Lånaren Arrietty

a2

3starrating

Regi: Hiromasa Yonebayashi

På sommaren, när jag var liten, brukade jag leka i trädgården på baksidan av huset och jag minns att det fanns en slags tjusning i perspektiven på storlekarna. En legogubbe var som en pyssling för en Batman-gubbe, men ett rabarberblad var gigantiskt för båda två. En liten trädgård var en stor skog, lite regn var en storm, blöt jord var träskmarker och nyckelpigor… tja, nyckelpigor är alltid nyckelpigor. Det känns som att Lånaren Arrietty är en film som är besatt av just den mystiska magin som har med storlekar att göra. Det finns säkert de som anser att den har för tunn intrig. Det kanske den har. Men om man ser tjusningen i själva idén med småfolket, eller ”lånarna”, så spelar det ingen roll.

Det hela är Ghibli-studions uppsättning av Mary Nortons Lånarna, en evergreen-serie inom barnlitteraturen. Ghibli-studion, för den som inte vet, brukar man förklara som ”österns Pixar”; en av de som var med och startade Ghibli var legendariska Hayao Miyazaki som du kan bli förlåten för att missta ha regisserat den här filmen. Regissören till den här filmen heter Hiromasa Yonebayashi; han har varit en av Miyazakis närmare medarbetare och detta är hans långfilmsdebut. Man kan enklast förklara filmen som en film med Miyazakis ande och själ, men försiktigare och mer ”normal”. Det som gör filmen bra är inte att den är en otrolig berättelse – det som gör filmen bra är att den helt enkelt är så behaglig att se på.

För den oinvigde går Lånarna ut på att en familj centimeterhöga ”småfolk” bor under ett människohus; människor vars ägodelar småfolket på nattliga expeditioner knycker. Reglerna är dock Kamomille stad-besläktade; det rör sig enbart om nödvändiga saker som människorna inte kommer att sakna. En sockerbit ur sockerskålen, till exempel, eller en knappnål någon tappat på golvet. Vår huvudperson är fjortonåriga Arrietty, som för första gången får följa med sin stoiske pappa på sitt första låneri. Det går dock inte jättebra eftersom den gigantiska pojken Sho, som för tillfället bor i huset, får syn på henne. Sho är dock ingen vanlig unge. Sängliggandes i huset, som tillhör hans mormor, lider han av en hjärtsjukdom och verkar bortglömd av sina avlägsna föräldrar. Han ifrågasätter inte att han ser pysslingar, utan försöker hitta sätt att kommunicera vidare med Arrietty och småfolken han förstår bebor huset.

För Arriettys föräldrar är kommunikationen mindre trevlig – Blir man upptäckt måste man flytta någon annanstans. Och att hitta ett nytt hushåll att bosätta sig i är, som man kan förstå, inte det lättaste för varelser som når upp till knäna på en vanlig bonnkatt.

Konflikten i den här filmen rör sig inte mycket längre än så. Huset har en städtant som börjar ana ugglor i mossen, och man vill instinktivt att hon inte ska upptäcka de små försvarslösa varelserna; småfolksfamiljen bekantar sig även med Spiller, en snusmumrik-liknande figur som inte säger så mycket men som kan hjälpa familjen med den annalkande flytten eftersom han har en tekanna som fungerar som en båt. Man förstår även att den melankoliske pojken kommer att bli Arriettys första tonårsromans, och det finns en söt oskuldsfullhet i den uppenbart omöjliga situationen som sammanfattar filmens ton ganska bra.

Men det verkligt fina med filmen är sättet den handgjorda animationen är gjord på. Varje liten del av huset är en potentiell lucka in till småfolkets värld, och framför allt i inledningen skildras på ett rätt kittlande sätt hur Arrietty och hennes pappa måste gå igenom Sagan om ringen-artad möda för att ta sig igenom husets skrymslen och vrår, allt för att få tag på en sådan klenod som en servett. Perspektiven utnyttjas till fullo. Vid ett tillfälle skränar en hotfull skata mot Arrietty, och attackerar med en överväldigande dödsdömd fart – men när den fastnar i fönsternätet, och pojken får sjasa iväg den, är det bara en ful, patetisk skata. Också ljudet är sällsamt påtagligt; det var lägensedan jag hörde ljudet av regn på löv så närvarande och mystiskt.

Det finns en fantasieggande kvalité i dessa perspektiv. Jag vet inte om alla vuxna känner av den, men jag vet att det gör Lånaren Arrietty till en extremt barnvänlig film. Barn är kortare än vuxna, och förstår därför precis hur det måste vara för figurer som är ännu kortare än dom. Den här filmen tilltalar precis den delen av fantasiförmågan, och sjuåringar som ser den kommer säkert placera sockerbitar på fönsterbrädan efteråt.

FREDRIK FYHR


Lånaren Arrietty släpps på DVD 7/3.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *