Emperor 2starrating

emperor dålig

2starrating

Regi: Peter Webber

Historiskt drama byggt på ”verklig händelse” om general (Tommy Lee Jones) i Japan efter andra världskrigets slut och hur hans officerare (Matthew Fox) fick uppdraget att ta reda på om landets kejsare kunde anklagas för krigsbrott eller inte. Samt hur denne officerare också hade en romans med japansk kvinna. Tro’t om du vill.

 

Jag minns när jag i tonåren första gången såg, och till någon mån förstod, bilderna efter bombningen i Hiroshima. Det var kanske första gången jag fylldes av den nattsvarta känslan man får när man kommer i kontakt med sådana händelser. Monumentalt barbari. Ett dödslandskap av ofattbar magnitud. Och, förstås, den självklara insikten att kärnvapen är mänsklighetens sinnessjuka dragen till sin spets.

Med det som kontrast är historien om hur en division av den amerikanska militären tar plats i Japan efter krigets slut, för att ta reda på vem som bestämde attacken mot Pearl Harbor, så väldigt, väldigt ointressant.

Men för att vara rättvis är Emperor inte en i grunden oambitiös film. Den bygger på en riktig bok (alltid ett bra tecken) av Shiro Okamoto, och handlar om amerikanska generalen Douglas MacArthur (här spelad av Tommy Lee Jones på Tommy Lee Jones-humör), som har i uppdrag från presidenten att undersöka den japanska kejsarens skuld eller oskuld till händelserna i kriget och samtidigt genomföra en större utredning över landets krigsförbrytare. Grovjobbet för detta görs dock inte av MacArthur, som mest tycks sitta på sitt kontor och stå modell för porträttbilder, utan av hans officerare Bonner Fellers (Matthew Fox) som har en bakgrund i Japan, bland annat i form av en relation till kärleken Aya (Eriko Hatsune).

Jag vet inte om det framgår redan nu men som film är Emperor lite grann som en sådan där fotbollsmatch som slutar 0-0 och där ingen någonsin riktigt gör något. Här har vi ett upplägg för en intressant film om imperialism, hur krigets vinnare skriver historia eller om inte annat en upplysande skildring av en historisk händelse.

Men istället trampar filmen vatten utan att driva sin idé åt något håll. Det mest uppenbara misslyckandet är det kommersiellt inklämda och helt klichédrivna Madame Butterfly-draget att låta huvudpersonen Fellers (statiskt spelad av den uttryckslöse Fox) ha en romantisk relation med vän, ledsen, ömsint japansk lågstadielärare. När vi i början av filmen får hans första flashback – där de lyckliga två springer i slow motion genom drömska björklandskap – vet man att den här filmen åtminstone garanterat inte kommer fungera som romantik.

Men det är mer än så som inte fungerar. Överhuvudtaget är filmen ängslig. Handlar filmen om USA:s imperialistiska roll? Nej. Tvärtom tycks kritik av den vara tabu; det här är en film gjord med förutsättningen att USA är en makt som sysslar med att erövra andra länder. Alla ledsamheter som det leder till manifesteras i ett par ynka bilder av Tokyos ruiner där Fox står och är lite ledsen; inga döda likhögar, inga lemlästade barn, bara en kuliss – men att detta var tvunget att hända ifrågasätts aldrig.

Handlar filmen om kulturkrockar, amerikansk kulturlöshet? Inte mer än vad dessa ständigt återkommande romantiseringar och förhärliganden av krig erbjuder. Vi har sett det förut – Japaner har ingen humor, de sysslar bara med att vara ”fierce warriors”, de har hederskultur och pratar som Toshiro Mifune när de blir arga. Sensmoralen kanske är att USA har något att lära sig av att sina fiender? Att kunna droppa atombomber med helig vördnad till kallet, det vore kanske något.

Sen mitt i alltihop ska filmen handla om en utredning också. Det är här filmen borde vara som starkast men eftersom den redan kryllar av en massa andra halvfärdiga tematiska trådar blir man inte speciellt klok på vad den gode Fellers håller på med. Istället blir det en hel del tell istället för show. Flertalet generaler och politiker finns med i bilden, och vi får höra att de undersöks, men vi får aldrig se något av det. Vem gjorde vad i attacken på Pearl Harbor? Hur ska man kunna få reda på det i ett land där alla hyllar sin kejsare? Det går ju inte. Det tar Fellers hela filmen att förstå det. Att han har motstridiga känslor för sin uppgift – ska kejsaren utredas eller inte? Hur blir reaktionen från folket? Vad är viktigast? Sanningen eller Freden? – blir också bara synbart i ett par Apocalypse Now-liknande voice-over-monologer och ett och annat klyschigt montage. Fellers säger att han står i valet och kvalet, men filmen övertygar oss aldrig om att det spelar roll.

Det blir liksom svårt att göra det här till en spännande eller intressant film. Alla spelpjäser är på plats för att göra något minnesvärt – även om det inte är första gången regissören Peter Webber är ute i romantiserat japanskt landskap, jfr hans löjliga Hannibal Rising – men ingenting händer. Man borde någonstans ha valt vad filmen skulle handla om och sen bara gjort det. Nu står den och velar i en påkostad historisk kuliss.

Tommy Lee Jones knarrar sig igenom filmen som om han är en möbel som lyfts och släpas igenom olika rum. Hans roll är inte alls så stor eller viktig som publicitetskampanjerna fått det att verka, men han är rätt fin i filmens sista scen i vilken han möter filmens omtalade kejsare. Vi får se i eftertexterna att detta möte hänt i verkligheten, så vi verkligen förstår att detta är en ”sann historia” och allt det där. Men naturligtvis är allt spekulation, och om Emperor inte var nog så problematisk tar den steget ut och blir såsig historierevisionism också. Det kanske är en bra historia att göra en film av, vem vet. Emperor gör en inte klokare.

 

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *