Micke & Veronica 2starrating

bubblb

2starrating

Regi: Staffan Lindberg

Överklasstjejen Veronica blir kär i sin snickare Micke och vice versa – de tar sina respektive ungar och sticker ut till hennes barndomstrakt för en Solsidan-liknande semester. Men ska hennes föräldrar acceptera honom? Vad händer när Mickes sedan länge förlorade pappa dyker upp på tal om ingenting? Något alls?

Det bor en charmig film inuti Micke & Veronica – en romantisk komedi som hade kunnat vara riktigt bra, eller åtminstone lite fyndig och underhållande. Men ack, filmen kan inte leva upp till sig själv. Istället blir den exakt den film du tror den är. Förutsägbarheten tar kål på den, som ett glas rosé som lämnats kvar och blir ljummet och avslaget.

Så, det är en formula-romkom, okej. Frågan är förstås inte om Micke (David Hellenius) och Veronica (Izabella Scorupco) ska få varandra eller inte, utan om hur trevligt vi har på vägen. Och inledningsvis har filmen potential, om man jämför med andra i den skamfilade ”klyschiga montagebaserade romkoms”-ligan. Överklasstjejen Veronica, var tredje replik ett ”avväpnande skratt”,  faller för sin snickare, supervanliga och nämen-tjena-jag-heter-David.

Hellenius är inte mycket till skådespelare men han kan vara helylle på ett övertygande sätt, och där Micke nu är en (något krystad) svenskifiering av det amerikanska working class-idealet så fungerar Hellenius lika bra som vem som helst, så länge han inte har för komplicerade saker att säga eller göra. Enligt ungefär samma logik är Izabella Scorupco på sitt sätt idealisk. Hon har alltid varit en opjåkig skådespelartalang men hon är förstås främst fotomodell och gammal Bondbrud – vilket ger henne den vardagslyx som karaktären behöver; jordnära tjej, men med stenrik familj; tonårsmamma 40+ och träningsnarkoman (det sista står nog inte i kontaktannonsen).

Problemen med Micke & Veronica börjar snart ta upp plats. Just när vi lärt känna Micke och Veronica, och tyckt om dem lite grann, och insett att deras barn heter Fanny och Alexander (”Som filmen!” – ”Ja, just ja, den var spännande” säger Micke, utan att veta vad han pratar om) så bestämmer de sig för att åka ut på Solsidan-semester i Veronicas gamla barndomstrakter – ute på skärgården i Bohuslän, omringade av hennes släkt och gamla vänner. Det är bäddat för klass-skräll!

Men nej. Filmen liksom bara stannar. Veronicas mamma (Suzanne Reuter) ogillar Micke såklart, för han är ju ar-betar-klass – ”Villl-ken katastrof” säger hon som bara Suzanne Reuter kan – och han blir väl lite full på någon stel fest, men filmen tycks vara för ointelligent för att hitta på någon konflikt. Istället börjar manuset skjuta storyn i foten med det ena osnygga, slentrianmässiga slarvet efter det andra – In stampar Mickes sedan länge förlorade pappa, den något försupne och lufsige rockern Tommy från Götelabörrrjj (minst sagt ”friskt” spelad Philip Zandén) som vunnit Melodifestivalen någon gång på 1970-talet men i övrigt inte lyckats med mycket i sitt liv. Tommy och Micke har praktiskt taget inte setts på tjugo-ish år men just nu – av någon anledning – har farsan bestämt sig för att stalka upp sin gamla son – vars egna barn aldrig träffat sin farfar men får förhålla sig till det antar jag (vi får aldrig helt veta hur den här konstiga situationen ser ut) – genom att åka ända ut till denna utsocknes skärgård.

Jag förstår att det är en läskig tanke att arbetarklass och överklass ska behöva socialisera, men behöver vi verkligen ge Micke sitt ”charmdrägg” till pappa för att fylla ut oron?  Det här blir aldrig naturligt eller logiskt utan bara fult inklämt för att ge Micke-karaktären extra bagage för sakens skull. En slö och karaktäristiskt småtråkig Stig Helmer-feeling breder sig därefter ut över hela filmen – Vad är filmens konflikter? Jo: Ska Fanny och Alexander lära sig segla? Ska Micke vinna en tennisturnering? Ska Micke och Veronica ha sex i grannens hus? Tiden går, filmen pågår. Inte mycket mer händer.

Filmen vet ju själv att det är fisk-på-land-konflikten mellan Micke och överklassen som är potentialen – ändå vägrar den gå in i den. Scorupco är med på banan, och gör allt hon kan för att vi ska övertygas om att detta är Veronicas ursprung och att hon vill ha Micke ändå. Men Micke får inte tillräckligt med roliga saker att göra och han är hela tiden för ”normal” och ”sig själv” – Visst, schyssta Micke är en hyvens kille, men det blir meningslöst att ha en så homogen karaktär i en komedi där han ska utmanas. Även bortsett från att Hellenius inte alls övertygar när han ska göra stora känslor (vilket man får ha överseende med) så är karaktären för mesig och svagt hanterad.

Filmen faller istället ner i ett luddigt lunk där ingenting som händer spelar större roll. Eftersom Micke är så perfekt i sin alldaglighet så hittar filmen inte ens en sketen liten moralkaka att bjuda på och aldrig blir den speciellt charmig heller. Den bästa närvaron i filmen är helt klart Suzanne Reuter – en fantastisk skådespelarbegåvning – som hela tiden håller tillbaka en svärta som hade fungerat i en helt annan, mycket bättre film. Hade Micke & Veronica vågat vara en sådan film – en ordentlig och genomarbetad, en som känns och lämnar avtryck – hade hon fått bli den sadistiska sociopaten hon är i flera sekvenser i Yrrol (1994) till exempel. Bara här och var glimtar den svarta humorn i sättet hon levererar repliker. Men Peter Dalle, eller ens Colin Nutley, är tyvärr långt borta här.

Hursomhelst. Alla genrens konventioner fullföljs lydigt för det enda manuset vet är hur man följer konventioner. Där det behövts fantasi och egna idéer misslyckas Micke & Veronica och blir därför amatörmässig i grunden. Men det är – å andra sidan – inget större fel på regin och i synnerhet inte samspelet. Bloopers i slutet föreslår att alla inblandade hade riktigt kul på inspelningen – och jag tror faktiskt det. Jag tror att Izabellas ”avväpnande skratt” faktiskt är ärliga och att Hellenius skrattat sådär så att näsan rynkas väldigt ofta och väldigt genuint.

Men vid det laget man inser att vi är på väg mot ännu ett ”montage där alla går runt och är ledsna innan de bestämmer sig för att de älskar varandra ändå och springer in i varandras armar” i ännu en formula-baserad romkom som inte ens når upp till ett ”godkänt” i sin story… då är sucken och gäspningarna närmare än skratten och tårarna. Ja, alla inblandade hade nog roligt. Lite disciplin hade väl inte skadat? Det är svårt att engageras av en film som inte ens de inblandade verkar ha brytt sig om på riktigt.

FREDRIK FYHR

 

*

mov

MICKE & VERONICA

Originaltitel, land: Micke & Veronica, Sverige.
Urpremiär: 25 december 2014.
Svensk premiär: 25 december 2014.
Speltid: 99 min. (1.39).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: n/a (Red One?); DI/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Izabella Scorupco, David Hellenius, Suzanne Reuter, Philip Zandén, Cecilia Ljung, Dag Malmberg, Peter Engman, Malin Arvidsson, Peter Magnusson, Mira Nilsson-Mitchell, Jens Deneberg, Kalle Westerdahl, Christian Fiedler, Malin Tengvard, Paloma Winneth Varelamontes, Anna Mercedes Lundholm.
Regi: Staffan Lindberg.
Manus: Staffan Lindberg, Santiago Gil, Jimmy Lagnefors.
Producent: Lena Rehnberg.
Foto: Andreas Wessberg.
Klippning: Sofia Lindgren.
Musik: Jimmy Lagnefors.
Scenografi: Ulrika von Vegesack (produktionsdesign).
Kostym: Anna Wahlin.
Koreograf: Tobias Karlsson.
Produktionsbolag
: Stellanova Film, samprod. Film i Väst, SF, TV4, finans. Nordsvensk filmunderhållning, Skandinavkonsult i Stockholm AB, stöd. SFI (automatstöd).
Svensk distributör: SF.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *