Chappie 2starrating

chappie videosöndag

2starrating

Regi: Neill Blomkamp

Framtiden. Robotpoliser på gatorna. En ingenjör skapar artificiell intelligens men blir kidnappad av skurkar – tillsammans försöker de ”uppfostra” roboten Chappie, den ”första” roboten som kan tänka som en människa.

Neill Blomkamp är Hollywoods skrotnisse. Han går runt och samlar ihop gårdagens skräp och bygger ihop ”egna” uppfinningar av det, lite grann som i Hajk. Nu har han gjort en ganska crappy film, men inte vilken crappy film som helst utan den crappy Chappie.

Chappie är en korsning mellan en robot och en E.T. Alltså är han en söt liten robot. På 80-talet kallades han Nummer Fem och fick två filmer – Nr 5 lever (1986) och Nr 5 är tillbaka (1988) – och Blomkamp har säkert sett dem.

Men vänta! Chappie är egentligen en polis. Han är alltså en korsning av en robot, E.T och RoboCop. Och filmen Chappie utspelar sig i en ”nära framtiden”-värld som får en att utbrista herrejösses: Chappie liknar Paul Verhoevens film mer än remaken. Samma reservoirer, samma drägg i samma skåpbilar, samma stora elaka företag, samma korrupta skurk som ville ta över marknaden med sina militärrobotar – då Miguel Ferrer, nu Hugh Jackman; då ED 209, nu någon slags kognitivt/radiostyrt militärfartyg vid namn Moose (lät Elk för o-coolt?).

Blomkamp sysslar dock med stöld snarare än hyllningar när han snor praktiskt taget hela världen och intrigen, gör några modifieringar och lägger upp Chappie på ytan som om den vore ett tunt gammalt overhead-papper. Dramaturgiskt är Chappie en skamlös och uppenbar kopia av RocoCop.

Det är alltså en i få avseenden originell film som kastar om alla saker vi redan sett och försöker spegla det i ett nytt ljus för att vi ska luras till att tro att det – via ”kontexten” och ”den popkulturella dynamiken” och ”den samtida aktualiteten” och annat påhitt – är mer begåvat än vad det egentligen är.

Den genuint dåliga skådespelaren Dev Patel – från Slumdog Millionaire – har en ständigt öppen mun och ett konstant genomskinligt minspel i rollen som ”forskaringenjören” Deon (han knappar på en dator=han är smart) som skapar ”artificiell intelligens” (fråga inte hur, ät det bara!) och därefter bara råkar bli kidnappad av ett gäng puckade skurkar (som vi sedan ska lära oss tycka om) som vill att han ska ”stänga av” alla sina robotar med sin ”jättestora remote control” (som sagt, de är inte så begåvade – men vi ska gilla dem ändå, för annars är vi dåliga människor).

Någon sådan finns ju inte – däremot har han en prototyp-robot i bagaget redo att testa. Och, så, i en obegriplig utveckling, som går mot all rim och reson, börjar de tillsammans ”uppfostra” den ”nyfödda” roboten Chappie, som alltså är den första roboten som kan tänka som en människa (fastän det samtidigt betonas att han är robot och inte alls människa) men han är som ett barn först och förstår ingenting (fast ett robot-barn, han lär sig fort, typ) och medan forskaren vill att Chappie ska utnyttja sina potentialer och bli en riktig pojke som Pinnocchio (antar jag) vill skurkarna att han ska hänga med dem och råna banker – för, just det, skurkarna har sju dagar på sig att få fram tjugo miljoner till en elak skurk (som väl har en timer inställd tills när det är tjugo minuter kvar av filmen) – men vänta, skurkarna är inte rädda för sina liv, eller överdrivet engagerade för sina öden, nej de är på något sätt väldigt sensibla och goda människor som bryr sig om Chappie – för de är ju hans föräldrar (fråga inte – ät den tomma symbolismen, ät den, ät den!)

Jag skulle kunna säga att skurkarna i den här filmen är som irriterande Johnny Mnemonic-dropouts men det räcker väl med att säga att de spelas av Die Antwoords Ninja och Yo-Landi Wisser. Vet du vilka de är så vet du vad jag menar. Vet du inte vilka de är så kanske du redan tycker att namnen låter irriterande. Du har rätt. De använder sina egna namn i filmen. De sponsrar filmen med sin musik också. Och sina kläder. Inom deras subkultur zef ligger onekligen skräp nära hjärtat, och det verkar som att de hoppas kunna kränga lite.

Hursomhelst. Chappie är en högljudd och totalt förvirrad film som kastar sig mellan olika ytterligheter och aldrig förklarar hur något hänger ihop eller hur det som händer är möjligt. Sigourney Weaver har en otacksam roll som passiv chef för polisrobotarna (någon militär verkar inte finnas). Företagets policy är att robotarna inte kan hackas, ändå är det precis vad skurken Hugh Jackman gör mot slutet av filmen utan minsta problem. (Hans personlighet och motivation förblir odefinierad genom hela filmen). Intrigutvecklingarna går i lås utan komplikationer eller förhinder och alla karaktärer härjar fritt och får göra precis vad de vill. Mellan varje scen existerar ett tomrum och det är som att inget som händer i filmen hänger ihop med det andra.

De skrikiga och irriterande karaktärerna verkar alla försöka övertala varandra om vad filmen egentligen handlar om. Deon har marginella problem med att bli kidnappad men beter sig ändå som ett frågetecken när det visar sig att skurkarna ska använda Chappie som vapen – och de blir i sin tur överraskade över att Deon bryr sig om roboten, när de själva vill ha honom eftersom de ju inser att han är värdefull. Antingen är karaktärerna dumma och spelar smarta eller så är de smarta och spelar dumma.

På samma sätt kan Chappie vara antingen den smartaste dumma eller den dummaste smarta film jag sett på länge. I grund och botten är den för infantil för att övertyga – Blomkamp saknar originella impulser; tanken är att vi ska förundras över hur ”mänsklig” Chappie är men vi ser aldrig något ur hans perspektiv; förstår aldrig hur han upplever sin situation; ständigt är vi alienerade från honom och i sentimentaliserade stunder (när det går dåligt för honom, och det förstås är synd om honom – in med en söt hund för att hamra in det!) känner vi inget annat än våra egna känslor speglade mot ett dött föremål. Visst, såklart att skrothögen Chappie ju är lite söt – vilken barnslig, talande robot är inte det? Han blir ändå aldrig någonsin mer än en mycket, mycket sämre WALL*E.

Han har en skapare, en mamma och en pappa – Datanörden, knarklangaren och crackpundaren. Samhället är militäriskt och bara de kriminella är bra människor. Och i detta graffiti-estetiska och ständigt drog-nojjiga tillstånd som Blomkamps filmer ständigt verkar befinna sig i ska vi för sakens skull intressera oss för de uråldriga frågorna – kan maskiner tänka? Vad är ett robot-medvetande? Vad är medvetande överhuvudtaget? Är det fullt av stjärnor? Kan det föras över på ett USB? Har vi varit här förut? Under sin ”uppväxt” – eller vad det nu är – blir Chappie fäst vid en barnbok om ett svart får, vilket föranleder frågan: Do androids dream of black sheep in children’s books too?

Tycker du att det fortfarande låter som en intressant fråga så kan du betala en biobiljett för att få höra den ställd igen. Ingen blir klokare av Chappie, som aldrig blir vare sig robot, barn, individ eller gangsta (trots att han får lite bling-bling runt ”halsen”), utan som mest känns som publikens söta lilla leksak; en ursäkt för att få se folk skjuta på andra folk i ännu en av Blomkamps småtrista finaler bland skrot, grus och Irak-krigsestetik. Vägen dit går genom en rörig och mekanisk intrig som är uppblåst, omedveten om hur uppenbar den är och skräddarsydd för att man inte ska ifrågasätta den – det rör sig alltså om en film som är smart bara för den som är tillräckligt dum.

FREDRIK FYHR

*

1

CHAPPIE

Originaltitel, land: Chappie, USA/Mexiko.
Urpremiär: 4 mars 2015 (Belgien, Schweiz, Frankrike, Indonesien, Jamaica).
Svensk premiär: 6 mars 2015.
Speltid: 120 min. (2.00).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW; 4K DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Sharlto Copley, Dev Patel, Ninja, Yo-Landi Visser, Jose Pablo Cantillo, Hugh Jackman, Sigourney Weaver, Brandon Auret, Johnny Selema, Maurice Carpede, Jason Cope, Anderson Cooper.
Regi: Neill Blomkamp.
Manus: Neill Blomkamp, Terri Tatchell.
Producent: Simon Kinberg.
Foto: Trent Opaloch.
Klippning: Julian Clarke.
Musik: Hans Zimmer.
Scenografi: Jules Cook.
Kostym: Diana Cilliers.
Produktionsbolag: Columbia Pictures, Alpha Core, Genre Films, LStar Capital, Media Rights Capital, Ollin Studio, SImon Kinberg Productions, Sony Pictures Entertainment.
Svensk distributör: UIP.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *