Dubbelrecension: Reasonable Doubt /The Bag Man 2starrating

Reasonable Doubt

reasonable doubt 1

2starrating

Regi: Peter Howitt

En distriktsåklagare för sitt liv upp- och nedvänt när han blir involverad i ett hit-and-run och en annan man arresteras för hans brott, och åtalas för mord.

 

”Reasonable Doubt” är regisserad av Peter Howitt (här under namnet Peter P. Croudins). Howitt är mannen bakom filmer som ”Sliding Doors”, ”Conspiracy.com”, ”Laws of Attraction”, ”Dangerous Parking” och inte att förglömma ”Johnny English” (…). ”Reasonable Doubt” är en typisk genrefilm och jag utgår från att Howitt var missnöjd med resultatet och därmed använde sig av en pseudonym (jag spekulerar).

Filmen följer till punkt och pricka den formula som utgör den här typen av filmer. Dominic Cooper spelar en framstående advokat som alltid vinner sina mål som en kväll (såklart) är ute med sina polare, kör ett tequila-race och bestämmer sig för att ta bilen hem från krogen eftersom han inte vill få den snodd av några hoodlums som smyger omkring runt hans parkerade bil… han råkar precis som sig bör köra på en snubbe som visar sig vara en pedofil. En till synes oskyldig man (spelad av Samuel L. Jackson) blir anklagad för dådet eftersom mannen som Cooper kört över har återfunnits i Jacksons skåpbil som är fylld av diverse redskap och dylikt som verkar överensstämma med de skador den påkörda mannen har. Cooper får dåligt samvete och tar sig an fallet och får Jackson frikänd genom att fiffla runt lite i målet.

Men ack och ve! Jackson verkar ha en dold agenda med det hela och filmen utvecklas till en slags pseudoaktig seriemördarthriller där katt och råtta-leken fulländar filmens generiska tonsättning. Manuset är inte helt värdelöst, utförande är dock så pass banalt och förutsägbart att det egentligen inte blir någonting mer än en gäspning. Peter A. Downling står för manuset, den enda andra produktion han varit inblandad i som jag är medveten om att jag har sett är ”Flightplan” som jag också kände hade ett intressant manus men ett risigt utförande i övrigt som till viss del räddades av Jodie Foster och Peter Sarsgaard.

Samuel L. Jackson är i sedvanlig ordning stabil i sin roll och använder sig av sina rutinmässiga förfaranden som skådespelare, det verkar till och med som att han har blivit instruerad att köra lite Pulp Fiction-raljerande monologer för att krydda det hela en aning. Dominic Cooper är ingen skådespelare vars framföranden jag har fastnat för och han är precis lika blek i den här filmen som han har varit i övriga filmer jag har sett med honom.

Filmen ”The Bag Man” som jag såg samma kväll var även den generisk och förutsägbar men den var trots allt en rätt underhållande och farsartad historia. ”Reasonable Doubt” har inte dessa kvaliteter, den känns istället alltigenom tråkig och oinspirerat gjord av en regissör som jag faktiskt vet kan leverera ifall han vill… åtminstone är det så jag minns en dle av hans filmer.

Jag känner då jag ser många av dessa nya genrefilmer att det ligger en tät, illaluktande dimma över dessa produktioner… det existerar knappt några regissörer/filmteam längre som kan göra gedigna genrefilmer som kan följa den gamla skolans formula för hur en genrefilm skall göras utan att samtidigt låta filmen som verk stagnera… till och med de genrefilmer som var de allra sämsta för, låt oss säga mellan tjugo – trettio år sedan, är bättre än mycket av den smörja som ”släpps ut” (måhända från produktionsbolagens bakdel) nuförtiden.

Nu vill jag inte vara en som raljerar och hasplar ur mig klyschor som att ”det var bättre förr” men det var det, åtminstone till stor del. Jag kan i och för sig trösta mig själv med att jag har inbillat mig att det verkar gå åt rätt håll, att det kommer fler filmer inom vitt skilda områden nu som bär en viss prägel av att vilja expandera sina visioner och gjuta nytt blod i filmen som film under de senaste åren än vad det gjorde för ungefär tre- fyra år sedan. Kanske är det bara jag som har blivit alltmer avtrubbad. Man vet ju aldrig.

Du behöver inte se ”Reasonable Doubt”, men om du är som jag så kommer du göra det i alla fall.

 

*

The Bag Man

bagman videosöndag 1

Regi: David Grovic

Småskurken Jack gömmer sig på ett sjabbigt motell med en mystisk väska, i väntan på sin boss, efter att ha dödat diverse män.

2starrating

 

Regi: David Grovic

 

Ok, ännu en lågoddsare till rulle med John Cusack och Robert De Niro av den totalt okända regissören David Grovic som egentligen är ”skådespelare”. Jag vet, det här är inte bra film, det går inte att komma undan men det är ändå någonting som drar mig till den här typen av filmer, allra helst då de innehåller världsstjärnor som John Cusack och Robert De Niro. Robert De Niro frilla är för övrigt fullkomligt hysterisk i den här filmen, i ena stunden ser han ut som en blandning mellan Phil Spektor och en pudel och i den andra har han en mer laid back senildement stil på sin frilla.

John Cusack däremot ser i sedvanlig ordning vädligt slick ut om än måhända lite alkoholiserad, han dricker under en majoritet av filmens scener sprit direkt ur flaskan och jag började efterhand fundera på om det var autentiskt dryckesjom i flaskan, förutom det så är Nicolas Cage, ursäkta, John Cusack på sitt vanliga coola humör genom hela filmens gång. De tredje största stjärnorna i filmen är måhända Crispin Glover (som jag alltid är svag för) och Dominic Purcell (som i princip stinker vad han än är med i men som växer på en, antagligen för att man blir alltmer avtrubbad ju fler gånger man exponeras för honom).

Till handlingen som man egentligen inte ens behöver skriva om för att fatta vad den handlar om: De Niro spelar en ful fisk vid namn Dragna som Cusacks karaktär, som kort och gott heter Jack jobbar/jobbat för. I vilket fall som helst så är då Jack Dragnas ”Bag Man” och han skall leverera en väska till någon synnerligen udda avkrok in the middle of nowhere is någon håla där ingen är förutom massa märkliga karaktärer som kanske är där på grund av den där väskan som Jack går omkring med och så vidare.

Vad som än händer så får inte Jack titta i väskan och det gör han inte. Istället super han, träffar en lång attraktiv kvinna, dödar lite fulingar och någon som lägger näsan lite för mycket i blöt, blir misshandlad, ramlar ut ur bilar, gräver ner kroppar, blir slagen lite till med exempelvis batonger och blir upphängd i taket på polisstationen och träffar då så slutligen Dragan som skulle möta upp honom där ute på motellet som ligger in the middle of nowhere på rum nummer tretton… men Jack är smart, han gömmer sig på rum nummer fjorton tillsammans med en nyfunnen kvinnlig kamrat, han vet ju hur ruskigt ondskefull den här Dragan är och vi med för den delen för vi har fått se att han har gjort en del fula saker med folk som han har blivit besviken på, typ slå sönder en tjejs ansikte och sedan ge henne numret till den bästa plastikkirurgen i ”stan”, så helt elak är han kanske inte ändå… eller?

Men vad spelar det för roll att stackars Jack gömmer sig på rum nummer fjorton istället för nummer tretton, Dragan vet ju ändå hela tiden vart han är och allt var ett test och har Jack tittat i väskan eller har han inte tittat i väskan, har han vunnit Dragan förtroende eller hart han gjort Dragan besviken? Och så här håller det på…

Men jag kan rekommendera den… köp ett sexpack folköl eller en flaska Coca Cola med tillhörande pizza och lägg er på sofflocket, sträck ut er, slappna av och… vafan, det spelar inte så stor roll vad ni gör medan ni ser den här filmen, om ni ser den så vet ni ändå vad det är ni får. ”The Bag Man” var ändå helt ok för att vara en så pass tröttsam pch generisk genrefilm av en relativt ny snubbe som aldrig har regisserat någonting klokt i hela sitt liv. Att han gick från den alltigenom b-iga filmen ”Freerunner” med i princip helt anonyma skådespelare till ”The Bag Man” som innehåller åtminstone två stora stjärnor är för mig ett mysterium men däri ligger även filmens onekliga tjusning.

 

Sammanfattningsvis vill jag hylla de här ”arbetande skådespelarna” som var och vartannat år är med i en hel drös med filmer med skiftande kvalité. Det värmer mitt hjärta, om de nu verkligen gör det för att uppehålla sin exklusiva brödföda eller om de helt enkelt tycker om att vara med och spela i film oavsett förutsättningarna för de färdiga produkten spelar ingen som helst roll. De får, om man uttrycker sig så här, en mindre skitnödig stämpel på sina ärade skådespelarhuvuden än vissa andra mer högdragna skådespelarkreatur som existerar där ute.

 

JOON SVEDELIUS LINDSTRÖM

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *