The Revenant 2starrating

2starrating

Regi: Kerry Prior

The Revenant är en sådan där Midnight Movie-kuriositet, en quirky liten B-skräckfilmskomedi gjord med en hel del good-will, av det slaget man ser på en filmfestival, och tycker om mer på grund av eventet i sig än på grund av filmen. Likt en annan zombie är det också en film som sedan 2009 lunkat omkring på just olika filmfestivaler och nu, hösten 2012, har en förlängd och eventuellt lite mer genomarbetad version av filmen fått svensk videorelease.

Det är givetvis synd att filmen inte är speciellt bra. I det här fallet är det extra synd, eftersom manuset är riktigt bra. Idén till storyn, sättet på vilket intrigen utvecklar sig och de lite 90-talsfåniga dialogerna skulle med en högre budget, en bättre regissör och mer begåvade skådespelare bli en fantastiskt underhållande film. Jag antar att Kerry Prior, killen som skrev manuset, kände sig emotionellt nära till sitt genomtänkta manus, för han har även regisserat filmen. Detta har han gjort – liksom många andra långfilmsdebutanter – försiktigt och karaktärslöst, eftersom han vet att det är säkrare att göra inget än att göra fel. Det är synd på en film som borde vara lattjo. Det som blir kvar av filmen ruineras därefter av budget-skådespelare som pendlar från det potentiella, det strikt amatörmässiga och helt talanglösa.

Storyn, som sagt är den begåvad, känns lite grann som en Kevn Smith skulle ha gjort på 90-talet om han kommit på idén att göra en skräckfilm. Vi introduceras för Bart (David Anders), just som han blir dödad i Irakkriget. Han blir hemskickad i en låda, man håller en begravning, och hans vänner går och dricker för hans räkning. Samma kväll vaknar Bart till liv ur sin kista, tämligen förvirrad över att vara död. Han tar sig till sin bästa kompis, slackern Joey (Chris Wylde), som konstaterar att ”you’re fucking dead, dude!”

Exakt hur det kommer sig att Bart lever visar sig inte förrän efterhand. Joey och Bart konstaterar att han måste vara en zombie eller en vampyr, men de kan inte bestämma sig för vilket. I slutändan bestämmer dom sig för att han är en revenant, ett slags mellanting vars definition jag inte är helt säker på.

The Revenant utveklar sig därefter till en slags svart komedi där Bart och Joey blir nattliga vigilanter som härjar runt och suger blod ur folk de anser samhället inte kommer sakna. De konstaterar att vampyrism är mycket festligt. Efter att dom haft lite roligt ett tag börjar saker förstås gå dåligt, i en alltmer rasande fart.

Ambitionen är fina i den här filmen, som sinkas på grund av utförandet. Medan intrigen har en genomtänkt struktur – och manuset är kryddat med roliga och ganska random South Park-inspirerade skämt innefattandes alltifrån uteliggare till Scientologer och ett avsågat huvud som kan prata med hjälp av en dildo (et cetera) – är det inte gjort med något visuellt engagemang. Som manusförfattare kan Prior föreställa sig den här filmen, men som regissör kan han inte få den att fungera. Scener där humorn ska framstå i dialoger är långrandiga och odisciplinerade, klippta utan komisk rytm, och scener där humorn är mer fysisk känns inte genomtänkta. Det blir en film där åskådaren kan förstå vad som ska vara roligt, men det blir aldrig roligt i själva filmen. Kort sagt är filmen amatörmässig.

Om man gillar skräckfilmer så ser man ett par såna här filmer om året. Vissa är lite bättre, andra lite sämre. Denna är hit and miss till 100%. Ett bra exempel är skådespelarna: TV-skådisen David Anders är helt okej i huvudrollen, medan Chris Wylde som spelar hans kompis enbart skriker, gapar och viftar på armarna istället för att försöka gestalta sin karaktär (ett till tecken på att Prior inte alls vet hur, eller ens tänkt på att, man regisserar skådespelare när man står bakom kameran).

Filmen är dessutom, på 110 minuter, väldigt lång och inget blir bättre av att filmen spårar ut mot höjder den inte alls klarar av – bland annat med karaktärsutveckling som inte går ihop, Itchy & Scratchy-inspirerade splatterinslag, spontana Tarantino-montage, SWAT-team-dramatik och en rent obegriplig epilog med ett pinsamt politiskt inslag. När den gick på filmfestivaler för tre år sedan – bland annat på Stockholms Filmfestival – var den kortare och jag kan bara anta att den var en behagligare upplevelse. Som den är nu blir The Revenant en film som man börjar se som en kul zombiefilm – Man är möjligen med den ett tag, men till slut börjar man undra varför man tittar på den, och varför den aldrig vill ta slut.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *