The Dictator

3starrating

Regi: Larry Charles

Jag antar att alla generationer behöver en sån här film. En som tar sin tids till synes viktigaste politiska angelägenheter, globala frågor, religiösa och kulturella strömningar, och gör en anarkistisk, kiss och bajsrelaterad in-your-face-komedi av dom. Eftersom den är producerad i en infantil tid så befinner den sig ljusår ifrån klassiker som Duck Soup, Dr. Strangelove eller Chapins Diktatorn för den delen, men den följer sådana filmers traditioner. Det är Sasha Baron Cohens första film gjord utanför koncepten från sin Ali G-TV-serie (efter Ali G-filmen samt Borat och Brüno) och i den spelar han General Aladeen, en mentalt förstoppad diktator över det nordafrikanska (notera: inte arabiska) landet Wadiya.

Jag väljer uttrycket mentalt förstoppad här, och det är ingen slump. Han är en komplett idiot på en sådan där osannolik, South Park-inspirerad nivå; han vill till exempel bygga kärnvapen men han kommer inte överrens med sin vapentekniske ledare, som har det charmanta namnet Nuclear Nadal (Jason Mantzoukas), eftersom han definitivt menar att bomben måste ha en spetsig topp. Det har han noterat av de lärda experterna (läs: Daffy Duck och Karl-Alfred). Filmen innehåller dock även en oundviklig scen där han måste bajsa på någons huvud.

Intrigen (inte filmens starkaste kort) går ut på att Aladeens högra hand Tahir (Ben Kingsley) har för avsikt att överta tronen då han är den rättmätige arvingen; detta ska han göra genom att låta en dubbelgångare till Aladeen hålla ett FN-tal i New York där han förklarar att Wadiya nu ska bli en demokrati. I och kring dessa omständigheter hamnar den riktige Aladeen på driven i New York och här är ett av de mer festliga koncepten i filmen: Den går ut på hur han ska kunna återfå makten och hindra landet från att bli en demokrati.

Hjälp får han av Zoey (Anna Faris), en sterotypt godtrogen ”politiskt korrekt vegan-feminist med hår under armarna” efter att han får ett jobb på hennes hälsomatsaffär. Hon har ögon som tindrar av godhet och behandlar honom med den bästa av tilltro eftersom hon tar honom för att vara politisk flykting. Efter att hon, något förbryllat, förklarat för honom att man faktiskt kan tillfredsställa sig själv med sina egna händer tycks han bli handfallet förälskad i henne. Frågan är om hon kan tänka sig bli hans fru. När han väl blir diktator igen, förstås.

Det finns en sällsynt och äkta dimension av satir i den här filmen, som ständigt håller en intresserad. När skämten inte är för låga, och när intrigen blir lite väl hoppig och ologisk till och med för en film som inte bryr sig om sin intrig, så kan man alltid falla tillbaka på det hopplösa försöket att hitta ett ”budskap” i filmen. Något sådant finns förstås inte, men den våldsamma anarkin är fortfarande en ganska fascinerande attack på åskådaren. Jag tror det var något sånt här som Matt Stone och Trey Parker var ute efter när dom gjorde sin ojämna Team America; en film som faktiskt attackerar allt som rör sig. Men då det i den filmen från början kändes platt och uppenbart – och efterhand riktigt monotont – är den här filmen intressant eftersom den lurar åskådaren att inte bara skratta åt en diktator utan även sympatisera, och identifiera sig, med honom. Om det inte är lyckad satir, då vet jag inte vad som är det.

Sasha Baron Cohen är en sådan komiker som har förmågan att göra humor av saker som verkligen inte är roliga egentligen. Jag tror anledningen är att han (likt så vitt skilda komiker som Grouch Marx, Leslie Nielsen och Chevy Chase) är bra på att framstå som komplett aningslös. Den här filmen skämtar om invandring, tortyr, avrättningar; den innehåller en kärleksscen mellan två personer som har varsin hand inuti en kvinnas gravida mage och ett av filmens running gags är allt skoj man kan göra med ett avsågat huvud. Megan Fox har en cameo där hon är lyxprostituerad. John C. Reilly har en cameo där han brinner ihjäl. Edward Norton har en cameo där Kinas ledare kissar på honom. Det är inte en film som Cohen gjort för att bli årets mest populära kille.

Samtidigt vet jag inte om filmen, i dessa dagar, är så upprörande egentligen. Vad gäller vårt kollektiva undermedvetnas gross out-tolerans känns det som att de flesta spärrar sedan ett bra tag tillbaka krossats – och Cohen har för den delen varit med och hjälpt den utvecklingen. Det The Dictator gör som är intressant, trots sin ofta infantila humor, är att den spelar så många sidor mot varandra utan att det känns dumt. Ideologiskt är filmen omöjlig att orientera sig i. Den gör narr av vänsterrörelser men använder vänsterideologi i ett avslutande tal – den parodierar amerikansk höger samtidigt som den häller en kanna urin över Israel (bokstavligt talat). Den utnyttjar konventioner från romantiska komedier och feel-goods för att få åskådaren att gilla en diktator, som om han är en schysst kille utan onda avsikter. Det är inte en perfekt film, den är tvärtom vansinnigt ojämn, men den håller en sysselsatt. Emellanåt är den riktigt rolig också.

*

The Dictator släpps på DVD 19/9

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *