#SIFF: Child’s Pose (Cornelias kärlek) 35starrating

childs pose

35starrating

Regi: Calin Peter Netzel

Den välställda, till åren komna arkitekten Cornelia får veta att hennes bortskämda son av misstag kört ihjäl en fjortonårig pojke; automatiskt, utan att tänka vidare på händelsen, börjar hon använda alla sina kontakter och sitt inflytande för att se till att han inte hamnar i fängelse. Sonen försöker i sin tur hjälplöst hindra henne, men han är lika egoistisk som hon i slutändan. I bakgrunden spökar vetskapen om att ett barn dödats och att föräldrarnas värld är slagen i spillror.

Not: När denna recension skrevs gick filmen under den engelska titeln Child’s Pose; vid tillfället för denna uppdatering (i januari 2015) går den upp på utvalda svenska biografer under titeln Cornelias kärlek.

 

Det är en gammal klyscha att säga om vissa filmer att de visar människor som vi är och inte som vi önskar att vi vore, men det finns ingen annan att nämna när man talar om Child’s Pose, den rumänska film som blev årets Guldbjörnsvinnare vid Berlinale. Regissören Calin Peter Netzel är nästintill (och här kommer ett till överanvänt men likväl lämpligt ord) dokumentär i sitt tillvägagångssätt. Det är för att han måste vara det. Child’s Pose är en oromantisk, intelligent film, krävande och glädjelös, och den använder vardagens grå färgskala för att beskriva ett samhällsproblem; ju bättre vi mår, om man bara räknar pengar och tillväxt, desto mer dekadenta och världsfrånvända blir vi. Ju mer vi bryr oss om vår ställning och vår bekvämlighet, desto mer fyllda av rädsla kommer vi bli, och desto mindre kommer vi bry oss om något annat än oss själva.

Det finns en kuslighet i hur den åldrade societetsdamen Cornelia (Luminita Gheorghiu) rör sig och resonerar; det är inte bara realistiskt utan på ett obscent sätt rimligt att hon försöker rädda sin son från att hamna i fängelse för dråp. Hon använder alla sina kontakter, alla sina juridiska kunskaper, och hon strör inte lite pengar omkring sig, för att manipulera och infiltrera alla infrastrukturella instanser i samhället. Mitt framför ögonen på polisen ser hon till att sonen Barbu (Bogdan Dumitrache) ändrar på sitt första uttalande; ”Du får säga att du åkte i 110, inte 140 förstår du väl.” Polisen protesterar. ”Ändra det bara” väser hon, som om de (och i och med dem samhällets övergripande moraliska förpliktelser) inte existerar.

Cornelia är en fascinerande karaktär på grund av både hennes styrka och moraliska ambivalens; det kittlande i rebellen som rör sig utanför lagen krockar med det provocerande i den egoistiska opportunisten som utnyttjar systemet. Hon spelas av Luminita Gheorghiu – en veteran från rumänska nya vågen och filmer som Herr Lazarescus död, Polis adjektiv och nu i fjol Guldpalmsnominerade Bortom bergen – med en sådan fullständighet att man ständigt tror att denna kvinna är mitt framför en, lika slugt som aggressivt besluten att få sin vilja igenom.

Utan tvekan är hennes själ korrupt. Hon är intelligent, belevad, rör sig i de finare salongerna, umgås med högt uppsatta män och går på Opera, men hennes vulgaritet är av en sådan art att hon har Bachs cellosviter som mobilsignal. I och med denna händelse – då hon av gammal vana ger sig av för att rädda sin bortklemade, fullvuxna son från ännu ett ”problem” – påbörjar hon dock vägen mot ett uppvaknande, en spirituell kris. För en pojke har utan mening körts ihjäl, av hennes son. Någonstans måste värdet av denna förlust, och betydelsen av brottet, tvinga sig in i hennes hjärta. Fastän det rör sig om hennes son, som hon aldrig släppt taget om och aldrig slutat ta hand om.

Men Barbu, sonen, är inte någon entydig karaktär han heller. Feg, självisk, besatt av renlighet och oavbrutet paranoid, vill han bara bli lämnad i fred från sin mamma trots att han själv vet (eller borde förstå) att hon är det enda som står mellan honom själv och flera år i fängelse. Man kan förstås tänka sig att en god sak vore att stå för sin sak och ta det straff samhället ämnar lägga på en. Men Barbu tycks inte tänka i de banorna. Han tycks överhuvudtaget bara trött och desillusionerad. Kanske av ett liv i passivitet; han kan bara se på när hans mamma tar över hans öde, börjar arrangera möten med vittnen och lägger ut pengar för det döda barnets begravning, och när han envist försöker säga att han klarar sig själv är det ingen som lyssnar. För han klarar sig inte själv. Han har överhuvudtaget aldrig lärt sig själv.

En annan som vet detta är hans sambo Carmen (Ilinca Goia); en kvinna som tidigt avfärdas av Cornelia som en kärlekslös slarver eftersom hon så uppenbart är en (inbillad) rival om hennes sons hjärta; Carmen blir också manad att försöka hålla jämt tempo med Cornelia och till någon mån samarbeta med henne och hennes stora projekt. ”Ju bättre vi kan komma överens desto bättre blir det för Barbu” konstaterar Carmen krasst; ”Vi behöver inte älska varandra”.

Lagren av samhällssatir uppdagas i skuggorna under dessa mycket välutvecklade och psykologiskt trovärdiga karaktärer, bland annat genom en dos otippad och extremt besk humor; karaktärernas dekadens slår ibland över till det parodiska, även om man kanske behöver ett par något misantropiska glasögon för att notera det. En i synnerhet minnesvärd liten scen sker vid ett café där Cornelia försöker muta ett vittne (Cristian Mungiu, från 4 månader, 3 veckor och 2 dagar) till att ändra hans vittnesmål. Men istället för att seriöst diskutera det sysslar denne herre med att leka med hennes önskningar, göra narr av den socio-ekonomiska situationen och emellanåt vinka ut genom fönstret till en för oss helt okänd kvinna som står ur fokus.

Det här är en film för hjärnan och inte för sinnena. Den levererar ett fundamentalt argument: Det finns en grundläggande brist i vår kapitalistiska demokrati som gör att status är detsamma som makt och att vardaglig korruption är oundviklig. Den spirituella kris som lever i Cornelia och Barbus sedan länge förstörda själar blommar upp i filmens sista scen, där de gör ett försök att hälsa på föräldrarna till det döda barnet för att vädja till dem att släppa deras åtal mot Barbu. Där möter de en sorg som till sist väcker skammen i dem, dessa karaktärer som hittills bara levt högt på skamlöshetens kultur. Det är inte muntert, det är inte underhållande, det är inte ens i ordets rätta bemärkelse ett ”budskap”. Men det säger mycket om hur vi är som människor, och hur något är ruttet i kärnan av våra samhällssystem, och det är mycket sällan en film lyckas formulera så stora insikter.

 

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *