Omar dödade mig

omar ma tuer dödade mig killed me bra film

3starrating

Regi: Roschdy Zem

Miljardärsänkan Ghislaine Marshall hittades mördad i källaren av sin villa i juni 1991. På väggen stod skrivet Omar dödade mig. Följaktligen greps hennes marrockanske trädgårdsmästare Omar Raddad. Raddad dömdes till 18 års fängelse fastän alla bevis pekade på att han var oskyldig och ditsatt. Verklig händelse.

 

Den förmögna änkan Ghislaine Marshall, som i juni 1994 hittades mördad i källaren på sin villa utanför Nice, blev inte mördad av Omar Raddad. Men vem mördade henne? Det var en av frågorna jag ställde mig medan Omar dödade mig passerade. En bra film, men på 85 knappa minuter alltför kort och utan annan agenda än att sprida berättelsen vidare.

Och det är väl inget fel med det. När den marrockanske trädgårdsmästaren Raddad blev dömd till arton års fängelse för mordet var det en uppenbar ditsättning. Han var i en annan stad när mordet begicks, hans otvättade kläder var helt obefläckade och han hade ingen rimlig anledning att döda sin arbetsgivare; innan hon dog skrev Marshall i blod ”Omar dödade mig” – bara det att Omar inte kan skriva.

Och dessutom, som Poirot sa i Döden på Nilen: En sådan ledtråd är alltför uppenbar. Det är bra gjort av en döende åttioåring med femton knivhugg i sig att liggandes på marken i totalt mörker, skriva med sitt finger, i blod och i omgångar, de precisa bokstäverna som gör att polisen haffar Omar. Poliserna är övertygade om att han är skyldig. Domaren under rättegången hör bevisen mot Omar läsas upp men verkar vilja se honom som skyldig på pin kiv.

Är det för att han är marrockansk invandrare, en anonym arab? Är det för att han inte kan läsa eller skriva? För att han inte kan prata franska?  Eller har krafter bakom ridåerna redan från början valt ut Omar som syndabocken?

Författaren Pierre-Emmanuel Vaugrenard (Denis Podalydès) blir den som gör Omars fall till nyhetsstoff, genom att skriva en bok om fallet, den usla utredningen samt bidra med en egen. Här börjar Omar dödade mig hoppa i tid mellan 1991 (när Omar greps) och 1994 (då Vaugrenard började skriva sin bok) och det hjälper filmen, som i övrigt lider lite av sitt konventionella berättande. Vaugrenard har det rätta utseendet för en amatör-snok – kort, smal och hårfälld – och både han och hans partner Maud (Salomé Stévenin) är klädda som om året verkligen var 1994, och sådana detaljer är ju alltid kul.

Hursomhelst. Filmens verkligt starka kort är Sami Bouajila, som spelar Omar. När allt kommer omkring är detta en film om en mans smärta. Det gynnar filmen att Omar är en främling i Frankrike, för det är effektivt plågsamt att se en man bli arresterad för mord utan att han själv förstår det. Processen därefter är skickligt berättad via Bouajilas skådespelartalang: Han utgår ifrån att det förlovade landet han bor i aldrig skulle döma en oskyldig. Därefter blir han mer och mer varse hur saker egentligen fungerar. I slutändan inser han att han måste lära sig språket, kunna stå i rätten inför en domare, frikännas en gång för alla och återfå heder till sitt namn (verklighetens Omar har ännu inte helt lyckats, men jag lovar att det inte är en spoiler).

Det fina är hur Bouajila uttrycker det mesta genom blickar, ansiktsuttryck, kroppsspråket. Detta är ett subtilt, fysiskt framträdande som samtidigt gör en medveten om psykologin i karaktären. När han väl kraschar, mot slutet av filmen, är det oerhört gripande.

Främst tror jag Omar dödade mig är en sån där film som vill sprida Omars berättelse vidare. Det är ett av många exempel på när rättsväsendet förbises, oskyldiga döms och den rasistiska sociologin gör sig påmind.

Så man kan se den och därefter veta att Omar Raddad var en oskyldigt dömd trädgårdsmästare i Frankrike. I övrigt har filmen sina tillkortakommanden. Visuellt är den inte häpnadsväckande. Allt är rudimentärt gjort. Större problem hade jag med intrigens ryckighet; filmen är av någon anledning 85 minuter kort och det känns ofta som att händelseförloppen har stora luckor mellan sig. Åren går för Omar. Det han blir utsatt för är något som förändrar hela hans liv. Åskådaren skyndas dock igenom historien av regissören Roschdy Zem, som om han säger: ”Jaja, filmen är inte så viktig, bara vi kommer till den här faktatexten i slutet, det är vad jag vill att ni ska veta”.

Sedan undrade jag vem som dödade Marshall, och exakt till vilken grad Omar blev ditsatt. Vaugrenard kommer med den troliga hypotesen att hon blev dödad av professionella yrkesmördare som var ute efter verkliga pengar – men vem lejde dem, och vem hade nog med inflytande för att påverka hela rättegången mot Omar? Eller var det bara en vanlig dag i orättvisans sal, en till Hurricane-situation? Jag blev nyfiken, jag började ställa frågorna, och därmed är Omar dödade mig en lyckad film.

 

 

 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *