Margaret

margaret bra

35starrating

Regi: Kenneth Lonergan

Sjuttonåriga Lisa vinkar till en busschaufför på Broadway i New York; chauffören ler och vinkar tillbaka och därefter sker en bussolycka. Lisas vardag genomsyras därefter av händelsen, då hon på olika sätt försöker hitta en mening med den, och något slags svar på vad meningen med våra mänskliga liv och vår ofrånkomliga död är överhuvudtaget. Många karaktärer, fint tempo, tankvärt och lågmält fängslande.

Här har vi något synnerligen ovanligt. Margaret, en fantastisk film av Kenneth Lonergan (manusförfattare till så skilda titlar som Analysera mera och Gangs of New York) filmades år 2005 och fastnade därefter i ett sex år långt post-production. Detta eftersom Lonergan, med sällsynt kreativt patos, aldrig blev nöjd. Fox skulle lansera filmen år 2007 men vägrade gå med på en tre timmar lång film (vilket Lonergan ville ha) utan satte gränsen på 150 minuter. Efter fyra års käbbel klev Martin Scorsese in tillsammans med sin klippare, geniet Thelma Schoonmaker, för att bidra med en kompromiss; de klippte ihop den 150 minuter långa filmen, som gick i begränsad biovisning i USA hösten 2011. Lonergan kunde väl inte annat än att gå med på den idén – och nu släpps både 150-minutersversionen och Lonergans egna 186-minutersversion på DVD och BluRay.

På en ren kuriosanivå förklarar detta varför Anna Paquin – i dag mest känd från True Blood – plötsligt är åtta år yngre och återigen spelar high school-tjej (som hon gjorde i Spike Lees 25th Hour (2002) och de första X-Men-filmerna) samt varför New York känns som en så spänd och rastlös plats, och varför skoldiskussionerna om Afghanistan och Irak är så extra intensiva.

På en teknofil-nivå är Margaret ett ypperligt exempel på vad klippningen gör för en film. Det är inte ofta, det är praktiskt taget aldrig, som man får se Scorsese och Schoonmakers klippning utlånad till en annan regissör. Det blir som en lätt schizofren men mycket njutbar upplevelse. De har en sådan särpräglad stil att deras kännetecknen finns överallt i filmen – de snabba klippen, blandade med slow motion-sekvenser och, när det gäller, snabba klipp som skapar en känsla av kaos samtidigt som man ser och förstår inte bara vad som händer utan hur det känns när det händer.

Det som händer i början av filmen är en bussolycka. En person dör. Busschauffören (Mark Ruffalo) tittade på sjuttonåriga Lisa (Paquin) när det var rödljus. Hon sprang längsmed bussen och letade efter hans uppmärksamhet, och han svarade hennes blickar och blev ouppmärksam. Någon gick ut på gatan och dog. Det hela var ett misstag. Till polisen säger både Mark och Lisa, på varsitt håll, att ljuset var grönt.

Men händelsen gör Lisa rastlös. Hon är så emotionellt förvirrad som bara brådmogna tonåringar kan vara och intensivt förstådd och gestaltad av Paquin, som briljerar i denna dynamiska huvudroll. Lisa kan cyniskt konstatera att olyckan är helt meningslös, samtidigt som hon lika instinktivt söker en mening i den. När någon dött i ens famn lämnar det spår i en. Lisa ger sig ut på en jakt efter… ett svar? Rättvisa? Mening? Något som kan tillfredsställa henne, något som kan ge henne ett closure till denna traumatiska händelse. Hon är gammal nog att vilja ta ansvar men för ung för att orka acceptera den vuxet cyniska insikten att dåliga saker helt enkelt händer och så är det med det.

Det fina med Margaret är att den inte är bunden av sin intrig utan av sina karaktärer; inte bara Lisa utan främst hennes mamma Joan (J. Smith-Cameron) som är en hårt jobbande skådespelare som dejtar en spansk beundrare (Jean Reno) och tappert försöker finnas där för Lisa så mycket som det går.

Lisa och Joan är inte karaktärsobjekt som passivt följer en intriglinje i stil med början-mitt-slut. Vi följer med dem dit de går. Till skillnad från andra filmer om tonåringar går exempelvis Lisa i skolan varje dag och vi är med henne när hon debatterar med de övriga ”överpriviligerade liberala judarna” (som hon kallar sig själv och sina likar) om 9/11 och terrorism. Och vi är med Lisa när hon blir uppvaktad av såväl sin mattelärare (Matt Damon) som snälla killen Darren (John Gallagher Jr) som hon gillar men även Paul (Kieran Culkin) som hon vill bli av med oskulden med. Det är inte en historia som pågår i den här filmen utan ett liv. Och vi tar del av det.

Resultatet blir att Margaret inte är en jämn eller perfekt film. Den är lång och den är rörig, men det hör till filmens idé. Man kan kalla den, som Jim Emerson gjorde, ett bristfälligt mästerverk men likväl ett mästerverk. Jag har bara sett filmen en gång, och kan ännu inte komma med ett sådant påstående så säkert – men det är helt klart en av årets bästa filmer.

Det känns som att det finns en djupt rotad känsla av liv i den här filmen; därav den myllrande rörigheten och en story som långsamt gungar hit och dit. Här finns en vilja att skildra människor inte bara som vi är utan hur vi är, mot varandra och oss själva. Mycket går ut på att bara skildra beteenden, genom fantastiska skådespelare. Karaktärerna i filmen är uppriktiga när de inte ljuger, de börjar bråka med varandra när de är sura och försöker närma sig varandra när de är ledsna. Lisa tycker att mamma Joan inte har tid för henne fastän hon själv snäser åt alla hennes försök att engagera sig. Busschauffören Maretti (Ruffalo) blir provocerad när Lisa försöker ändra på sin story till polisen: Inte för att han vet att han är ”skyldig” utan för att Lisa inte inser att hans skuld inte står i proportion till konsekvenserna. Han kan förlora jobbet och ruinera sin familj, men personen som är död är död och hans straff är att leva med det. När Lisa tar kontakt med den dödas bästa vän Emily (Jeannie Berlin) blir de vänner, men bara så länge Emily står ut med att Lisa, som inte känt den döda och som inte har någon erfarenhet av att ha känt någon i hela sitt liv och plötsligt blivit skild av döden, betraktar det hela med sådan självupptagen entusiasm. Lisa vill göra det som är rätt, men hon förstår inte att världen inte cirkulerar kring henne. Åtminstone inte än.

Men Lisa är i grunden en god människa, det förstår vi. Detsamma gäller de andra karaktärerna. Hennes mattelärare borde inte attraheras av sina elever och det vet han själv; han dras till att vara passiv-aggressiv och skäms sedan. Mamma Joan blir gång på gång överkörd av Lisa, men förstår sin mammaroll – Hon har det tunga och krävande ansvaret att inte straffa sin dotter. Ramon, som hon dejtar, råkar säga något om ”judiskt beteende” och säger sedan att han inte menade att förolämpa någon: Men också han är ödmjuk; ”What can I say? If you want to break up with me because of something I said, I can’t stop you”.

Ett annat exempel: Lisa har en pappa i Kalifornien som gör sitt bästa för att finnas till hand trots att han är på andra sidan landet; vid en av filmens många typiskt märkligt gripande scener försöker de prata om något viktigt när hans nya fru kommer hem och börjar prata med honom om problem inför helgen. I andra änden sitter Lisa på sitt rum och väntar. Utdragningen är lika subtil och oansenlig som den är märkligt plågsam. Det är inget som är ”fel”, det är ingen som kan klandras, men det är onekligen svårt för människor att bara på en basal teknisk nivå kommunicera med varandra.

Filmen är för bred, och innehåller för mycket bra karaktärer och dialoger, för att en recension ska kunna göra den rättvisa. Men i ett nötskal är Margaret en film gjord i ödmjukhet; den handlar om människor som förvirras av sina känslor, som ifrågasätter sina egna val och sina egna tankar, som söker mening i en myllrande tillvaro där ingen mening nödvändigtvis finns. Gång på gång står karaktärerna, som alla människor, inför val, inför planer som inte går som de ska, inför beslut som känns rätt men som inte resulterar i tillfredsställelse ändå. Och när vi pratar med varandra har vi ofta bara en chans att förklara vad vi menar – vi gör varandra upprörda i onödan, vi missförstår varandra och i centrum står en sjuttonåring som försöker ta allt på sina axlar och sakta men säkert tyngs de där axlarna ner, känslorna blir alltför förvirrande, stolthet bryts ner i ödmjukhet och i ett tårfyllt slut kollapsar alla murar och denna känsla av livet – hur smärtsamt och jobbigt det kan kännas – strömmar ut genom filmens alla hörn och kanter. Detta sker under, vad om inte annat, en opera.

Detta är den första film jag sett i år som jag nästan omedelbart velat se om (vilket säger en hel del om det mediokra filmåret 2013). Jag har inte sett den tre timmar långa versionen men jag är mycket sugen på att göra det. Det är den enklaste rekommendation jag kan ge filmen. Jag kan även säga att den fastnade i mitt huvud och att jag fortfarande några dagar efteråt funderar på den. Det är kanske inte en enkel film. Margaret innehåller inte hjältar och skurkar och en del av poängen är att man blir arg på karaktärerna – inte minst lillgamla Lisa, som emellanåt prövar ens tolerans och ödmjukhet; men hur måste det då inte vara för hennes mamma? Det är hela poängen med filmen. Filmen handlar inte alls om självmord, men det där uråldriga Hamlet-citatet gör sig påmint: Margaret handlar om att ädelt lida och fördraga ett bittert ödes styng och pilar. Döden kommer en vacker dag ändå, och med lite otur kan den komma med något så banalt som en buss. Och man lämnar över problemen på sina anhöriga, på busschauffören, på personen som håller dig i famnen när din låga dör ut. Det är de människorna som filmen handlar om. Oss, det enda oss som finns; alla vi som ännu lever, och gör vårt bästa under dessa svåra omständigheter. Margaret är en lågmäld hymn till de levande.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *