100 steg från Bombay till Paris 25starrating

Film Review The Hundred Foot Journey

25starrating

Regi: Lasse Hallström

En indisk kockfamilj öppnar en indisk restaurang i en liten fransk by mitt emot en snoffsig restaurang styrd av järnlady (Helen Mirren). De blir ovänner, sen vänner, etc.

 

Mat har alltid varit en konstig sak att göra film om, eftersom filmer ju inte luktar något. Inte heller får man recepten själv. Lasse Hallströms 100 steg från Bombay till Paris faller in i subgenren matporr: Svepande närbilder över enorma tomater, ångande bröd och munnar som smakar av en sked, blundar och njuter.

Det måste finnas en publik för matfilmer, annars skulle de inte göras. Och de skulle inte göras på något annat sätt än som fluffiga feel-goods. Man kan ju inte föreställa sig en sådan här film om en arbetslös student som bor i en studentkorridor. Närbilder på en skitig spis och överkokta makaroner som i slow motion faller ur kastrullen och landar i ett durkslag av grön plast.

Nej, matfilmer är som 100 steg från Bombay till Paris; de utspelar sig i orealistiskt fantastiska miljöer tagna ur reklamfilmer. Absolut allt är ”pittoreskt”. Alla är glada eller roliga eller åtminstone aldrig obehagliga. Storyn har ett recept: Ödmjuka protagonister, inskränkta antagonister, minst ett kärlekspar, vackra vyer var tionde minut, något som går fel som sedan snabbt ställs till rätta. Lyckligt slut där alla är vänner. Budskap: Om vi alla respekterar varandra och hjälps åt så blir allt bra.

Det är ganska lite man kan säga om den här filmen som kan komma som en överraskning. 100 steg från Bombay till Paris är helt enkelt en sådan där film där Helen Mirren spelar en sur gammal tant som om hon aldrig gjort det förut. Huvudpersonen är en ung indisk kock som spelas av Manish Dayal – en kille som är söt som nanbröd. Hans pappa är förstås sur, älskvärd och intensiv och spelas av Om Puri; förmodligen var han den senaste äldre, sura, älskvärda och intensiva indiern du såg i en film. Resten av familjen dyker mest upp i fönster när tokigheter händer och säger: Åh nej!

Du vet vad som händer i den här filmen. Den lilla indiska restaurangen, driven av den ödmjuka indiska familjen, hamnar i krig mot den snoffsiga restaurangen med en Michelin-stjärna styrd av Helen Mirren och de hamnar naturligtvis i detta krig med hjälp av montaget, feel-good-filmens bästa vän. Det är förstås också via montaget de ”sakta men säkert” hittar mer och mer kvalitéer hos varandra och ”sakta men säkert” blir vänner.

Men där de flesta feel-good-filmer skulle nöja sig med det så försöker den här filmen gå några steg längre. Den är för lång, rentav, och konstig ibland. Det är som om filmen inser sina egna konventioner och försöker göra något mer av dem; scener håller på lite för länge och dialoger är lite för långa. Filmen försöker mjölka sin story för mer än den är värd. En kort sväng i intrigen kräver av en av snobb-kockarna att han ska vara ”nationalist” (ingen vågar säga ”nazist” rakt ut) vilket bara tjänar manuset; han försvinner märkligt fort ur filmen när han väl förändrat intrigen, med tanke på att man ju skulle kunna tycka nazism är ett allvarligt problem.

Ett annat exempel är slutet, där allt egentligen redan är klappat och klart men filmen fortsätter säkert tjugo minuter längre än det behöver innan den rundar av med ett lyckligt slut den skulle ha kunnat fixa mycket tidigare och snabbare.

Det finns mer sanning i klyschorna än man först tror – verkar filmen föreslå. Vi kan lära oss av varandra, ja, men vi måste också se upp med att tävla med varandra, eller se varandra som motståndare. Istället ska vi älska varandra, såklart.

Detta hintas mer eller mindre vagt i filmens centrala kärleksintrig mellan den unge Hassan (Dayal) och den löjligt söta Marguerite (Charlotte Le Bon) som spenderar stor del av filmen cyklandes på landsvägarna i diverse söta sommarklänningar.

Men Marguerite är också kock, som Hassan, och hon har lika stora ambitioner. Hon vill inte ha en romans med honom, för det skulle komma i vägen för jobbet förstås. Under scenerna de har tillsammans närmar sig filmen rentav något mer intressant eller åtminstone överraskande.

Men, ack, en enkel feel-good kan inte vara mer än så, även om den försöker. Filmen hinner helt enkelt inte med att vara mer ambitiös än den är. Det blir för många karaktärer, för mycket komplikationer, Hassan är vår huvudperson men det framgår inte alltid när filmen dyker ner i ensemble-film mitt i alltihop och vi ska bry oss om var och varannan människa i filmen. Helen Mirren är till exempel det första namnet i rollistan – och hon tar upp hela filmaffischen – men hon är tekniskt sett en biroll i filmen.

Som helhet är 100 steg från Bombay till Paris en ganska brokig och krånglig upplevelse. Ändå fanns det olika delar i filmen jag tyckte om. Den är regisserad av Lasse Hallström, vilket förstås garanterar den där soldränkta, syntetiska men ändå guilty pleasure-mysiga Bullerby-känslan. Det allra bästa i filmen är fotot av Linus Sandgren som, trots överanvändning av sol i mottljus, gör mycket med de fantastiska miljöerna och leker med ett par långa tagningar som osar av cinematiskt liv. Också när Marguerite och Hassan kysser varandra på en liten stig efter en nattlig promenad i en prasslig skog så kittlades det i mina ögon, även om jag förstås såg det komma på långt håll.

Vid dessa tillfällen är filmen, om man har inklinationen att falla för sånt här, mysig. Överhuvudtaget är det enkelt att tycka om en så här pass välmenande, välspelad och välgjord film. Det är däremot svårare att riktigt bry sig om den, eller att komma ihåg något av den efter att den är klar.

 

FREDRIK FYHR

 

*

100steg

100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS

Originaltitel, land: The Hundred-Foot Journey, Indien/Förenade Arabstaterna/USA.
Urpremiär: 7 augusti 2014 (Argentina, Israel)..
Svensk premiär: 12 september 2014.
Speltid: 122 min. (2.02).
Åldersgräns och lämplighet: 11 (på grund av enstaka dramatiska scener med kroppsliga skador i bild).
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm + ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35 mm; D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Manish Dayal, Charlotte Le Bon, Helen Mirren (first billed), Om Puri (second billed), Amit Shah, Farzana Dua Elahe, Dillon Mitra, Aria Pandya, Michel Blanc, Clément Sibony, Vincent Elbaz, Juni Chawla, Alban Aumard, Shuna Lemione, Antoine Blanquefort.
Regi: Lasse Hallström.
Manus: Stephen Knight, byggt på boken av Richard C. Morais.
Producent: Juliet Blake, Steven Spielberg, Oprah Winfrey.
Foto: Linus Sandgren.
Klippning: Andrew Mondshein.
Musik: A.R. Rahman.
Scenografi: David Gropman.
Kostym: Pierre-Yves Gayraud
Produktionsbolag: Amblin Entertainment, DreamWorks Studios, Harpo Films, Imagenation Abu Dhabi FZ, Participant Media, Reliance Entertainment.
Svensk distributör: Nordisk Film.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *