Mr Morgans sista kärlek 2starrating

mr morgan

2starrating

Regi: Sandra Nettelbeck

Filosofiprofessor i Paris sörjer sin döda fru och lär känna fransk danslärarinna samt hittar viljan att leva igen.

 

När man ser upp emot två hundra nya filmer om året känner man igen en film som Mr. Morgans sista kärlek bara några minuter in. Medan man aldrig glömmer vissa filmer, på grund av dess storhet eller uselhet, och medan andra blir kvar och fortfarande gäckar en ett år senare så är det ganska många som bara passerar en förbi. Mr. Morgans sista kärlek är en sådan film. Skriver man filmrecensioner är det ungefär motsvarigheten till att stå och vänta på bussen en tisdag i november. Det här har man gjort förut. Man vet att den här kommer bli svår att komma ihåg så det är lika bra att börja recensionen så fort filmen är klar.

Det är inget fel på den här filmen. Det är alltid så man börjar. Den är fin och så. Lugnt och trevligt gjord. Michael Caine spelar en amerikansk gubbe som bott tre år i Paris efter att hans fru dött; han är professor i filosofi men kan ändå inte ett enda ord franska, vilket känns högst suspekt men som väl är tänkt att fungera i marknadsföringen (detta är en samproduktion mellan Tyskland, Frankrike, USA och Belgien). Caine pratar med en sporadisk amerikansk dialekt vlket låter förvånansvärt knepig för att komma från en sådan veteran som honom.

Denna marginella detalj är bland det mest överraskande med filmen, och det säger väl mycket om dess kvalitéer. Man behöver inte vara någon Michael Bay-beundrare för att kunna konstatera att det är en ganska tråkig film. Något har troligen gått fel i översättningen av boken (av Françoise Dorner) och jag vet inte om man ska skylla på regissören Sandra Nettelbeck som regisserade den halvomtalade Bella Martha (2001) och som även skrivit manus här. Men jag antar det, för det finns en skevhet i vissa av dialogerna som jag antar kommer ifrån problem att relatera till alla i publiken. “My wife is dead” erkänner Caine för Poésy och hon säger “You mustn’t joke about those things” [sic] – varför skulle han skämta? Ett av många konstiga replikskiften som gör knepighet till denna anonyma films största karaktärsdrag.

När en film har en sådan förutsägbar och generisk story – gammal änkling sörjer sin gamla kärlek, inklusive scener där han pratar med hennes imaginära spöke och så, men lär känna ung danslärarinna i Paris som ger honom gnistan tillbaka – då är det första man letar efter något annat än det förutsägbara. Men Mr. Morgan ger ingen nåd. Den är från början till slut helt utjämnad, monoton rakt igenom, straight filmad och klippt och berättelsen är så somber att filmen i sig självt nästan skulle kunna somna. En vändning i mitten gör att Caines barn reser till honom, varpå sonen misstänksamt börjar lära känna Poésy och filmen blir ännu mer förutsägbar.

Jag skulle vilja gilla den, lite grann som man gillar en lång höstpromenad eller en god bok på en söndag efter att man matat hunden och tagit en powernap, men Mr. Morgan är bara inte den där eftertänksamma, lunkande filmen om ålderdomens vishet med en och annan liten existentiell lyckokaka. Jag vet faktiskt inte ens vad den är ute efter. Det är så lite som egentligen är minnesvärt med den att den är svår att förklara.

Är Michael Caine bra? Visst, han är väl stabil. Hur är det med Clémence Poésy då, aka Fleur Delacour, som också var med i 127 timmar och In Bruges? Hon är väl också helt okej, även om jag personligen tycker hon har en ganska obehaglig utstrålning här – med inövat Tom Cruise-leende och en lite för hungrig blick ger hon sig på att vara manic-pixie-terapiobejkt åt Caine som om det bor en liten elak utomjording inuti henne som vill äta upp honom. Gillian Anderson har en liten roll som Caines syster, men hon har alltför få roller. Ville se mer av henne, har ju alltid gillat Scully.

Men ja, nu är jag ute och svävar, på jakt efter andra saker att skriva om än själva filmen. Men det blir så ibland, när man ser sådana här filmer som är habilt gjorda men långsamt glider ut ur ens medvetande i takt med att man skriver på recensionens sista stycke eller så.

 

FREDRIK FYHR

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Current month ye@r day *