The Possession 2starrating

possession 2012 videosöndag

2starrating

Regi: Ole Bornedal

 

Clyde (Jeffrey Dean Morgan) är en schysst, frånskild medelålders man som har delad vårdnad om sina två tonårsdöttrar. En av dom köper en ful, mystisk låda på en loppis och blir sen övertagen av en demon.


Den försöker. Det gör den verkligen. Åtminstone ett tag. Den har inte så mycket att gå på, men den försöker så länge den kan. Jag pratar om The Possession nu, en skräckfilm som ibland verkar vilja vara mer psykologiskt trovärdig och seriös än de flesta andra skräckfilmer. Problemet den har är att den innehåller precis alla oseriösa och otrovärdiga klyschor som de flesta andra skräckfilmer. Och inga originella. Den är ett exempel inte på en underdog-film, utan snarare på en film som inte vågar kämpa emot konventionerna.

Det är i grund och botten – det vill säga på manusnivå – som The Possession är skräp. En i den nu väldigt långa raden exorcist-skräckfilmer, och en total standard-film i sammanhanget. Storyarken är hämtad från Exorcisten, detaljerna från Paranormal Activity, det gravallvarliga mullret är från The Ring, musiken från Psycho (jo). Klyschorna är överlag uråldriga. Allt har du sett förut. Den som alltid, säger alltid, hoppar till i skräckfilmer, och som alltid, alltid, tycker det är kul, kan se den. Den personen kan även se en sån där gammal surprise-YouTube-viral-video och spendera mindre tid. Den som dock verkligen vill bli överraskad hittar ingenting här.

Istället för att berätta en historia bockar manuset av sina stationer: Mamma, pappa, barn, skilsmässa (plus en demon). Eftersom familjen är splittrad i början måste den bli ihop i slutet (i och med att de slåss mot en demon, den här gången). Genom hela filmen förklarar karaktärerna oavbrutet för publiken allt som händer tre gånger så att alla ska förstå exakt allt som händer, och all logik ignoreras med svepskäl och ovidkommande klyschor (behöver publiken få information tre gånger så lär de väl inte klaga, är den cyniska tanken). Det är egentligen knappt en film, det här. Det är snarare en prototyp.

Det som ger filmen några grader mer klass är dels regin av danska Ole Bornedal. En gång i tiden gjorde han Nattvakten, en rätt dum men också rätt creepy skräckfilm som utspelade sig på ett bårhus. Det finns här, emellanåt, en mycket svag nyans av den lite subversiva, nekromantiska stämningen. Filmens ljussättning är blek och liksom gråtintad, som om den utspelar sig på en väldigt deprimerande plats. Och vissa scener gör Bornedal professionellt. Det hjälper inte, vilket jag snart ska gå in mer på, men det är tappert.

Främst av allt levererar Jeffrey Dean Morgan ett sånt där framträdande som är mycket mer minnesvärt än vad filmen förtjänar. I rollen som Clyde, bekymrad pappa, är han faktiskt helt fantastisk. Han gör rollen hundra procent straight och seriöst och fastän alla karaktärer behandlar honom orimligt idiotiskt – eftersom manuset är så dåligt – så övertygar han en om att han faktiskt förstår hur de tänker. Han är en vanlig medelklass-kille i den yngre medelåldern som gör vad han kan för att vara schysst. När en demon dyker upp i hans dotter så känner man verkligen för honom. Vafan liksom, som Jakob Eklund skulle ha sagt.

De andra karaktärerna i filmen är oavsiktligt irriterande. Ta ex-frun (Kyra Sedgwick). Visst är det som att en ex-fru inte får ha en hjärna? Här spenderar hon större delen av filmen med fingrarna i öronen, oförmögen att kommunicera rationellt med. Varför? För att hon måste vara övertygad att Clyde är en dålig pappa förstås. Då blir det lättast om hon bara inte lyssnar på honom.

Alla karaktärer runt Clyde existerar för att frejma honom. När dottern skadar sig själv är det hans fel, osv. Han förstår att något är fel med henne, men alla andra tror bara han är ”dålig”. Exakt hur vet jag inte, men det ska bara vara så. Detta är i grunden Hitchcocks gamla koncept om att huvudpersonen är oskyldig medan alla runtom honom tror han är skyldig. The Possession visar att det är ett extremt irriterande koncept när en film ignorerar alla realistiska omständigheter för att sätta detta intvingade frame-up i fokus. Varför kan ingen bara lyssna på honom? Kan inte dessa människor prata med varann alls? Det här är en film där pappan säger att något är allvarligt fel på dottern – men ingen tror honom, fastän hon går omkring med kritvitt ansikte och självutvecklad kajal under ögonen (skapad av ren ondska, antar jag) och stirrar ondskefullt på folk varpå naturlagarna omkring henne tycks förändras. Säkert han som är en dålig pappa bara. Makes perfect sense.

Men frukta ej. Nog ska pappa Clyde via någon religiös orden, i det här fallet chassidit-judar, långsamt lista ut vad alla i publiken redan vet från början. Jo, det rör sig om en demon. Demonen är en parasit, den suger åt sig liv, ”How do I stop it?”. Oh ah. Ska vi få en ”Take me?! Take mee”-scen också?

Vissa scener är också, på tal om det, ofrivilligt komiska. När en så tung, marinfärgad och dyster stämning avbryts med något ÖVERRASKANDE (typ ett sånt där långtradare-kör-in-i-bilen-moment) så blir det liksom rätt skrattigt om man sett tillräckligt många såna här filmer. Som någon av dom senare Scary Movie-filmerna, om jag minns dom rätt.

Det mest meningslösa man kan göra i en recension är att förklara vad en film ”borde” ha varit istället för vad den är, men jag kunde inte låta bli att känna att om vi slapp dottern och ex-frun och den där fula lådan som demonen bor i, och alla fula animerade effekter helt och hållet, och om vi bara fick följa Clyde så skulle filmen blivit mycket bättre. Om vi, likt Clyde, inte fick se dottern i ensamhet, lekandes med den onda lådan, om vi inte fick förstå att hon blivit övertagen av en demon, om vi bara skulle se en tonåring bete sig konstigt, via Clydes ögon (han är ändå den enda bra karaktären i filmen), så skulle filmen blivit inte bara läskigare utan, främst, mer originell. Sevärd.

Vad mer? Ah, jo, det också. The Possession är förstås ”byggd på en verklig historia”. Hämtad ur En ding ding värld, antar jag. Eller de hundrafemtioelva andra filmer som föregått den.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *