Transformers: Revenge of the Fallen

 

26/6 2009

 

När jag krälade ut ur biografmörkret efter att ha sett den här filmen gäspade jag, gnuggade mig i ögonen och var tacksam över att få komma ut i verkliga världen igen. Jag tänkte på det där Jar-Jar Binks en gång sa: ”Dumb droid”.

Senare, när jag ögnade igenom bloggar, vloggar och andra eminenta sidor på nätet, insåg jag att jag inte har mycket att säga om Transformers: Revenge of the Fallen. Jag väntade mig inte mycket. Jag hade inte ens tänkt gå och se den, men hängde på en kompis ändå. Jag gillade den första filmen så pass mycket som man kan gilla en film om robotar som spöar varandra. Det var Michael Bay när han var som bäst (ta det för vad det är); en stor, flottig, korkad mainstream-blockbuster, taktlös men (här är nyckelordet) kul.

Nyckelordet – det enda ordet – för Revenge of the Fallen är tekno-porr.

Men vad kan jag säga som inte redan sagts – läs den roliga Ebert-recensionen, hans finfina blogpost – eller lyssna på en timmes lång rant från Spoony som jag rekommenderar skarpt om sånt är uppe i din allé.

Jag får den distinkta känslan av att jag ska hata den här filmen. Det gör jag inte. Den lämnar mig avtrubbad, kall, död, tom. Den gav mig ingenting. Den underhöll mig inte. Den gjorde mig inte arg. Den gjorde ingenting. I två och en halv timmes tid – även känt som ”en evighet” – hade jag kunnat titta på en suddig TV-brasa på VHS för att studera den suddiga kvalitén, de föråldrade hörnen, bilden som hoppade omkring. Jag hade åtminstone somnat.

Ingen chans att få lite sömn till denna ändlösa parad av skrothögskrigsföring. Dess massivitet är som ekvivalensen av en dokumentär om Mecha-Godzillas magbesvär. Bay själv har sagt att hans visuella approach går ut på att ”knulla skärmen”. Menar han inte våldta? Av hans tidigare alster har bara den direkt vidriga Bad Boys II varit såhär uppblåst av dålig humor och lobotomerade hjärnskakaningar till effekter.

Precis som i den filmen är storyn här en rulle toapapper som Bay glatt använder för att torka upp alla fekalier han kan hitta: Wham bam splam, thump, hump, dump, bank, bonk, schwomp, crank, bang, slow-motion-groooowwwwlllll, craaak, skaaak, baaaak, taaaake, meee, ouuut, ooof, heeeree…. Micke-B steker allt i flott och det klibbar under skosulorna. Allt i filmen som skulle kunna vara i närheten av något substantiellt är oåterkallerligen förlorat nästan på en gång. Filmen tycks improviserad. Vem bryr sig om något alls? Vi kan alltid bara slå sönder saker. Ingen kommer notera att ingenting egentligen händer.

Säkerligen går det att finna hundrafemtio helt rimliga kritiska argument till varför denna film suger. Ett för varje minut. Röran är komplett. Inget hänger ihop. Allt är svagt formulerat. Jag har aldrig varit ett fan av Transformers-leksakerna till att börja med så jag talar inte ens om klagomål som fanboys kan tänkas ha. Men även om jag  visste vilka de olika transformerserna var så hade jag inte haft någon aning här. De bildar en formlös robotgröt som påminner om gamla skärmsläckare på Aptiva-datorer.

Optimus Prime – jag har förstått att han är ”the man” – är knappt med i filmen. Han dödas tydligen halvvägs in men, yeah right, eller hur. Megatron, han är vår bad guy. Starscream är hans lakej. Men de är i denna film bara en bitch och en butch som ser likadana ut. Det finns deceptacons och det finns autobots men förvånansvärt få av dom. Vänta, det finns BumbleBee också – och en comic relief-duo, tänk Vanilla Ice och MC Hammer Junior, som går runt och kläcker gangsta-rap-klichéer och belönas med noll skratt.

Två nya attraktioner är i övrigt en gammal skrotig deceptacon från gamla krigstider – det är gammal robot, det är därför den har skägg och går med käpp – och den stora skurken av alla skurkar heter – wait for it! – Fallen. Alla hänger med? Revenge of the Fallen.

The Fallen är en stor dum skrothög som vill TA ÖVER VÄRLDEN genom att SUGA UPP SOLEN. (lite grann som filmen också verkar vilja göra). Varför inte. Ville inte Stromberg i Älskade spion göra något liknande? Mycket kan hända på bio. Det kan vara krångligt, det kan vara enkelt. Revenge of the Fallen är egentligen enkel, men den är så infantil att den blir krånglig.

Den första filmen var också högljudd och outhärdligt lång, ja, men storyn var bara: Det finns en låda. Det finns en grabb och en tjej. Robotorna vill ha lådan. That’s it.

I tvåan möts vi av Optimus Primes berättarröst som förklarar vad som hänt sedan sist – Det är ett krig mellan de goda och de onda robotarna, de onda och de goda människorna och detta yada som har att göra med det andra yadat och det viktigaste yada:t är ett yada-yada men du måste samtidigt försöka koncentrera dig på de femton tusen klippen som Bay hackar upp framför dina ögon. Och explosioner. Och CGI. Och kreeaaaaaouuumbrscschschcshs, mrr, mrr, mrr, iiieaaaurrrrr-BADABOOOM. Ieoeieoeoeoe. Sckrrrrsaasasch. (En minut har gått). Prr prr prr mörschawörscha-humbug.

Jag märkte genast att jag inte brydde mig. Tänkte: Okej, ge mig action då istället. Men så enkelt får vi inte ha det. Shia LaBeoufs karaktär från första filmen ska börja college. Hans föräldrar är böliga och hans flickvän (Megan Fox) hotar att göra slut om han inte ”säger det” – dvs ”I love you” (NEJ! AVSLÖJA SNÄLLA INTE VAD SISTA REPLIKEN I FILMEN KOMER VARA!) Tydligen ska vi förstå det här som ”tematik” – pojken måste bli man och hans föräldrar måste släppa taget om honom och yada – men det har ingenting med filmen i övrigt att göra.

En hel halvtimme befinner vi oss på Shias campus-område helt i onödan. Allt som händer gör så i enlighet med planerna: Den märkligt kåta tjejen han lär känna är en fembot, flickvännen går in i rummet just när hon inte ska (ett exempel på de hundrafemtio klyschorna), de tvingas fly och tjabbla samtidigt, blir kidnappade, dödas nästan men – hoppsan Kerstin – de blir rädda i sista sekund – vem hade kunnat tro!

Karaktärerna flippar sina repliker som pannkakor. Flip, flap, flop. BumbleBee kommunicerar via sin bilradio, och tunar bara in de mest pompösa klyschorna. Det skämtet har fler en än nivå och ingen lär ha varit medveten om det, för denna film saknar fler nivåer än inga.

Senare – mycket senare – visar det sig att skurken vill utplåna planeten. Varför han inte bara gjorde det från början finns det ingen som vet. Hela sista timmen av filmen är en strid med oändligt antal slow motion-bilder och slagsmål mellan robotar mer förutsägbara än när jag slåss mot mina dammråttor under sängen.

Ändå är det väl detta filmen i sin kärna ska vara – så varför detta jello till karaktärsuppbyggnad i första delen av filmen? För att få ett ”mänskligt element”? Hahaha! Shia och till och med Megan Fox var väl kameravänliga nog för att det skulle gå an i den första filmen men eftersom detta är en uppföljare är deras charmkort redan spelade – och robotarna saknar all slags personlighet överhuvudtaget.

De gör så gott de kan. Megan Fox, stackars jänta. Jag ska inte säga att hon inte var ett sexobjekt i den första filmen men här – skojarueller? Hon är ett stycke kött. Man måste ”älska” sättet hon introduceras i filmen på: Böjd över en MC med rumpan i en centrerad, dregglande perspektivtagning – Många halvmän i biosalogen tjöt. Ja. Världen är en hemsk plats.

Det finns ”tårdrypande” stunder i den här filmen som överträffar Armageddon och Pearl Harbor i uselhet. Ziljoner karaktärer som skulle leverera ”humor” ville jag se döda.  John Turturro återvänder i sin goofy roll från första filmen. Han är upptrissat bipolär och klippningen gör detta tillstånd ”rättvisa”. Turturro är kul att se så länge han bara pratar och vi inte behöver tänka på något annat.

Så. Rekommenderar jag någon att se Transformers: Revenge of the Fallen?

Det där var en retorisk fråga. Bestämmer du dig för att se den här filmen är det på eget bevåg. Du kan inte säga att jag, Ebert eller The Spoony One inte varnat dig.

Och förresten. Glömde jag förklara vad filmen handlar om? Jo, ni förstår, det är en kille som har en grej som skurkarna vill åt. Därför ger dom sig på honom. De goda försvarar honom. Sen visar det sig att det finns en ännu större grej. Och en väldigt, väldigt arg robot. Du kanske minns något liknande i den första filmen, den som bara hette Transformers. Den filmen var ett bra sätt att döda tid på. Uppföljaren är ett slöseri på tid, och ett överväldigande bevis på att den skillnaden finns.

 

FREDRIK FYHR