Pain & Gain 2starrating

pain und gain dålig

2starrating

Regi: Michael Bay

Tre korkade bodybuilders är besatta av gangsterideal och den amerikanska drömmen och tror de kan kidnappa en snubbe och få pengar av honom. Eftersom de är korkade går allt snett.

 

Om Michael Bay har lärt oss något så är det att människan är ett djur. Likt en korsning mellan Bingo Remér, Ronald McDonald och djävulen själv har den före detta reklam- och musikvideofilmaren gång på gång bevisat att sex, våld och allmän idioti går att sälja som ingenting annat här i världen och med Transformers-filmerna, som hållit honom upptagen de senaste tio åren, har hans namn blivit ett direkt skällsord.

Jag antar att det är därför det finns något fascinerande i Pain & Gain. Det är hans mest… öhm, ”ambitiösa” film. Att den är gräslig går inte att förneka. Den är byggd på en verklig händelse, som troligen gav sorg och lidande till alla inblandade, som han har gjort om till en plump och smaklös våldskomedi med humor som får Baksmällan-filmerna att verka sublima. De enda kvinnor som finns i filmen är antingen modell-liknande slampor eller överviktiga besserwissrar. Homofobi är det roligaste i världen och stereotyp jargong från svarta karaktärer är bara kul. Varenda replik osar av idioti och hela filmen dryper av flottig skräpighet.

Ändå är det något med den som fastnar, om man orkar intressera sig. Filmen är så puckad att det är omöjligt att inte se den som en satir. Kanske är det en cynisk Bay-beräkning – ”vi har grabbhumor, våld och bikini-tuttar för att casha in stålarna, men dryg självironi för att ingen ska tro att vi menar allvar” – men ändå.

Filmen introducerar oss för en av de dummaste karaktärer som någonsin gett sig på att bli kriminell och han är så dum just för att han gillar grabbhumor, våld och bikini-tuttar. Han vet att han kan tjäna stora pengar för alla hans hjältar är self-made criminals. Vilka är hans hjältar? ”Rocky, Scarface and all those guys from the Godfather”. Han tror så hårt på den amerikanska drömmen (i första scenen gör han armhävningar ifrån ett hål i en vägg och frustar ”I’m strong! I’m strong!! Fuuuck!!”) att han måste vara en idiot. Resten av filmen tycks han, och hans kompisar, bevisa att de är det.

Sagan om hur en trio bodybuilders ger sig på kidnappning och utpressning  bjuder på en hel del South Park-liknande satiriska inslag. Lugo, som Mark Wahlbergs karaktär heter, tror verkligen att det räcker med att vilja något. Han är besatt av ”fitness”, att pusha sig själv mer, men det är också allt. Någon analytisk förmåga saknar han och när de andra frågar honom om han vet vad han gör säger han bara kaxigt: ”I watch a lot of movies, I know what I’m doing.”

Kidnappningsoffret Kershaw (Tony Shalhoub) är i sin tur en lika gnällig och slemmig opportunist som någon annan i den här filmen. Som för att göra det ännu mindre kosher framhävs hans judiskhet, så att Dwayne Johnson (vars storvuxna karaktär är en ex-knarkande nyfrälst kristen, ho-ho) får en chans att konvertera honom till kristendomen medan han är bunden i en stol. Anthony Mackie spelar det tredje hjulet och hans fäbless är i sin tur tjocka tjejer, manifesterat i en relation till en Rebel Wilson med intakt Australiensisk dialekt som visar sig vara en av de mer intelligenta karaktärerna i filmen. Vilket inte vill säga mycket.

Men ska man rada upp alla de smaklösa ”lustigheterna” i Pain & Gain får man hålla på hela dagen, i synnerhet om man letar satiriska dimensioner. Det finns helt enkelt inte en historia att berätta här, hur mycket Bay än försöker pumpa upp den, och en central och mer oväntad brist är att den är på tok för lång; stora delar av denna 130 minuter långa kitsch-bomb hade kunnat klippas bort och vi skulle vara lika glada för det. Väldigt snart får man istället känslan av att detta är en sån där ”anything goes”-film; den vilar inte på någon bas så allt kan hända. Den har ingen enhetlig värld, bara sekvenser efter varandra av grabbigt snusk, dekadent skräp, fulhumor och eventuella satiriska inslag – någonstans halvvägs har trion bosatt sig i en villaförort och en privatdetektiv (Ed Harris) är dom på spåren. Man ba ja just ja, filmen har en intrig också. Så var det.

När man väl tappar filmen så är den svår att hitta tillbaka till och det är lite synd för det här hade kunnat bli en riktigt begåvad film utan Bay som regissör (kände likadant för hans halvlyckade The Island). Han är helt enkelt för obegåvad – eller åtminstone för ohejdad – och kan inte göra annat än att filma saker som i reklamfilmer och sen flasha på med explosioner och i det här fallet någon slags översmarthet (som textrutor som flashar förbi ibland, med text som påminner oss This Is Still A True Story). Skoningslöst och överentusiastiskt hetsar bilderna åskådaren utan att någonsin låta oss ta del av någonting särskilt alls.

Kontentan är att en film inte måste vara politiskt korrekt, smakfull, respektfull mot sin förlaga, subtil, intelligent eller ens ”bra” i någon konventionell mening. Men den måste vara något för att fungera. Det finns inuti Pain & Gain en smart idé om hur dumhet fungerar. Jag tror jag tar och ger den det. Men om man ska förklara den idén på ett dumt sätt, som Bejjan gör, så blir det bara ännu dummare; man vet liksom inte om den smarta idén är avsiktlig. Om inte så kan detta mycket väl vara den mest idiotiska film som någonsin gjorts. Men jag väljer att tro att det bara är ett intressant misslyckande. Naturligtvis inte tillräckligt intressant för att det ska gå att rekommendera – tillåt mig att skratta mitt snobbigaste skratt – men ni vet kanske vad jag menar. Skräp kan ju ha ambitioner också.

 

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *