Fright Night

3starrating

Regi: Craig Gillespie

Enkelt uttryckt: Fright Night är en rolig och underhållande vampyrfilm. Den innehåller något så chockerande som ett smart manus, stark regi och bra skådespelare. Den följer en intrig som faktiskt innehåller åtminstone tre centrala spänningssekvenser där man faktiskt blir överraskad av vad som händer och, ännu mer häpnadsväckande, man bryr sig om hur det ska gå för karaktärerna.

I grund och botten är det förstås bara en väldigt okomplicerad skräckfilm gjord att äta popcorn till. Men under 00-talet har skräckfilmen som genre nått kreativ dödnivå med värdelös våldsporr och alltmer idiotiska torture porn-filmer, gjorda för att enbart stimulera Breivik-delarna i (den centrala målgruppen) unga mäns hjärnor. Inte förrän på sistone har man kunnat spå en tendens av skräckfilmer som faktiskt är roliga, och som man faktiskt blir lite glad av. Patrick Lussier heter till exempel en kille som gjort rätt roliga plojsplatterfilmer som remaken på My Bloody Valentine och nu senast Drive Angry med Nicolas Cage. Scream 4 var också rolig. Kanske har 3D något med saken att göra, men jag ska vara försiktig med att ge beröm åt denna usla gimmick. Måhända är också just dom tre exemplen lite för spexiga för många åskådare som kanske vill ha en film som är någorlunda bra på riktigt också.

Fright Night är i sammanhanget precis lagom. Den går inte att ta på allvar, men den går att leva sig in i. Den har en rätt förutsägbar story, men den överraskar ändå. Det som utmärker den är allt den gör rätt och, faktiskt, som få andra filmer av den här slaget. Det är en remake på en film med samma namn från 1985 – vilket givetvis bakar in problematiken att det kommer finnas en massa fanboys till originalfilmen som dömer ut den här remaken på förhand. Själv var det säkert tio år sedan jag såg originalet och även om jag tyckte den filmen var mysig så minns jag inte att jag blev så överraskad av den som jag blev av den här filmen.

Storyn går i ett nötskal ut på att en halvnördig high school-kille får reda på att sin nya granne är en vampyr. Eftersom ingen tror honom blir hans enda hjälp en TV-vampyr som har lite svävande kunskaper om hur det här med vampyrer egentligen fungerar. I filmen från 1985 spelades killen av Chris Sarandon och vampyren var en slags Bela Lugosi-aktig Dracula-figur spelad av Roddy McDowall (från Apornas planet-filmerna). Jag vill även minnas att grannen var en slags babe.

Nyinspelningen har vänt på steken på alla rätta sätt, och även lyckats med konststycket att inte bli politiskt korrekt på ett klumpigt sätt. Vampyrgrannen i den här filmen spelas av Colin Farrell och det var längesedan jag såg honom i en mer perfekt roll – som någon slags mysko, pseudosexig machohunk glider han omkring och blir en lika övertygande vampyr som lätt blåst fotomodell. Farrell brukar ofta falla offer för stereotypt knasiga karaktärer som drivs alldeles för over the top, men här lyckas han faktiskt skapa en gestalt som både är hotfull och skrattretande; och i slutändan förhatlig, sådär som en riktigt bra filmskurk bör vara.

Killen i huvudrollen heter Charley och spelas av Anton Yelchin, som jag minns som den enda riktiga ljusglimten i den i övrigt grådaskiga tinnitusmardrömmen Terminator Salvation; han är smånördig men normal. I vilken annan film som helst skulle han därmed drömma om skolans snyggaste tjej och i slutet få henne eftersom han räddat livet på henne och visat sig vara en kille med hjärtat på rätta stället. Men i den här filmen är dom redan ihop till att börja med! Tänka sig! Skolans Mary Jane Watson-böna, spelad av Imogen Poots, gillar honom för att han är en schysst och trevlig kille och hon anser sig vara smartare än att hänga med sportfånar. Dessutom småretas hon med Charley eftersom han är så bortkommen och, till skillnad från henne, inte har någon bil. När såg du senast denna konvention i en amerikansk high school-film?

Ännu bättre är Toni Collette som Charleys mamma – Hon är smart, snygg, ensamstående, verbal, logisk och har lika mycket integritet som öppen flörtighet. När Charley försöker förklara att grannen må vara snygg men ”farlig” (han kan ju inte säga att han är en vampyr) och att hon inte får släppa in honom i huset för en dejt… så går hon, om än lite förvirrat, med på det. Varför skulle hon inte göra det? Hennes son ber ju henne! Liksom.. whaa, realism? Really, movie?

Som kronan på verket har vi också David Tennant (Doktor Who, för vissa) i rollen som Peter Vincent, fejkvampyren på TV som visar sig ha någon slags ockult koll till slut ändå. I den här filmen är han inte gamla moss-Dracula utan en mer kontemporär typ av alkoholiserad korsning mellan Joe Labero och Russel Brand. När Charley letar upp honom och frågar hur man dödar en riktig vampyr sveper han bara ett glas whiskey och föreslår en vitlöksomelett, följt av ett ”how the fuck should I know?” Men till och med hans karaktär får efter ett tag ett riktigt motiv att joina kampen mot vampyrerna. Det är rentav trovärdigt. Först verkar han alltså vara en mer trött comic relief, men lik förbannat pressar filmen in lite kredibilitet åt honom också.

Dom här karaktärerna bidrar till att filmen får en oförutsägbar fräschör. Det är en normis, hans smarta morsa och hans coola flickvän, samt en alkoholiserad TV-vampyrjägare som ger sig på jakt efter en fyra hundra år gammal vampyrhunk som dricker öl och tittar på modellprogram (med ett udda leende) när han inte suger blodet ur grannskapet. Ett annat riktigt begåvat inslag i manuset är att filmen utspelar sig i Las Vegas, närmare bestämt i ett litet villaområde ute i öknen; det är en oväntad men helt rimlig miljö där man onekligen inte skulle märka att folk försvinner. Jag menar – Det är faktiskt originellt! Hela filmen är, åtminstone för att vara en modern vampyrfilm, i nästan alla avseenden originell. Jag skulle vilja säga att det är vad man har att vänta sig, men genren håller tyvärr alltför låg standard.

Manuset är skrivet av Marti Noxon, som skrivit och regisserat en hel del Buffy-avsnitt. Anar man en feministisk ådra i den här filmen? I allra högsta grad, och den är fantastiskt okomplicerad. Toni Collette och Imogen Poots får chansen att vara människor; deras karaktärer svävar inte i fara bara för att deras kön är förutbestämt att sväva i fara och deras delaktighet är filmen är central. Överhuvudtaget finns ganska lite i filmen som är stereotypt (det skulle vara en nördbiroll från den ständigt lite onödigt jobbiga Christopher Mintz-Plasse). Så fort en scen verkar alltför bekant, typ som när två personer går genom en mörk gång och följer en avlägsen röst, är det någon som säger något i stil med ”You know this is a trap right?” och får svaret ”I’m counting on it”. Jag var tvungen att lyfta på armarna och utbrista: Hey! Me too!

Fright Night är regisserad av Craig Gillespie som tidigare gjort Lars and the Real Girl. Också det var en film som jag trodde skulle vara en sak – en till pretentiös amerikansk indie-film – som visade sig vara ungefär lika överraskande som den här filmen i det att det var en riktigt originell film. Den var förstås bättre än den här filmen – Fright Night är en film som bara kan bli så bra den kan bli. Men jag kan inte säga att okomplicerad, festlig vampyrunderhållning blir mycket bättre än så här.

FREDRIK FYHR

Fright Night släpps på DVD 15/2.


Det verkar som att jag haft en i princip identisk upplevelse av den här filmen som Fredrik Strage i DN. Det händer inte speciellt ofta. Roger Ebert, med sin stumma tumme i vädret, har också liknande insikter.

Latest Comments

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *