Dream House

15starrating

Regi: Jim Sheridan

Det här är en sån där film som man vill vara snäll mot. Den är inte en dålig film på samma sätt som The Three Musketeers eller Apollo 18, för att ta några exempel på de skruttfilmer jag tvingat mig själv igenom det senaste året. Den är ganska välgjord och helt klart välspelad – och så är det lite gulligt att Daniel Craig och Rachel Weisz spelar lyckligt gift par. Dom ska tydligen vara det i verkligheten, och även om jag inte visste det förrän jag kollade upp filmen efteråt så känns det logiskt. Det bidrar till den ljumma stämningen som filmen snart börjar lida av – Det här är en sån här film du sett förut, och när du ändå ger den en chans gör den dig besviken gång på gång genom att lik förbannat inte göra något originellt.

En nackdel med att ha sett mycket film är att man så lätt genomskådar intriger. Tolv minuter, jag kollade, tog det innan jag förstod vad den här filmen hade för hemlighet i sitt sköte. Den börjar med att utgivaren Will (Craig) säger upp sig från jobbet i sin New York-skyskrapa för att spendera mer tid med familjen – där hemma i fina nya villan väntar fina frun (Weisz) och fina döttrarna. Det är den perfekta familjen, allt förklarat med fotot och musiken, och Craig och Weisz får tillfället att kötta till sina karaktärer så att man till och med nästan går med på att det är en riktig familj.

Men vänta. Det visar sig att ett massmord begåtts i huset innan dom flyttat in. En man hade ihjäl sin fru och sina barn. Nu är fadern frisläppt från mentalsjukhuset och strövar fritt i området. Sa jag förresten att Craigs karaktär skriver en roman också? ”I can really see the characters” säger han vid ett tillfälle.

Jag får göra en fuling med den här recensionen. Vi säger så här: Tycker du att det här låter spännande och oförutsägbart så kan du sluta läsa recensionen och lika gärna se filmen för du kanske gillar den mer än jag gjorde. Har du däremot sett, tja, Solaris, Shutter Island, The Others, Sjätte sinnet eller vilken annan film som helst av M. Night Shyamalan – och lägger på minnet att filmen heter Dream House – så vet du redan vad jag försöker att inte avslöja.

Det är till filmens fördel att den inte är riktigt så förutsägbar som man först tror. Halvvägs in tar den en vurpa och drar sin hemlighet under mattan, och man får anledning att säga ”Jag tänkte väl!” Det som istället följer är en sträcka i mitten som är rätt lovande; man undrar genuint vart filmen ska ta vägen. Men även då blir man besviken för den tar inte vägen någon särskild stans.

Det vi har att göra med är en film vars dramaturgi följer detta mönster: Först börjar den med att förklara att Det Är Så Här, fast den uppmärksamme misstänker något annat. Den når alltså en punkt när den säger Nej Det Är Såhär Det Är. Okej. Därefter når den mysteriet Men Om Det Är Såhär Det Är, Vad Var Då Det Där? Detta mysterium är dock en besvikelse för det finns bara två karaktärer till i filmen och uteslutningsmetoden föreslår att dom måste ha något med saken att göra. Det visar sig förstås att Det Var Faktiskt Såhär Det Gick Till och vips är vi inne i en Tråkig Och Jätteslarvig Final som känns som något producenterna beordrat efter en testvisning. När filmen väl är över tänker man efter och inser att Vänta lite, ingenting av det här hänger ihop det allra minsta och den här filmen är hundra procent ologisk. Denna röra av negativa nämnare gör filmen, till sist, helt omöjlig att rekommendera. Det ”misstag” som nämns ligga till grund för alla händelser i filmen är sämre än något en mellanstadieelev hittar på i sin berättelsebok – filmen hade varit dubbelt så bra om allt bara hade varit en dröm.

*

Efter lite ytterligare research har jag noterat att Dream House är ett problembarn till film. Efter att produktionsbolaget Morgan Creek valde att avslöja filmens peripeti i trailern vägrade både Craig och Weisz att delta i filmens publicitetskampanj; den irländske regissören Jim Sheridan som gjort filmer som Min vänstra fot och The Boxer i hemlandet och Get Rich or Die Tryin’ i USA (…) tvingades också – indeed! – göra om en massa scener (detta är en dålig vana av Morgan Creek, som har en historia av dåliga dealar med sina regissörer och producenter). I slutändan försökte Sheridan  ta bort sitt namn från filmen utan att lyckas. Han har dock frånsagt sig den.

Alltså. Filmens regissör och två huvudrollsinnehavare tycker inte att du ska se den här filmen. Inte jag heller.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *