Take Shelter 35starrating

take shelter videosöndag

35starrating

Regi: Jeff Nichols

 

Ibland blir man bara så glad. Take Shelter är en av förra årets allra bästa filmer – på rak arm kan jag bara komma på en (Nader och Simin) som är bättre – och den är det av alla rätta anledningar. Se gärna följande som en generell beskrivning på vad jag anser en riktigt bra film är: Den är spännande, som en thriller, läskig och obehaglig, som en skräckfilm, lika oförutsägbar som en äventyrsfilm och lika lyhörd, realistisk och gripande som ett drama och den tillhör därmed ingen genre. Det är en film, och jag vet att det låter abstrakt men dom bästa filmerna är det; film-filmer. Dom vägrar placera sig i en formula, i döda automatiska förväntningar; tvärtom tenderar de att reta upp de bekväma åskådarna, de som helst inte blir hur överraskade som helst av en film, och fängsla de med öppet sinne; de som förväntar sig allt, inget och vad som helst.

Det är att nämna en sak. Att nämna ett annat kriterium för en bra film är förstås att den även tekniskt sett är antingen utmärkt eller rent innovativ. Take Shelter är både och. Den är extremt välgjord och inte ett dugg överdådig – minsta lilla detalj är minutiöst genomtänkt och regissören Jeff Nichols utnyttjar filmmediet så flytande att jag misstänker att han i framtiden kommer att leverera tvättäkta mästerverk, och Take Shelter är inte långt därifrån. Den som verkligen tycker om att närläsa filmer – som jag – kommer att älska den ännu mer. Jag har aldrig tidigare i mitt liv gått igång av vanliga, vita enkla hustelefoner med väggdesign (av någon anledning är de med i bild flera gånger än de behöver). Det är en film man oundvikligen måste se åtminstone två gånger. Det är inte så illa, i jämförelse med de flesta filmer jag recenserar (jfr förra veckan) som man inte behöver se ens en gång.

Filmen utspelar sig i en tystlåten bruksort i Ohio – tänk Bruce Springsteen – där Curtis LaForche (Michael Shannon) och hans fru Samantha (Jessica Chastain) bor med sin hörselskadade dotter Hannah (Tova Stewart); han är construction worker, en vanlig joe, till synes hygglig och vettig och enligt hans arbetskamrater så lyckad som en vanlig joe kan vara. Han är snäll mot sin dotter, jobbar bra och hans fru är förstående och nöjd.

Men allt står inte rätt till hos Curtis. Han har intensiva mardrömmar som alltid innefattar samma stora apokalyptiska storm; tecknen tyder på ett undergångsscenario, människor attackerar honom och vill skilja honom från hans familj. Vid ett tillfälle drömmer han att familjens blandrasschäfer (hundälskare får rätta mig här) biter honom och när han vaknar stannar smärtan i armen kvar en hel dag. Han kan inte förklara sina känslor, men han kommer inte ifrån känslan att ”något är på väg” – och han kan inte riskera att ha fel.

Curtis är en gamla skolans man och han bestämmer sig för att göra vad han kan för att hålla sin familj säker och inte oroa sin fru; utan att berätta något för henne söker han hjälp, samtidigt som han spenderar pengar de inte har på att bygga ut det underjordiska skyddsrummet på baksidan. Antingen har han rätt i sina föraningar eller så har han fel – Curtis försöker härmed lösa båda situationer samtidigt.

Detta leder förstås till en hel del sociala problem. Curtis är patriarken så tillvida att han arbetar medan Samantha är hemmafru; men Samantha är matriark så tillvida att det är hon som planerar, sätter upp strategier. Det går inte obemärkt förbi att något är fel med Curtis. Varken för henne, eller för någon annan i det lilla samhället där man tar varandras händer runt bordet och ber bordsbön innan varje måltid. När grannen har ett stort hål i marken på baksidan, med en container i, så märks det.

Jag tror jag väljer att inte säga mer om filmens intrig än så. Det är en sån där knepig film att recensera för överraskningsfaktorn är central; jag kan uppmuntra alla att se den här filmen, men jag kan inte i detalj avslöja varför. Den börjar som en typ av M Night Shyamalan-inspirerad thriller där man som åskådare är beredd att ifrågasätta intrigen – varför, till exempel, kan inte Curtis bara säga till sin fru hur allt ligger till om hon nu är så förstående? – men intrigen har mysterium som den gradvis avslöjar varpå vi aldrig kan veta exakt hur vi ska tolka händelseförloppen. Curtis är rädd; inte bara för att såra sin egen manlighet utan även på grund av sin egen historia, som innefattar ett och annat psykologiskt trauma.

Tematiskt mynnar filmen ut i ett slags ultimatum: Antingen är Curtis ofrisk och allt han håller på med är vanföreställningar. Eller så finns det sanning i hans föraningar, och då är han i så fall en slags modern Noak som bygger en ark till omgivningens spott och spe. Filmen består av en myriad av ledtrådar till båda idéerna och den går att tolka på hur många sätt som helst. Den religiösa kontexten finns där på en subtil nivå som jag inte tror alla åskådare på en gång märker. Filmen går att tolka som en modern biblisk berättelse. Samtidigt är den fullständigt övertygande som en psykoanalytisk thriller och ett realistiskt, karaktärsdrivet drama.

Det är en fröjd att se denna film utspela sig framför ens ögon. Som jag nämnde tidigare är detaljrikedomen total. Så fort Nichols kan berätta något i bilder gör han det. Närhelst filmen behöver dialog, men bara då, finns helt kännbara dramatiska sekvenser med precisa repliker; som när Samantha vid ett tillfälle förklarar för Curtis exakt vad hon tycker de behöver göra i framtiden, och avslutar med ett ”I need to do something normal”. Genom de minsta tänkbara nämnarna ger filmen stora resultat. Vi förstår karaktärerna utan att de behöver förklara vilka de är. Vi förstår hur deras värld ser ut och fungerar genom hur de beter sig. Allt gynnas av fläckfritt skådespeleri; dels Shannon som känns lika oumbärlig och självklar vad han än gör och dels Chastain, som jag lite på skämt brukar omnämna som den kvinnliga versionen av Ryan Gosling eftersom hon likt honom och ungefär samtidigt dök upp från ingenstans och plötsligt var med i var och varannan film. Men precis som hos honom har jag inget emot det för hennes närvaro är alltid oklanderlig.

Intressant är också att barnet i filmen inte pratar. Det är förstås upp till var och en att tolka denna detalj men jag tror återigen det är ett val av Nichols byggt på den fantastiska pragmatism som de bästa regissörerna anammar. Det är en välkänd sanning att barn är svåra att jobba med och det är en oskriven sanning att de flesta barnskådespelare inte är speciellt bra. Nichols vet nog det, och lät ungen i filmen hålla snattran. En briljant lösning, som skulle fått Kubrick att höja på ögonbrynen och muttra att han borde ha tänkt på det någon gång.

Slutet delar oundvikligen upp publiken i två olika läger – Filmen måste ju åtminstone antyda om huvudpersonen har rätt eller fel, annat vore en ”cop-out”. Jag kan hålla med vissa nitpickers om att det inte är ett lika effektivt slut som i Scorseses Shutter Island, för att ta ett kontemporärt exempel, men jag fann det samtidigt märkligt tillfredsställande. Kanske hade jag tyckt om filmen så pass mycket upp till den punkten att jag omfamnade även den sista scenen. Ibland, inte ofta men ibland, är filmer så bra.
*

Fotnot: Melancholia och The Tree of Life är förmodligen två filmer från 2011 som också är bättre än Take Shelter. Men den är där i topplistan i alla fall.

Fotnot 2: Min vän kd har även skrivit denna text om filmen.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *