Bernie

35starrating

Regi: Richard Linklater

Bernie är en ovanlig film som utvecklar sig på ett originellt sätt och visar sig handla om ett ganska allvarligt ämne; rättsväsendet och synen på rättvisan kontra humanism och medmänsklighet. Det är inte uttalat i filmen men det känns från under ytan, därifrån filmen blir rörande, och det bidrar till en besk och sorglig dimension i en i övrigt mycket rolig och torr komedi, full av galghumor, som är rentav behaglig att se på. Den är skriven och regisserad av generation X-regissören Richard Linklater, vars underskattade filmer alltid är lika överraskande. Här har vi en filmskapare som gör filmer som utmanar sitt medium i den tekniska grunden, men aldrig genom att göra något svårt eller otillgängligt. Vissa av hans filmer – som de små mästerverken Bara en natt och Bara en dag med Julie Delpy och Ethan Hawke som främlingar, som blir kärlekspar, på tåg – är så enkla men samtidigt så storartade att man inte tror det är sant. Andra filmer han gjort – som ambitiösa science fiction-filmen A Scanner Darkly och den oefterhärmliga Fast Food Nation – är diametralt motsatta. Jack Black, som har huvudrollen i den här filmen, regisserade Linklater senast i School of Rock. En helt annan typ av film, det också.

Här spelar Black titelfiguren, Bernie, och han gör det med en sådan fjäderlätt elegans att jag här och var tappade hakan. Jack Black är väl inte den skådespelare man nämner i samma andetag som Oscar för bästa manliga huvudroll, men i Bernie har han hittat en roll som tycks leva inuti honom helt organiskt, en människa som Black förkroppsligar med fullständig bravur och trovärdighet. Det är en fröjd att se honom sätta denna krona på en skådespelarkarriär som tidigare inte känts särskilt självklar.

Bernie är en begravningsentrepenör som bor i en liten stad i Texas. Han är ett levande bevis på tesen att man ska bemöta sin näste som man själv vill bli bemött – alla älskar Bernie och Bernie tycks älska alla. Omsudlad av rykten av att vara såväl bög som svindlare förblir han ändå en positiv kraft i det lilla konservativa samhället. Han är traktens mest respekterade och hyllade individ. Han vet vad alla heter och håller koll på folks barn och barnbarn. Han är en hejare på att sälja kistor och sjunger som en lärka på begravningar. Han är till och med så godhjärtad att han gifter sig med bygdens mest ökända hagga, spelad av Shirley MacLaine. Hon är Bernies motsats – hon är en erkänd kärring, som hatar allt och alla. Det hela mynnar ut i en händelse som gör att hela bygden blir engagerad. Är det möjligt att även Bernie har en gräns? Om han gör något oförlåtligt, kan man benåda honom för att han helt enkelt ångrar sig? För att han helt enkelt är en så himla fin kille?

Filmen är byggd på en verklig händelse och jag antar att Linklater – också manus – gjorde filmen för att han var så fascinerad av händelsen, och den riktiga Bernie (fullt namn Bernie Tiede). Jag väljer att inte avslöja storyn, men den går att läsa på wikipedia. Det originella med filmen är att Linklater gör den som både en spelfilm och en fejkad dokumentär. Rent analytiskt kan vi förstå att denna teknik inte fungerar – hur kan intervjuade människor prata om en verklig händelse samtidigt som den händelsen utvecklar sig allteftersom i scener med Jack Black? – men det är så skickligt gjort att man accepterar det som filmens egna berättarstil. Inte förrän vi ser en intervju med en sydstatsadvokat spelad av Matthew McConnaughey (ja, han spelar en sydstatsadvokat… igen) spricker dokumentärsbubblan och vi tänker att ”hey, det där är ju Matthew McConnaughey!”

Men inte långt därefter väljer Linklater att filma det filmteam som gör intervjun med hans karaktär och så är vi återigen ”inuti” filmen igen – vi vet bara inte vad som kommer hända härnäst och i synnerhet inte hur det kommer berättas. Man kan säga att Bernie, på en teknisk nivå, är en blandning av ett mänskligt drama och en svart komedi, en mockumentär och en verklighetsbaserad rättegångsskildring. Det är mycket i en och samma film, och de flesta filmer som ger sig på en sådan (över)ambitiös och till synes onödigt tillkrånglad narrativ mix misslyckas grandiost. Men jag har en känsla av att Linklater gjorde filmen för att han dels blev kär i storyn och dels kände att han kunde göra filmen. Det ser ut som att det varit jättelätt, och jätteroligt, att göra filmen och det är troligen den mest övertygande illusionen i filmen.

Mycket står och faller på Jack Black som alltså gör ett av årets starkaste skådespelarprestationer överhuvudtaget. Redan i första scenen – när han kör i sin bil och sjunger med i en kristen countrysång, med en sån där klassisk metodistmustasch och vad som verkar vara tvättäkta medmänsklighet i blicken – känns det som att man är med filmen vart den än tar vägen. Och i slutändan är det en film som gått via skratt och dramatik, och den kommer mana till diskussioner eller åtminstone en och annan tankegång. Den kommer säkert bli förbisedd och det är synd. Det är en originell och väldigt sevärd film från en totalt underskattad filmregissör.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *