Skrivboken 25starrating

skrivboken videosöndag

25starrating

Regi: János Szász

Två trettonåriga tvillingpojkar lämnas av sin mor i den ungerska landsbygden när andra världskriget bryter ut – De måste lära sig överleva hos sin elaka gamla mormor, nazistofficeraren som kommer på besök, och diverse andra människor som slår och utnyttjar dem. Allt är ”hårt” och ”drabbande”.

 

Det märks att Skrivboken är baserad på en roman. Det är säkert en trogen filmatisering. Den påminde mig om bilderna man får i huvudet när man läser en bok – och sättet de på något sätt inte blir alldeles verkliga om man faktiskt sätter dem i bild.

Det är inte en dålig film, men den lämnade mig likgiltig. På sätt och vis är jag lite konfunderad över att jag inte tyckte om den mer. Den har mötts av beröm när den visats på festivaler och läser jag positiva recensioner förstår jag varför andra tyckt om den: Den är ”hård” och ”drabbande” och man mår dåligt av att se den samtidigt som man mår bra av att se en bra film; katharsis!

Men jag mådde inget särskilt. Jag tror det har att göra med att filmen utspelar sig i en verklighet den egentligen inte förkroppsligar. Den tar vår förståelse för något – andra världskriget och Förintelsen – och visar oss bilder vi känner igen. Men det finns aldrig en känsla av att vi ser vår egen historia. Vi ser bilder. Skrivboken tar en nog så hemsk verklighet och gör den till bilder; och det är bilderna vi ska bli berörda av, inte verkligheten bakom dem. Det är sentimentalt, på sitt eget lilla vis. ”Hårt”, ”drabbande”; syntetiskt.

Filmen är förälskad i sina huvudpersoner. De två tvillingpojkarna, som under andra världskriget får bo med sin elaka gamla mormor utanför en by kring den ungerska gränsen. På något sätt är det viktigare att de stirrar in i kameran ibland, och ser ”hårda” och ”drabbande” ut, än att de någonsin skulle ha funnits i verkligheten och varit offer för sin samtid. Mormorns stuga ligger angränsande till ett koncentrationsläger, vars förman (Ulrich Thomsen) spenderar helgerna hos dem. Han stirrar på dem när de slår varandra – vilket de gör för att lära sig ”härda ut” och ”tämja rädsla, hunger och smärta” – och konstaterar att de är storartade pojkar. Kallt, förstås, för han är ju nazist.

Och, ja, muntrare än så blir det inte. För det är ju häftigt när saker är ”hårda” och ”drabbande”. Pojkarna berättar, i en voice-over som förmodligen fungerade bättre som berättarröst i boken, hur de dödar små djur för att träna bort sitt samvete och på något sätt kontrasteras detta med koncentrationslägret. För det krävs ju samvetslöshet för att döda. Så är det. Jo… men… ja?

Pojkarna stirrar vidare på oss. ”Hårt” och ”drabbande”. De får mycket stryk. Deras mormor tvingar dem slita för att bara få mat. Allt är ett enda elände.

Ändå känns filmen aldrig speciellt realistisk. Man sitter tryggt som åskådare. Bjuds aldrig in till den verklighet filmen utspelar sig i. Tiden går, inget blir bättre för de där pojkarna. Runtom dem pågår ett krig som – i den här filmen – hade kunnat vara vilket krig som helst. De hade kunnat vara vilka pojkar som helst. Deras mamma har lämnat dem bakom sig, men hon har lovat att komma tillbaka. Kanske hon dött. Kanske hon kommer tillbaka – men kommer de vilja följa henne då? Har de blivit för, jag vet inte, ”självständiga” i sitt lidande? Vad ska vi tycka om det? Spelar det någon roll? Hur?

Deras pappa har gett dem en skrivbok, där de lovat skriva ner allt de upplever. Detta måste ha fungerat bra som premiss för romanen. I filmen har denna skrivbok inget särskilt syfte än att ligga till grund för en voice-over som hade kunnat finnas där ändå.

Skrivboken ser snygg ut, för att vara en så monoton film: Pojkarna får stryk av den ena efter den andra. De lär sig slå tillbaka mot de som de kan slå tillbaka mot – som en vanlig kvinna med vedertagna nazistiska åsikter; hon får ansiktet bortbränt. Detta eftersom hon dödat en judisk skomakare. Majoriteten av alla karaktärer i filmen dör, nu när jag tänker efter. Ändå är den homogent slaskgrå stämningen fångad på ett skickligt visuellt sätt. Alla lider. Ingen lär sig något. Det ser snyggt ut. Det är ”hårt” och ”drabbande”. Skådespelarna är bra, också. Regissören János Szász har fått ut ur dem vad han velat.

Men låt säga att det funnits två sådana här pojkar i en sådan här ungersk by, vid den här tiden i Europa. Jag undrar vad deras berättelse skulle ha varit. Jag undrar hur deras verklighet såg ut. Andra världskriget var ju ingen fantasi. Nazism är inte på låtsas. Förintelsen är inte påhittad. De här sakerna var ju förvisso mycket ”hårda” och ”drabbande” men de orden är förstås underdrifter. I filmen känns dessa saker mest som en ursäkt för att ha en så deprimerande backdrop som möjligt. Och en backdrop – ett sceneri – är allt det blir.

Vad gäller film är jag alltid optimistiskt lagd. Jag letar aldrig efter felen först utan söker det goda i alla filmer. Därför är det mycket sällan jag ogillar en film på en gång. Såvida det inte rör sig om uppenbara katastrofer brukar de första fem-tio minuterna av en film vara lovande. Det gällde även för Skrivboken, som höll mitt intresse vid liv tämligen länge innan jag tröttnade på den och började tänka på annat. Jag förstod att pojkarna fanns. Jag kände att jag inte behövde få dem fetischerade av Szász gång på gång. Jag vet att den här tiden, för de här människorna, var förjävlig. Jag satt och väntade på att en poäng skulle uppenbara sig. Förgäves.

Men. Ja. Filmen är skickligt gjord rent tekniskt; fotot ramar in landskapen så att vi ser dem, skådespelarna är manierade så att replikerna låter som de ska och regin är överhuvudtaget väldigt medveten. Självmedveten. Ja, filmen är ”hård” och ”drabbande”. Den vill vara ”hård” och ”drabbande”. Men den handlar om saker som så enkla adjektiv inte kan göra rättvisa, och jag fann i den en självbelåtenhet som gjorde mig trött.

 

FREDRIK FYHR

 

*

skrivboken 2

SKRIVBOKEN

Originaltitel, land: A nagy füzet, Ungern/Tyskland/USA/Frankrike.
Urpremiär: 3 juli 2013 (Karlovy Vary Film Festival).
Svensk premiär: 12 november 2013 (Stockholm International Film Festival), 23 maj 2014.
Speltid: 109 min. (1.49).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process och bildformat: n/a (Digital Intermediate). 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: András Gyémánt, Lászlo Gyémánt, Gyöngyvér Bognár, Piroska Molnár, Ulrich Thomsen, Orsolya Tóth, János Derzsi, Péter Andorai, Miklós Székely B, Krisztián Kovács.
Regi: János Szász.
Manus: András Szekér, János Szász baserat på en bok av Agota Kristof.
Producent: Pál Sándor, Sándor Söth.
Foto: Christian Berger.
Klippning: Szilvia Ruszev.
Scenografi: Gergely Csóri.
Kostym: János Breckl.
Produktionsbolag: Hunnia Filmstúdió, Intuit Pictures, Amour Fou Filmproduktion, Dolce Vita Films, med support från MDM (Mitteldeutsche Medienförderung), Medienboard Berlin-Brandenburg, German Federal Film Board, Filmfonds Wien, Hungarian National Film Fund, CNC (Centre National de la Cinématographie), Fonds Euroimages du Conseil de l’Europe och Media Programme of the European Community.
Svensk distributör: Njutafilms.

 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *