Stockholm Östra

25starrating

Regi: Simon Kaijser Da Silva

När jag skrev om Björn Runges Happy End påpekade jag att det är en film som ”bygger, rakt in i sin ben och märg, på varenda klyscha som någonsin skrivits i ett manus och filmats för en bioduk”. Det är ett vanligt förekommande problem i svensk film – detta att det enda språk som verkar existera för svenska manusförfattare och regissörer är klyschor (när, var och hur blev det omöjligt för svenska filmskapare att på allvar göra autentiska berättelser om någotsånär verkliga människor?). Stockholm Östra är inte en riktigt lika dålig film, men den lider av liknande syndrom. Den har åtminstone valt en visuell stil att hålla sig till – för att undvika sina karaktärer dränker den rätt mycket av sitt bildspråk i överlånga montage och låter musiken bestå av lättviktigt pianoplink och sådana där ”drömskt svävande” stråkar. Och lite balkanswing, typ, för det är ju lite lagom exotiskt.

Intrigen börjar vid klyscha#1: En hyvens medelklassman (Mikael Persbrandt) dödar ett barn bakom ratten. Av en ödets (eller rättare sagt filmens) slump träffar han barnets mamma (Iben Hjejle) på Roslagsbanan. Hon vet inte vem han är men han vet vem hon är; han har nämligen varit och smygit i hennes buskar i ett fruktlöst försök att möta föräldrarna till det barn han haft ihjäl. Märk av siffrorna på klyschorna bäst ni vill.

En kärlekshistoria uppstår mellan dessa två och de underliggande spänningarna är förstås uppenbara och man kan som åskådare räkna ut ungefär vad som kommer hända utifrån den narrativa logiken – förr eller senare måste hon få reda på vem han är, förr eller senare måste deras respektiven komma på dom och förr eller senare måste dom komma fram till att dom inte kan fly ifrån sina sorger. En ledtråd till hur detta kommer att se ut får vi i början av filmen, på rättegången, då vi noterar att den döda flickans pappa är där för att få se Persbrandt i ögonen.

Tematiskt finns det saker med den här filmen som är begåvade. Indirekt ställer den faktiskt frågor som har att göra med komplicerade känslor; inte minst verkar det som att den vill vara en studie i hur människor beter sig i lägen då krisen river ner allt i vardagen som ter sig bekant, och alla sociala plattformar man står på försvinner. Frågan om det finns en väg ut, eller om man rentav kan födas på nytt.

Men hur mycket jag än vrider och vänder på det så kan jag inte se att den här filmen når fram ändå. Mycket har att göra med karaktärerna – inte skådespelarna, som är så bra dom kan vara under omständigheterna – som man aldrig får någon känsla för. Det ska vara en film om riktiga människor men det blir liksom bara skådespeleri; karaktärerna är så godtyckliga att dom för en skådespelare måste vara som fyll-i-själv-bildeböcker för barn. Replikerna går enbart i stil med ”Vad vill du att jag ska säga då?”, ”Jag tänkte att det skulle kunna hjälpa”, ”Det är som att du inte ens vill förstå” ”Jag har ljugit för dig hela tiden” ”Jag har också ljugit”, ”Jag förstår mig inte på dig längre”, ”Jag vet inte vem jag är längre”, ”Våra planer på att skaffa barn”, ”Dina planer på att skaffa barn”, ”Trodde du inte jag visste?” och så vidare.

Det är tur för den här filmen att den är så välregisserad. Det är Simon Kaijser Da Silvas långfilmsdebut; han har tidigare gjort De halvt dolda och då hade han även tur att manuset skrevs av Jonas Gardell. Manuset till Stockholm Östra är skrivet av Pernilla Oljelund som skrivit manus både till Wallander-filmer och trevliga julkalendrarna Pelle Svanslös och Kaspar i Nudådalen. Manuset är inte uselt, men mekaniskt. Det värsta är egentligen den exploativa tendensen att använda ett dött barn för att trigga igång en relativt enkel kärlekshistoria. För enkel skulle man kanske skulle säga. I slutändan knyter den ihop sin intrig på ett ganska sympatiskt sätt, och även om den undviker åtminstone två klyschor som hade fått den att verkligen bli dålig på riktigt så finns det något irriterande lättsmält i slutändan. Det är nästan en feel-good, och den baserar sin intrig på en död nioårig flicka. Den som känner sig manad kan ta för sig.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *