Pojken med guldbyxorna 2starrating

pojken med guldbyxorna videosöndag

2starrating

Regi: Ella Lemhagen

Pojken Mats hittar byxor som ger honom pengar så fort han kör ner handen i dem – han shoppar loss med sin bästa kompis David, men pengarna töms från landets banker så snart är både polis och byxornas ägare – en ond finansgubbe – på jakt efter honom, hans pappa Torkel, David och ”tuffa tjejen” Livli.

 

Pojken med guldbyxorna lanseras som ”årets stora äventyrsfilm för hela familjen” – alltså kommer många familjer per automatik gå och se den för att se om det verkligen stämmer att de borde gå och se den. Allt som egentligen spelar roll är förstås om ungarna kommer att gilla den. Kommer de?

Det är väl inte omöjligt. Den ser snygg ut och det är ett jäkla drag i den. Det är en sådan där film där saker går så pass makligt att man ser vad som händer, men så fort att man inte riktigt hinner tänka efter. Varje scen har ett syfte, och inget lämnas åt slumpen. Det finns inte så mycket förundran i filmen, ingen mystik eller humor. Det är en mekaniskt gjord actionfilm för barn – från 11 år, och för våldsam för de minsta. Skådespeleriet är inte direkt bra och det kryllar av logikluckor i en intrig som redan från början är helt orimlig.

Jag vet inte, jag. Kids idag är smarta. De vet att även om de skulle hitta ett par magiska guldbyxor, varifrån en ”oändlig” mängd pengar kommer, så skulle de inte samma dag kunna beställa en limousin att åka omkring på stan i. De har ju inga kreditkort, ingen legitimation. Vem skulle ge en limousin till ett par ungar med tusentals kronor i kontanter? Det minsta kravet är väl ändå en målsmans godkännande?

Om jag låter raljerande så är det inget mot vad lillgamla elvaåringar kommer låta.

Allt det här hade förstås fungerat utan problem om Pojken med guldbyxorna var en fantasi, en verklighetsflykt, total eskapism. Men filmen – regisserad av Ella Lemhagen – hittar inte balansen mellan fantasi och verklighet; den är för absurd för att vara trovärdig men för seriös för att vara fantasi. Lite fluff hade inte skadat. Den här filmen sätter en pistol i händerna på en trettonårings darrande hand och vad ska vi egentligen känna då?

Nu har jag inte läst boken av Max Lundgren och jag har bara en dimmigt minne av miniserien från 70-talet. Kanske det var lika mycket action i den men ett och annat klick på YouTube senare och jag tvivlar.

Grundstoryn är hursomhelst densamma. Pojken Mats (Lukas Holgersson) hittar ett par byxor på en kaj som visar sig ge honom hundralappar så fort han kör ner händerna i fickorna på dem. Han och bästa kompisen David (Olle Krantz) verkar av någon anledning inte tycka det här är speciellt konstigt utan kastar sig huvudstupa in i ett montage där de köper TV-spel, Dragonball-album, diverse radiostyrda leksaker, krimskrams och oändlig mängd godis, samt åker i nämnda limousin.

Jäklar vilken eftermiddag! Återigen, förr eller senare borde ju någon på Elgiganten höra av sig till Mats ensamstående pappa Torkel (Shanti Roney) men nu berättas det som sagt så fort att man inte ska ifrågasätta. Det är en sådan där film där karaktärerna är trogna manuset som slavar. Så fort något händer accepterar karaktärerna det helt utan förvirring, alltid med full insikt om saker de rimligtvis inte borde förstå. Det är vad Roger Ebert kallade the idiot plot – Hade karaktärerna varit som verkliga människor hade de löst problemet och det hade inte blivit någon film.

En sådan sak är Mats mamma som i början av filmen lämnar honom permanent hos pappa Torkel utan att förklara varför. Hon är aldrig med i filmen igen och när Mats får reda på det är han inte chockad utan bara omedelbart arg för Torkel kan inte laga mat – Han springer ut ur lägenheten och har någon scen senare verkat glömma alltihop. Något nytt finns ju för manuset att fokusera på! Vi hinner inte med det som hände i förra scenen.

Allt som händer i filmen sker genom extremt bekväma sammanträffanden. Det visar sig att byxornas ägare är en duo onda finansbröder – varför de slängt dessa ovärderliga byxor på en random kaj förklaras aldrig, vad jag kunde förstå – och Mats pappa bara råkar vara journalist som bara av en slump har i uppdrag att luska reda på just dessa finansgubbars smutsiga affärer (tekniskt sett är det en gubbe, brodern är av oklara omständigheter död).

Och när filmen inte har bekväma sammanhang ignorerar den istället bara problemen – Pengar växer ju inte på träd, och det här med att Sveriges banker förlorar pengar i takt med att byxorna töms, tja, det förklaras aldrig hur det går till för hur kan man förklara en sådan sak? Polis och bankchefer ser nästan bokstavligt talat pengar försvinna ut i tomma intet och det enda de gör är att oja sig lite – Det hela trotsar alla naturlagar men stämningen är sådär loj, som om någon snart ber dem ringa Poolia.

Barnskådespelarna är… ehm. Jag ska inte blanda in barnen i det här. Låt säga att de känns mer som barnskådespelare än barn. Vad jag vet var det bara Mats i originalberättelsen (kan ha fel) men förutom kompisen David (som har de mest absurda barnstorlekskläder jag sett sedan Lilla Jönssonligan) så har även blåhåriga Livli (Nina Sand) kvoterats in på ett hörn. Hon är tydligen en ”bråkstake i plugget” med en ”kåkfararfarsa” och andra uppenbara förtecken som – av någon anledning – inte leder någonstans. Hon har någon slags omständlig superslangbella men den tappar hon efter ett tag och strax därefter försvinner hennes syfte helt ur filmen.

De vuxna skådespelarna varierar. Shanti Roney spelar sin ensamma pappa helt straight som om han var med i en vanlig film, vilket skär sig mot till exempel skurken med det fåniga namnet William Otto (Kurt Ravn) som är iklädd gredelin kostym och blå fluga, och levererar Bondskurksrepliker med en stark, odefinierbar dialekt (tysk-finsk?). Jimmy Lindström, från TV-serien Äkta människor, är mer i rätt våglängd som en hemlös man vid namn Zeke som ungarna lär känna. Rollen är mer cynisk än filmen tror, men han får tillfället i akt att härma Björn Gustafson i Go’natt herr luffare och det är ju fint.

Egentligen är problemet med Pojken med guldbyxorna svensk films grundläggande: Ett överspänt, fyrkantigt berättande som saknar den ödmjukhet för mediet som en bra film kräver. De inblandade i denna film är alldeles för medvetna om att de gör en film. Det där följer med i bilderna. Vi, i vår tur, blir alldeles för medvetna om att vi ser på en film. Vi hittar inte en ingång. Tröskeln vi vill gå över för att försvinna in i filmen saknas.

Så det vi får är istället en i svenska mått mätt påkostad actionfilm – inte riktigt Lilla Johan Falk men inte långt ifrån – där klyschorna dikterar underhållningen. Biljakter där ingen skjuter på däcken, till exempel, och en final på en sådan där fabrik där Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger brukade slåss mot sina skurkar på 80-talet. Och en referens till Sagan om ringen eller Terminator 2 – jag kunde inte bestämma mig för vilket. Någondera. Hursomhelst är det inte originellt.

Mats måste verkligen behöva lite terapi när det här är över. Inte nog med att hans mamma just lämnat honom vind för våg, han har fått sin pappa kidnappad och misshandlad. En karaktär dör och själv har han varit på vippen att haft ihjäl en annan människa själv. Han har dessutom jagats av polis, blivit hotad till livet och varit med om ett helt oförklarligt, direkt övernaturligt fenomen i form av ett par magiska byxor vars existens hemlighetsstämplas av polisen. Så vem vet hur det blir för Mats när han kommer tillbaka till skolan när hösten börjar.

Det här är förstås saker filmen inte tänker på. Om inte du gör det heller så är det möjligt att du kan få ut något av Pojken med guldbyxorna. Den kanske underhåller för stunden, men frågan är i så fall hur mycket och hur bra. Jag hade en okej biostund medan den pågick, men filmen surnade i mitt minne så fort jag klev ut i ljuset igen.

 

FREDRIK FYHR

 

*

pojken2

POJKEN MED GULDBYXORNA

Originaltitel, land: Pojken med guldbyxorna, Sverige.
Urpremiär: 26 september 2014.
Svensk premiär: 26 september 2014.
Speltid: 99 min. (1.39).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ?/DCP/2.35:1 (?).
Huvudsakliga skådespelare: Lukas Holgersson, Olle Krantz, Nina Sand, Shanti Roney, Jimmy Lindström, Annika Hallin, Kurt Ravn, Kola Krauze, Kjell Wilhelmsen, Lotta Karlge, Svante Åhman, Rolf Lydahl, Mats Andersson, Lena Carlsson, Matias Blomgren, Harald Hamrell.
Regi: Ella Lemhagen.
Manus: Ella Lemhagen, efter Max Lundgrens roman (story Fredrik Wikström).
Producent: Fredrik Wikström.
Foto: Anders Bohman.
Klippning: Thomas Lagerman.
Musik: Fredrik Emilson.
Scenografi: Teresa Beale.
Kostym: Moa Li Lemhagen Schalin.
Produktionsbolag: Tre Vänner, samprod. Film i Väst, Nordisk Film, TV4, Cosmo Film, med stöd av Svenska Filminstitutet och Det Danske Filminstitut.
Svensk distributör: Nordisk Film.

Latest Comments
  1. Mikael
    • Fredrik (admin)

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *