Immortals

 

2starrating

Regi: Tarsem Singh

Människor som inte är så belevade i begreppet konst tror ofta att konst i film är detsamma som flummiga bilder, till synes oförklarliga budskap, långsökt symbolism och meningslös långsamhet för långsamhetens skull. Missförståndet är att en film per definition är underhållning i rörliga bilder och att konst därmed måste vara underhållning i konstiga rörliga bilder.

Konst är i själva verket ett nätverk av mänskliga tankar, idéer och känslor i en enhet – ett konstverk – och en konstnärlig film handlar om att utmana åskådaren med bilder som skapar idéer eller förändrar åskådarens syn på världen. För många verkar det dock inte gå in att underhållning inte kan vara en films prio ett, och då blir gärna det konstnärliga omskrivet till det mycket amerikanska begreppet ”artsy” – En film som på något sätt vill korrumpera den heliga underhållningsko till förmån för innehållslöst effektsökeri som ska vara, tja, artsy.

Tarsem Singh är en sådan regissör. Alla som sett hans film The Cell från år 2000 med Jennifer Lopez vet på en gång vad jag pratar om. På något sätt handlade den om en FBI-agent som går in i en seriemördares hjärna och på något sätt handlade den istället om en häst uppdelad i tolv bitar. Ur en amerikansk synvinkel – till exempel Nostalgia Critics – var det en pretentiös konstfilm men om man faktiskt har någon insikt i konst som fenomen vet man att The Cell bara är en lattjo film som är kul bara för att den är så överdriven och over the top. Det är en film som fungerar bäst att se som meningslöst surrealistisk genremishmash, mer eller mindre en absurd komedi.

Tarsem Singh har nu gått och gjort Immortals, en film i samma stuk. Den är inte riktigt lika utflippad som The Cell eftersom den bygger på någorlunda stabila förlagor – den gamla goda grekiska mytologin, som blivit någon slags ljummen ”post-LOTR”-trend med filmer som 300 och Clash of the Titans – men den lyckas ändå nå vad jag kallar för tramsnivåbräckan: Den punkt när en film helt enkelt blir för tramsig för att fungera. Michael Bay-filmer och dåliga Leslie Nielsen-filmer kan användas som referensexempel.

Vi kan ta filmens handling till att börja med. Eller kan vi det? Jag är inte helt säker på vad den är. Att filmens Theseus (Henry Cavill) ser ut som en vedertagen ”would be”-hunk med tveksam utstrålning och förprogrammerade karaktärsdrag – Jag Slåss För De Svaga, Jag Går Upp Emot Det Onda, Jag Klarar Vad Som Helst, Min Mamma är Död och Min Pappa Är En Gud –  är väl förväntat. Men exakt vad gör han i filmen? Well, han gillar bönder. Han ska leda folket mot kung Hyperion (Mickey Rourke) som förklarat ”krig mot mänskligheten”. Hyberion är ute efter en magisk pilbåge, med vilken han kan ”release the Titans” (det är alltid något som ska releasas i dom här filmerna). Titanerna i sin tur är ett gäng supermänniskor, tror jag, som varit instängda i en låda sedan tidernas begynnelse. Gudarna tycker allt det här är en otäck tendens, men dom vill låta människorna deala med sina egna problem. Ändå planerar Zeus att hjälpa Theseus.

Just ja, så finns det ett orakel också, Pheidra, spelat av Freida Pinto. Hon och hennes tre fejk-orakel går omkring i röda heltäckande burkor som ser ut som en korsning mellan Kejsarens vakter i Star Wars och någon instängd i en hoprullad persisk matta. Hela filmen är i övrigt fullt av konstiga scener innefattandes talande marmorstatyer, random tsunamis som gör att folk täcks av Apocalypse Now-lera och en fjompig kärleksscen mellan Theseus och Pheidra där man måste undra vad hon egentligen upplever, med tanke på att hon redan ser framtiden.

Det finns andra roliga detaljer också. Mickey Rourke spelar sin onda roll i sömnen – nästan bokstavligt talat. Jag har aldrig hört honom mumla så mycket. Mer bakis än vanligt sluggar han omkring i den ena konstiga utstyrseln efter den andra, sitter liksom i dassposition och käkar på ett dött djur och spottar i en skål. Hans repliker verkar vara ”Wöuwöuwöu schrewrewrew, mrrmr, brrmrrbrm, rice krispies yum yum…”

Immortals skulle förstås kunna vara en milt rekommenderbar film under dom här förutsättningarna. Tyvärr är den inte riktigt så lattjo som man önskar att den skulle vara. Jag brukar alltid testa såna här filmer genom att fråga mig själv hur pass engagerad jag var i den slutgiltiga striden – ni vet, dom där sista tjugofem minuterna eller så där allt i stort sett bara är en normal kväll på Råsunda, fast med svärd och sandaler. Och, well, nope, här var det snooze-alert. Slutstriden i den här filmen är precis samma gamla dammiga, ökenfärgade massfajt som du redan sett i tusen filmer – när Hyperion hugger huvudet av en präst i förbifarten hann jag inte ens skratta till eftersom jag hann undra om det var en karaktär jag förväntades bry mig om. Dessutom avrundar filmen sin intrig extremt snöpligt, med ett slut som inte verkar grunda sig på någonting som föregått det. Våra hjältar förvandlas praktiskt taget till en fontän. Jag tror inte kidsen kommer uppskatta det.

Ett litet PS. Den som verkligen vill se en lattjo film av det här slaget kan se Lucio Fulcis Conquest från 1983. Det är en italiensk explotationfilm med nollbudget gjord för att rida på framgångarna från dåtida blockbusters som Conan och Beastmaster. Faktum är att Immortals nästan framstår som en Hollywood-remake på Conquest. Den ena filmen har mer statister och högre budget än den andra, men båda filmerna har lika obefintlig intrig, båda filmerna är lika omöjliga att ta på allvar och båda har en magisk, självlysande pilbåge som kan träffa vad man än siktar på!

*

*

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *