Night Train to Lisbon 2starrating

night train to lisbon videosöndag dålig

2starrating

Regi: Bille August

Den schweiziska professorn Raimond Gergorius (Jeremy Irons) räddar en ung kvinna från att ta livet av sig och hamnar därefter via hennes kvarglömda biljett på ett nattåg till Lissabon där han, vägledd av en fascinerande roman, börjar luska reda på vad som hände med författaren, en ledargestalt i motståndsrörelsen mot Salazar på 60-talet.

I kärnan kanske Night Train to Lisbon är en intressant film – jag säger kanske; eller åtminstone kan den vara byggd på en intressant roman, skriven av Pascal Mercier. Det är möjligt. Filmen är regisserad av Bille August med så lite passion och engagemang att allt blir hypotetiskt. Det är en film som handlar om människor av kött och blod, men kött och blod är vad filmen tycks ha tömts på av en vampyr. Det handlar om revolution och motståndsrörelser men filmen har ingen friktion. Den är snustorr, fadd, utspädd. Enkelt uttryckt långtråkig.

Filmen vill göra två saker – berätta en spännande historia och vara ”filosofiskt tänkvärd” – men misslyckas i båda fallen eftersom ingetdera får vara paketerat i förväg och uppenbart. Professorn Raimond Gregorius (Jeremy Irons) är på en filosofisk upptäcktsfärd i Lissabon där varenda människa han träffar hjälper honom. Han söker upp en adress. Får genast svaren han söker. Hittar flera olika, specifika människor genom fantastiska sammanträffanden och alla vill prata med honom. Han går runt ett hörn, har sönder sina glasögon, får en flickvän i form av en optiker.

Manuset fungerar så att alla repliker svarar sina egna frågor, vilket gör det filosofiska grubbleriet irriterande meningslöst. Boken Gregorius har hittat, som tagit honom till Lissabon, förändrar hela hans liv men när han läser ur den verkar den inte bestå av mer än en radda ”tänkvärda citat” – varför är vi människor si, varför gör vi så, ensamhet är som en lök, kärlek är en apelsin… – och man förstår aldrig varför en högutbildad medelålders man går omkring och är så gymnasial.

”Why is the world so cruel?”

”I have pondered this myself many times…”

Oh, woe me, yonder I ponder…! Det är oavbrutet gymnasialt. Ändå berättar August filmen som en intellektuell odyssé, trögt flyter filmens tempo som om vi ska få en chans att få alla tankar att sjunka in… men grubblerierna är på en konstant banal nivå och kan inte leva upp till de ambitionskrav filmen ställer. Det är som att bjuda in till en två timmar filosofisk föreläsning i en universitetsaula för att sedan stå och analysera kylskåpspoesi.

Eftersom Night Train to Lisbon är en sådan där ”europudding-film” – där olika länder bidragit med pengar vilket lett till att många olika instanser måste få sin vilja igenom – har man hittat så många kända skådespelare man kunnat för att förhoppningsvis få igen pengarna. Gregorius (och om namnet är en Doktor Glas-referens tänker jag inte fundera vidare på) träffar på sin oväntade sightseeing i Lissabon alltifrån en sedvanligt spänd Charlotte Rampling till en Christopher Lee med Dracula-brytning, i rollen som gammal präst.

De olika skådespelarna, vars medverkan mestadels kan reduceras till gästspel, är precis där vi förväntar oss: I ett vackert hus bor Lena Olin och ser ledsen ut; i ett rökigt rum sitter Bruno Ganz och spelar schack och skriker ”get aaaouuut of hiiir!” Alla mår bra, som en annan film hette.

Den där boken som Gregorius har leder honom hursomhelst vidare till ett mysterium som har att göra med vad dessa äldre kända skådespelare gjorde när de var unga och spelades av unga kända skådespelare – Mélanie Laurent och August Diehl till exempel; i flashbacks anländer en ny berättelse, om motståndsrörelsen mot Salazar, som väl ska vara romantisk och passionerad.

Gregorius tycker hans liv är tråkigt i jämförelse. ”These people had vitality, intensity, they lived!”

Men Night Train to Lisbon saknar tyvärr all glöd som de där orden föreslår. Inte nog med att skådespelarna är så många och så kända och så tydligt frånkopplade från varandra i flashbacks att vi alltid befinner oss utanför filmen – rent visuellt ser filmen tråkig ut, klippningen och rytmen är trög och åskådaren saknar helt ingång till filmen. Plus att manuset är torftigt och melodramatiskt, med dialoger som man brukar hitta i Dario Argento-filmer och repliker som ”I am Catarina Mendes. Yes, that Mendes! I am the daughter of the Butcher of Lisbon…!” För sådär pratar ju alla människor, antar jag.

Slaktaren i Lissabon, där har vi en spännande filmtitel. Night Train to Lisbon är lika monotont sömnframkallande som titeln föreslår. Jag skulle kunna berömma den för att den är tekniskt duglig och att fotot innehåller fina turistbilder på Portugal men… eller ja, där gjorde jag det precis. Filmen får en stjärna för landskapet och en till för kameran som registrerat det.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

night train to lisbon videosöndag 2

NIGHT TRAIN TO LISBON

Originaltitel, land: Night Train to Lisbon, Tyskland/Schweiz/Portugal.
Urpremiär: 13 februari 2013 (Berlin International Film Festival).
Svensk premiär:
5 mars 2014 (DVD).
Speltid:
111 min. (1.51).
Åldersgräns och lämplighet:
11.
Teknisk process och bildformat:  
DCP, 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare:
Jeremy Irons, Mélanie Laurent, Jack Huston, Martina Gedeck, Tom Courtenay, August Diehl, Bruno Ganz, Lena Olin, Marco D’Almeida, Beatriz Bartada, Christopher Lee, Charlotte Rampling, Nicolau Breyner, Jane Thorne, Adriano Luz, Sarah Bühlmann, Filipe Vargas.
Regi:
Bille August.
Manus:
Greg Latter, Ulrich Hermann, byggt på romanen Nattåg till Lissabon av Pascal Mercier.
Producent:
Kerstin Ramcke, Peter Reichenbach, Günter Russ.
Foto:
Filip Zumbrunn.
Musik:
Annette Focks.
Klippning:
Hansjörg Weißbrich.
Scenografi:
Auggusto Mayer.
Kostym:
Monika Jacobs.
Produktionsbolag:
Studio Hamburg Filmproduktion, C-Films AG, Cinemate, K5 Film/K5 International, Tele München Fernseh Produktionsgesellschaft (TMG), PalmStar Entertainement, Efish Entertainment.
Svensk distributör:
Atlantic (DVD).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *