lantlig jönspelle som blir en superkrigare med hjälp av en alkoholiserad gubbe och hans åtta fyllegudar. Särskilt om man har i åtanke den gamla devisen ”först som tragedi, sedan som fars”. Kung fu-filmen, som den är mest känd, existerade praktiskt taget bara på 1970-talet –

💿 Spider-Man: Far from Home (2019)

Av alla dödssynder är nog lättja min favorit. Särskilt i filmserier finns det något extremt behagligt i semestern. När Sherlock Holmes tog Malmöfärjan. När Nick och Nora åkte hem till farfar och farmor. Den där gången Logan åkte till Japan och hängde där i en film. Jag kan till och med sträcka mig till

💿 Avengers: Endgame (2019)

För sju år sedan skrev jag en text om superhjältefilmer, där jag undrade när de skulle sluta vara populära. Med illa dold iver spekulerade jag i att det nog måste vara snart. En stor flopp kommer komma, likt en komet, och slå ut allt intresse! Jaja. Men jag står åtminstone för att jag skrev

💿 Rambo: Last Blood (2019)

Jag tyckte om Rambo när han var på luffen i First Blood (1982), trackad av salig Brian Dennehy, som spelade en sheriff som inte gillade hans lufsiga uppsyn. Småstadsplitarna jagade upp honom i skog och mark. Big mistake. En fin film, First Blood. Rå och romantisk. Stallone var lite som en psykotisk Bambi som