Vi 15starrating

 vi dålig

15starrating

Regi: Mani Maserrat Agah

Ida och Krister träffas på jobbet, blir kära och flyttar ihop. Men han visar sig ha sjukt kontrollbehov och hon visar sig vara totalt ynklig och passiv (?) så relationen blir snart en sadomasochistisk feel bad-historia.

 

Den här filmen begår en fundamental, narratologisk dödssynd. Den bygger upp en treaktsstruktur, så att vi tror det ska komma en final, och sedan skippar den tredje akten. Kort sagt: Det är en sådan där film som bara tar slut. Den försöker övertyga oss om att den kommit till punkt, att den förklarat vad den vill förklara, men det har den inte. I slutet lämnas alla karaktärer i sticket. Känslan är det av extrem otillfredsställelse, och komplett slöseri på tid.

Men redan från början är Vi en väldigt förvirrad film som inte verkar veta vad den vill vara. Två idéer pågår här på samma gång: Antingen är Vi en sociologisk skräckfilm, om en stackars tjej som faller offer för en tyrannisk man med extremt kontrollbehov. Eller så är det en studie i sadomasochism, om två människor som är tillsammans för att de drivs av sin egen självdestruktivitet. Men det kan inte vara både och. Ida (Anna Åström) kan möjligen vara offer hur hon än gör, men Krister (Gustaf Skarsgård) kan inte vara både skurk och offer.

Vilka är Ida och Krister, förresten? Varför är de tillsammans? De har träffats på jobbet – de är lärare i en högstadieskola – och när de flyttar ihop tycks de inte känna varandra på något djupare plan än som kollegor. Överhuvudtaget har de inga särskilda drag som föreslår att de ens är attraherade av varandra. Det är som att de bara är ett prototypiskt ”lyckligt par” som ”flyttar ihop” och så är det med det. Men att flytta ihop är ju inget någon gör bara sådär. Att känna till varandras vanor och egenheter är väl det minsta kravet, men det kommer som en total chock för Krister att Ida kan tänkas vilja gå på krogen med en kompis (har hon fler än en?) och det kommer som en total chock för Ida att Krister har komplex över sin påhittade omanlighet samt ett gränslöst kontrollbehov.

Om vi hade fått en enda anledning att tro att dessa två karaktärer tyckte om varandra så hade filmen fungerat. Inte bara på en grundläggande nivå – så vi kunnat förstå varför de flyttar ihop – utan även i intrigen; om nu Krister är helt störd, varför flyttar inte Ida bara ut igen? För att hon är för ”svag”? Sorry, för tunt, det kan ej köpas. Bättre hade varit, som sagt, om vi förstått varför de tycker om varandra till att börja med. Något som höll dem kvar hos varandra trots att de inte vill. Nu saknas helt motivation. De är bara ett par, alltså kan de inte göra slut hur som helst. De kan däremot flytta ihop hursomhelst. Man ska bara acceptera det. Det bör man inte göra. Det är rätt slappt och publikföraktande filmskapande.

På högstadieskolan har vi en sidokaraktär i form av Linda (Rebecca Ferguson) som Ida lär känna och som tydligen haft ihop det med Krister förut. Hon ska tydligen ha något slags dåligt inflytande på Ida, och parallellt med detta är hon även den enda som ser Krister för den omanliga ynkrygg han är (för det här med att vara taskig mot kvinnor har inget med en sexistisk grundsyn att göra, utan måste bero på att man inte kan leva upp till det självklara ”manlighetskontrakt” man tydligen skriver med sig själv som man).

Efter ett tag börjar Krister pusha Ida om att man på jobbet börjat prata skit om henne. Det är ett av många tillfällen då man som åskådare tänker att manusförfattaren Jens Jonsson borde ha tänkt om lite grann: Krister, Ida och Linda tycks nämligen vara de enda som jobbar på den här skolan. Någon ynka liten statist hade man väl kunnat kosta på sig för att skapa illusionen om att detta faktiskt är mer än ett svenskt ”gott försök” på knaper budget.

Överhuvudtaget finns det något slarvigt och ofärdigt i både manuset och regin. Karaktärer – inte minst Ida och Kristers föräldrar – nämns vid enstaka tillfällen men de får ingen betydelse alls i filmen. Ida har en fjortonårig elev (Kevin Vaz) som ger henne horny looks men den intrigtråden kommer ingenstans. Diverse scener förklarar att Krister tycks ha problem med sin manlighet, men vad det beror på eller hur man ska förhålla sig till det står skrivet i stjärnorna. Ida har problem med att kontrollera sin egen kropp och ramlar då och då ihop på grund av någon slags obskyr utmattning men vi förstår aldrig vad det innebär.

Och så då, främst av allt, den grundläggande konflikten. Ida är antingen en ”normal” person man ska identifiera sig med, eller ett psykosexuellt offer för sina egna lustar. Antingen vill hon vara med Krister, och låta sig bli underkastad, eller så vill hon det inte. Filmen utnyttjar båda idéerna samtidigt och eftersom filmens värld är så uselt underbyggd blir det bara grötigt.

Skådespelarna är tappra, det är ett plus, och när manuset kommer till saken närmar den sig sitt mål. Det rör sig om ett par tre dialogscener där Kristers svartsjuka är i fokus; här borde Jonsson ha stannat upp och förstått att det är där och ingen annanstans berättelsen hör hemma. Som det är nu är de bara isolerade öar eftersom filmen inte ger dem något ordentligt sammanhang.

Det största sveket av alla är att strunta i att knyta ihop säcken och lämna karaktärerna vind för våg i en mycket effektsökande scen på jakt efter shock value. Vi ska här tro att Krister och Ida når någon slags definitiv över-gränsen-punkt men den sista bilden – i vilken Ida springer, sådär som om det vore något med det – förstärker bara förvirringen. De bor fortfarande ihop. De har fortfarande ett destruktivt förhållande. Linda står fortfarande utan något att göra och vid det här laget har Ida även anklagat den kåta tonårskillen utan namn utan att vi får veta hur det ska gå med den tråden. Hon har bett om att bli förnedrad, hon har blivit förnedrad. Ångrar hon sig? Ångrar Krister sig? Hallå filmen, vad handlar du om? Du kan inte bara sluta där! Ingenting har hänt än!

Ett annat mer otippat minus går åt filmens ljuddesign; scener är inspelade i ekande rum och det är en jäkla massa mummel och man hör ofta inte vad karaktärerna säger (”Vi får tuta på fredagsmötet”? ”Jag lägger ner i en duktighetstrumma”? ”Det här är en bäver”?) vilket någon borde ha noterat och faktiskt bekräftar den påtagliga känslan av skrangligt amatörbygge. Hela den här filmen lider av lika mycket brist på disciplin som på ansträngning. Gör om, gör rätt, som man säger här på Internet.

 

FREDRIK FYHR

 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *