Get the Gringo 25starrating

25starrating

Regi: Adrian Grunberg

Det är väldigt svårt att skriva om Get the Gringo utan att det slutar med att man bara skriver om Mel Gibson. Inte bara för att elefanten i filmens rum är att det ska vara hans skamfilade ”comeback” – lanserad i svensk pressrelease med ett bejublande Gibsons återkomst till duken! vilket är felaktigt, eftersom filmen är en direkt på video-lansering jorden runt – utan lika mycket för att han är filmens magnet och epicentrum. Tar man bort honom ur den är det bara en mindre intressant b-film som ingen skulle få för sig att se.

Därmed inte sagt att den inte har sina kvalitéer. Främst finns de här och var utan att de riktigt bidrar till en helhet. Peter Stormare har till exempel en, typisk men på sitt sätt tidlös, roll som sluskig skurk och en cigarettrökande tioåring bara omnämnd som ”Kid” (Kevin Hernandez) ger oss också ett ovanligt bra framträdande av en barnskådespelare, av det slag som är lite bättre än filmen förtjänar.

Storyn går att se som en uppföljare till den mer lyckade Payback (1999); den skamlöst underhållande film-noir-pastischen som bara gick ut på att Gibson spelade en hämndlysten gangster lämnad att dö, som i absurt underläge hade ihjäl alla skurkar som stod i vägen för den futtiga bytessumma de inte bara kunde ge honom när han nu frågade snällt första gången.

Get The Gringo börjar med en biljakt på väg till gränsen till Mexico. Gibsons karaktär omnämns – likt Ryan Goslings i Drive, märkligt nog – bara som ”driver”. Följaktligen sitter han bakom ratten och bakom honom finns ett gäng poliser. Jakten slutar sådär; han når visserligen gränsen, men kraschar in i en vägspärrsbarriär och hamnar i ett mexikanskt fängelse.

Det här fängelset är inte ditt typiska Kumla, utan påminner snarare om en slags blandning mellan ett getto och en stökig högstadieskola. Det förklaras för oss att de som sitter inne här har fått bilda kolonier tillsammans med sina anhöriga, varpå ett slags minisamhälle fötts. Här känner sig en högfunktionell småskurk som Gibson som hemma, och snart börjar han lista ut vilka höns som är de högsta och påbörjar sin ”plan” att få tillbaka sina pengar och sticka till Karibien med ovan nämnda lillkille samt hans mamma – omnämnd i eftertexterna som ”kid’s mom”, spelad av Dolores Heredia.

Resten är välkänd gangsterformalia, och inte direkt pulshöjande. Enstaka sekvenser är mer spännande än andra, medan flertalet skurkar är lika anonyma som färglösa. Mel Gibson är hela filmens drivande motor och energikälla. Säga vad man vill om Gibson, men han är verkligen bra på att utstråla närvaro i såna här roller. Utan att man vet om han improviserar, eller om han i själva verket har en fullt genomtänkt baktanke med varje drag, gör han våghalsiga saker som att tända eld på en kiosk för att sno en knarklangares pengakassa, med en sublim blandning av råskinnad våghalsighet och oklanderlig elegans.

Jag gillade filmen medan jag såg den, vilket for the record var för ett par månader sedan, men den försvinner extremt fort ur medvetandet, vilket jag nu ger levande bevis på. Det är en sån där film som blir bättre för varje blaskig öl man, rimligtvis, bör ha beväpnat sig med inför den. Under dom förutsättningarna kan förstås vilken film som helst vara bra, men Get the Gringo skulle i ärlighetens namn ha tjänat på tydligare och mer hotfulla skurkar och lite mer karismatiska karaktärer; skådespelarna i filmen är bra, men de lyckas inte direkt ge åskådaren någon slags anledning att bry sig. Det gör att Get the Gringo blir en mindre mustig och spännande variant av Payback, småtråkig när den inte är kul och till skillnad från den filmen inte en jag skulle få lust att sätta på för skojs skull (Payback har jag sett fler gånger än vad en människa kanske behöver). Mel Gibson går igenom filmen som en figur i ett brädspel. Emellanåt står han över ett kast och filmen lullar in i en och annan tråkig passage, och vi vet att han kommer komma i mål till slut och that’s about it.

Man kan notera att jag här inte nämnt Gibsons privatliv – eller offentliga liv, hur man nu vill se det. Jag vet inte heller varför jag skulle göra det. Jag vet inte om det är synd om karln, men han är åtminstone i akut behov av flera diagnostiseringar. En film som Get the Gringo är intressant, på sätt och vis, för den placerar verkligen en fallen stjärna i ett helt annat, mindre glamoröst, territorium av DVD-hyllor och video on demand. Det är heller inte en dålig film; den fallerar på sin brist på originalitet, men den är gjord med viss passion. Den har själ och hjärta och riktigt kött på benen. Om Gibson, som skrev manuset, känner att han orkar skruva sin kreativa glödlampa så att den lyser ännu lite starkare så skulle han kunna göra en verkligt minnesvärd b-film och bli en äkta underdog. Det har han ju på sätt och vis alltid varit. I varje nederlag finns en väg upp, sägs det ju, och Get the Gringo lämnade mig med en vag eftersmak av hopp. Blandad med San Miguel.

*

Get the Gringo släpps på DVD 26/9

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *