arthouse Archive

📼 Gatans desperados (1950)

Gatans desperados (1950) Buñuel hade rönt framgångar med den mindre minnesvärda komedin El Gran Calavera när han gjorde denna film; ett slingrande skickligt berättat gettodrama och en deluxe-version av en neorealistisk film som helt saknar italienarnas moraliska pretentioner och som dessutom slänger in ett par surrealistiska non sequiturs (mer specifikt en makaber drömsekvens och

📼 Herr Langes brott (1936)

Herr Langes brott (1936) En av Renoirs mest framgångsrika filmer; gjord som propaganda åt socialistiska ”front populaire” som under en kort tid hade makten i Frankrike. Titelfiguren (Lefèvre) jobbar på tidningstryckeri men har huvudet i det blå och skriver helst cowboyböcker; när den muntert hjärtlöse ägaren (Berry) försvinner pånyttföds hela organisationen som kooperativ. Men

💿 Bacurau (2019)

Kanske det är så, ändå, att ingen kan lära sig något av filmkonsten. Inte egentligen, inte på det där sättet man nuförtiden så gärna vill. Inte på det sättet Lenin ville, när han kallade filmen för revolutionens viktigaste kulturform. Inte på det sätt Anna Serner vill, när hon pratar sig varm om en stor,

📼 New Rose Hotel (1998)

New Rose Hotel (1998) En mycket trogen filmatisering av en novell av William Gibson; utspelar sig i den megakapitalistiska nära framtiden – Walken och Defoe spelar industriella spioner som anlitar prostituerade Argento för att förföra ett japanskt kreativt geni och därmed sänka dennes värde som mänskligt kapital. Visst låter det spännande? Större delen av

📼 Tre sånger om Lenin (1934)

Tre sånger om Lenin (1934) Rena rama kalaset i Lenins namn, ett par propagandarullar som via tre ”sånger” vältrar sig i nekrokratisk kärlek till den döde legenden. Stalins husdjur Vertov är kanske erans mest häpnadsväckande politruk; kamraterna bestraffade emellertid Vertov för att han betraktade Lenin som en ny typ av messias. Så här kul

💿 Colossal Youth (2006)

Pedro Costas Colossal Youth är en film om förlorat minne, förlorade horisonter, förlorad kontext. Det är en film på gränsen till att lösa upp sig själv. Den hade överhuvudtaget inte haft någon form om det inte var för huvudpersonen, en lång smal man vid namn Ventura, som rör sig från den ena punkten till

📀 In Vanda’s Room (2000)

Någonting i mig värjer sig mot dokumentärer. Det är den typ av film jag uppskattar minst. Inte de säregna undantagen, såklart, de där märkliga filmerna som det inte var meningen skulle finnas – just där drar jag kanske skiljelinjen rentav. Jag uppskattar alla filmer som kommit till på grund av något slags oväntat liv.

💿 Ossos (1997)

Det finns en slags konstnär som utvecklas genom upprepning. Det ser ut som att hon gör  samma sak varje gång, men för varje gång kommer hon lite närmare sin strävans mål. Det är lätt att se hos författare – Beckett, Hesse – men det kan vara lite mer komplicerat på film. Är Roy Andersson

💿 Krig och fred (1966)

Jag ska erkänna att det bor en kulturkonservativ gubbe i mig som fnyser lite när någon dissar en klassiker. Fräckheten man tar sig (fräckheten, säger jag!) när man säger att Ingmar Bergman är tråkig, eller ser Citizen Kane (1941) och konstaterar att ”den var inget för mig”. Vafalls! Vad är det för värld vi lever i!

💿 Min arabiska vår (2016)

Hedi, låt oss använda en bättre titel, är en skenbart tunisisk film men, liksom den postkolonialt klingande svenska titeln föreslår, verkar den existera enbart för att vinna några priser och blidka europeiska kritiker, som pliktskyldigt kan peka ut dess teman och kontext så vi ska veta att det är en duktig film som vi är

💿 Leve kärleken (2001)

Godard är Godard, men ibland räcker det inte. Leve kärleken är på många sätt en central film i hans karriär, och det finns de som hyllat den som en av årtiondets bästa filmer, men jag finner den problematiskt tråkig. Av alla Jean-Luc Godards filmer som jag sett, och jag har sett praktiskt taget alla,

💿 Smaken av grönt te och ris (1952)

Minsta lilla kamerarörelse är en fest. Ungefär så resonerar David Bordwell i en analys av Smaken av grönt te och ris gjord för Criterion. Yasujirô Ozu, vars kändaste filmer inte innehåller några kamerarörelser alls, väljer i den här filmen att då och då röra kameran fram eller tillbaka. Detta fascinerar Bordwell oerhört och han menar

💿 Småstad (2017)

Jag är en av dem som anser att det finns stor konst i heminspelningar. Den är så stor, faktiskt, att den överskuggar alla spelfilmer som gjorts, och den är så särskild att bara ett par kan ta del av den – förmodligen de som varit framför och bakom kameran. Det är mycket sällsynt att

💿 Interiors (1978)

I ett avseende är Woody Allens Interiors en unik film. Det är den enda film jag kan komma på som är ett överlagt misslyckande. Rimligen måste en film satsa något för att kunna misslyckas, men Woody Allen krattade manegen för sitt eget fall här. Allt föreslår att Interiors är en film som inte vill fungera. Allen kan inte

📀 Ivan den förskräcklige, del 1 & 2 (1944, 1958)

Det fanns en tid då Sergej Eisenstein var ett självklart namn för alla som var mer än bara lite intresserade av film. Länge ansågs det inte konstigt att analysera Ivan den förskräcklige, ruta för ruta, och spekulera i varför Eisenstein gjorde den som han gjorde, och vad man ska säga om dess många märkliga

💿 Elefantmannen (1980)

John Merrick var hans namn, den så kallade elefantmannen, men den omtyckta filmen från 1980 är inte så mycket en berättelse om honom och hans liv som det är en förhöjd fabel, en slags vuxensaga, om människans förmåga att vända sin blick och finna det i en själv som orsakar värme och medkänsla; empati

💿 En själs hemligheter (1926)

Det finns något bitterljuvt över mellankrigstidens intellektuella upptäckarlusta. Det verkar som att man såg på världen som barn ser på den. Än idag kan man läsa Freud och hitta mycket spännande saker, det tycker jag absolut, men praktiskt taget hela karlns samlade verk har idag utan problem glidit över till kategorin filosofi. Men på 1920-talet

💿 Medan döden väntar (1957)

Det kommer inte sluta lyckligt.

🎞 The Irishman (2019)

Allt färre älskar film som Martin Scorsese älskar film.

💿 Henrik V (1989)

Shakespeare i all ära, men “Henrik V” är inte mycket till berättelse när allt kommer omkring

💿 Dimmornas kaj (1938)

Allt är mörkt och kallt runt kajen i Le Havre.

💿 Vår tids musik (2004)

Vinnarna skriver historien och förlorarna gör filmer som Vår tids musik, där helvetet är krig och himlen vaktas av amerikanska soldater.