Hypnotisören

hypnotisören dålig

2starrating

Regi: Lasse Hallström

En familj hittas slaktad i en förort till Stockholms innerstad. Familjens tonårspojke har överlevt. Rikskrimpolisen Joona Linna (Tobias Zilliacus) tar hjälp av den halvt berömda hypnotisören Erik (Mikael Persbrandt) för att ta reda på information från den nästan medvetslösa pojken. Erik har själv ett knaggligt äktenskap med konstnären Simone (Lena Olin) och inget blir bättre när mördaren kidnappar deras tonårsson Benjamin.

 

”Vad fan håller vi på med?” frågar Lena Olin tidigt i den här filmen. Det är en bra fråga. Jag gav tidigt upp hoppet om Hypnotisören, höstens mer påkostade deckarfilm byggd på boken av icke-hemliga pseudonymen Lars Kepler, och i takt med att den fortsatte plåga mina sinnesintryck med utdragna maskningsscener, diverse dumheter och ohejdat överspel så insåg jag att jag var för trött för att orka hitta kreativa formuleringar, eller bara något allmänt vitsigt att säga, om den här filmen. Vi får göra det enkelt för oss:

Hynpotisören är en jättetråkig film. Jag menar verkligen tråkig. Det går minst tre långa sekunder mellan nästan varje replik i nästan varenda dialogscen. Den envisas med att handla mer om sina karaktärer – och deras ”drama” – än vad den handlar om själva mordutredningen, men karaktärerna är totalt innehållslösa och till den mån de utstrålar någon personlighet är de outhärdliga skrikapor eller zombies – som Mikael Persbrandt i huvudrollen, som olyckligtvis tar sömntabletter varje natt vilket leder till att han sömngt stapplar sig fram genom vissa scener av filmen. En levande metafor.

Det framgår snart att filmen är mest intresserad av det dystra förhållandet mellan Erik (Persbrandt) och Simone (Lena Olin). Hon målar tavlor och han är någon slags hypnotisör – jag vet inte vad han har gått för utbildning för att bli det, men så är det i varje fall – och efter att deras son blir kidnappad blir deras relation förstås ännu mer trängd. Hon beter sig nämligen fullständigt hysteriskt och anklagar honom för att äta mat (Du sitter och vräker i dig som en jääävla griiiis är en av hennes många ofrivilligt komiska repliker) medan han får anledning att flera gånger köra iväg med bilen för att komma bort från henne. Det är dramatik på hög nivå.

Under tiden får den finländske-men-i-övrigt-helt-karaktärslösa Joona ta reda på vem mördaren är. Identiteten på denne visar sig vara väldigt ologisk och jag vägrar att gå med på att den inte (i verkligheten) hade kunnat avslöjas på en gång genom vissa basala vetenskapliga undersökningar. Därutöver visar det sig att finns en skurk i dramat vars identitet också är totalt ointressant och meningslös (annat än en påklistrad agenda, och en påklistrad galenskap, som bara känns klyschig och stereotyp). Helena af Sandeberg har också en nästan helt meningslös biroll, som läkare som haft ihop det med Erik förut (det är ungefär en till variant av rollen hon spelade i, den förvisso ännu sämre, låtsasthrillern Mörkt vatten) och vars intrigark inte heller kommer någonstans. Hon har en dejt med Joona som han tvingas avbryta, sen får vi aldrig se henne igen. Det var ju synd.

Lasse Hallström har gjort den här filmen, vilket föranlett en del hype, men man kan inte säga att han verkar speciellt entusiastisk som regissör här. Hela filmen går i ett betonggrått och liksom valium-avtrubbat färgschema, scenerna pågår i snigeltempo och – som jag tidigare nämnt – varenda dialogscen är utdragen så att man börjar misstänka att filmen bara varit en timme lång, inte två, om de hade gjorts på något rimligt sätt. Jag satt förbryllad och försökte förstå vad det var man skulle bli gripen av i filmen. Det finns ingen dramatik i intrigen, och ingen angelägenhet för den kidnappade ungen eller den slaktade familjen är kännbar hos vare sig karaktärerna eller regissören. Det gör filmen fundamentalt ospännande. Det finns inte heller någon dramatik i karaktärernas relationer – det är mest bara de gamla vanliga formalia-grälen som man sett i troligen hundratals svenska filmer och alla detaljer (typ som att huvudpersonen ska vara hypnotisör) blir bara lösa attribut som inte betyder något och som aldrig känns originella eller särskilda för just den här filmen.

Folk undrade vad nomineringskommitén för svenska bidraget till Oscarsgalan tänkte på när de valde den här filmen. Innan jag sett den hade jag större förståelse för valet. En mer kommersiell och amerikaniserad film, lite Millennium-vibbar och Lasse Hallström. Jag menar, jag kunde förstå det. Men efter att jag sett Hypnotisören inser jag att jag varit alltför naiv och godtrogen. Anledningen till att svensk film inte fungerar är – jag menar, det måste vara – för att svenska producenter, distributörer och sponsorer inte har någon som helst aning om vad som är bra film och/eller driver igenom beslut byggt på ointresse och bristande engagemang för film både vad gäller som konst och som kommersiell produkt. En apa med ögonbindel skulle kunna räkna ut att Hypnotisören aldrig skulle få en Oscarsnominering. Den är alldeles för dålig, helt enkelt, och att välja den känns mer som ett patetiskt och uppenbart fiske av folk som inte vet något om vattnen de har sina spön vid.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *