The Voices 1starrating

the voices videosöndag

1starrating

Regi: Marjane Satrapi

Den schizofrene (?) fabriksarbetaren Jerry tror att hans husdjur pratar med honom, så han dödar några kvinnor.

Att prata med djur är inget konstigt. Alla som någonsin haft ett husdjur vet att det tvärtom är ganska vanligt. Att höra röster är mindre normalt, men inte ovanligt. Det förekommer vid psykoser och är ett typiskt symtom hos schizofrena. Det finns vetenskap och åter vetenskap bakom det.

Nu föreslår jag inte ett Bechdel-test för rösthörare, men jag önskar kanske att de skulle bli bättre behandlade än den cinematiska avarten Jerry (Ryan Reynolds), ett irriterande psykfall som rör sig någonstans mellan Norman Bates och Adam Sandler. Han jobbar på en fabrik i en anonym håla och pratar med sina husdjur (de pratar tillbaka) och han dödar kvinnor, skär av deras huvuden och lägger dem i kylskåpet – där de förstås också pratar med honom.

Vad säger de avhuggna kvinnohuvudena till Jerry? Att han behöver döda fler kvinnor, förstås. Otroligt nog undviker The Voices oralsexskämt i det här läget – det känns som det enda som saknas i ett manus som verkligen lider av sexuellt mindervärdeskomplex och går igång på tanken att behandla kvinnor som voodoo-dockor. Det är ett masturbatoriskt manus där Jerry är ett jäkla unikum – den enda kvinnomördaren som alla kvinnor älskar, och förstås inte ett dugg ”seriöst” menad eftersom han ju är ”galen”. Jag synar bluffen från manusförfattaren Michael R. Perry, som skrev Paranormal Activity 2 och verkar försöka dra ett ”sexist, vem jag?”-kort: Detta är en pervers nekrofil-film gjord för män som drömmer om att döda kvinnor med sina könsorgan. Resten går att diskutera.

För, som jag ofta säger, vi får de filmer vi förtjänar. Idén om att filmer kan förändra världen är gravt överskattad. En film är en spegling av världen, inte en spelplan; filmkonsten är världens verkan, inte dess orsak. Att se på film är en dekadent, passiv och ganska pervers syssla. Det är lite som en surrealistisk variant av att titta på Nyheterna; fina saker, fula saker, statistik, politik, hemskheter och väder. Filmer kastar om allt huller om buller, men trollar sällan fram kaniner ur hattarna.

Så man kan säga, om man vill, att The Voices är en sexistisk skitfilm för att vi lever i ett sexistiskt skitsamhälle. Det verkliga problemet med filmen är att den är katastrofalt feltänkt och misslyckad i nästan varenda avseende. Snällt kan man påstå att den ”byter genre” hit och dit. Mer sakligt: Det är en obegåvad röra. Alla poänger med filmen får man hitta på själv – inget finns i den som föreslår något annat än kladdigt kaos.

Ryan Reynolds spelar Jerry som någon slags vandrande jättebebis, han skruvar på sig som Jim Carrey i The Cable Guy (1996), ger ifrån sig konstiga ljud och pratar med någon slags ömklig och larvig hundvalpsröst. Varför? Vänta, jag vet! Han är ”galen”, right?

Wrong.

Hela The Voices är wrong. Jerry får en historia från Klyschor  ’R’ Us (allt var dumma mammas fel, såklart) och när han pratar med sina husdjur ger Reynolds själv rösterna: En hund, som har en Scooby Doo-röst och en katt, som pratar brittisk cockney. Hunden är snäll och fungerar som Jerrys ”ängel” och cockney-katten är elak och fungerar som hans ”djävul”. Det är vår gamla vän ”moral vs anarki” igen, ett ytligt filosofiskt klistermärke som sätts på filmen som om den faktiskt på allvar föreslog något slags ”djup”. Katten hetsar Jerry, med manusförfattarens kvinnohatande könsord såklart, till att fortsätta sitt mördande medan hunden anser att han har moral, precis ”som hundar”.

Är det värt att påpeka att hundar inte har moral? Och kattdjur dödar inte för att de inte har moral, och inte för att de ”går igång” på det: De dödar för mat.

Det är värdelöst formulerade idéer som ploppar upp på filmens yta som livbojar fulla av luft. Filmen sliter och drar Jerry i alla olika håll och kanter och inget föreslår betyda eller handla om något. När Jerry äter anti-depressiva medel så uppdagas sanningen runtomkring honom – han lever egentligen i en äcklig håla och hans djur är bara vanliga djur som förstås inte kan prata med honom; men du måste skämta med mig aprillo om du menar att detta är en pik mot läkemedelsindustrin. Det är en pik mot bra filmer: Såhär ser en dålig ut!

Vi ska inte ens gå in på logiken heller – Jerrys djur ser inte vanvårdade ut och han luktar inte illa på jobbet. Dessutom måste han ha världens sämsta psykolog, spelad av en helt bortslösad Jacki Weaver, som inte kan berätta för honom att han inte behöver lyda sina röster förrän han dödat tre personer och kidnappat henne.

Fler bortslösade talanger är Gemma Arterton och Anna Kendrick som av någon anledning gladeligen låter sig vara filmens besudlade Barbie-dockor i rollerna som Jerrys kollegor och vedertagna offer. De är så pass bra i sina roller som helt normala och oskyldiga människor att de starkt bidrar till filmens stora lärdom: Det är en specifik och väsentlig skillnad på en obehaglig film och en olustig film.

En skräckfilm kan vara obehaglig, men en skräck-komedi behöver gå en fin balansgång för att inte bli olustig. På papperet påminner The Voices inte så lite om gamla B-filmer från 1960-talet av Roger Corman, som A Bucket of Blood (1959) till exempel, där Dick Miller spelade misslyckad konstnär som blev hip i beatnik-cirklar för sina gips-statyer (som egentligen bestod av egenhändigt skapade lik).

En förutsättning för att filmen ska lyckas är att karaktären har någon slags förståelse för sina handlingar, men i The Voices är bara Jerry ett mordiskt psykfall som filmen hejar på. Manuset följer ingen logik annan än en självuppfyllande drömlogik där de förhatliga kvinnorna ska förnedras och älska mannen villkorslöst – en hungrig patriarkal drift som mättas genom logikluckor och en medveten filosofisk förvirring som försöker blanda bort korten och finta oss från sanningen att filmen inte handlar om något annat än sex och våld, nördigt poserande med idéer utan intelligens, våld utan spänning, humor utan effekt, filmskapande utan talang.

Och allt det här är fortfarande bara toppen av isberget till varför The Voices är så dålig. Den är regisserad av Marjane Satrapi, som blev hypad med animerade debuten Persepolis (2007) – Detta är hennes första engelskspråkiga film och regin är ohyggligt odisciplinerad; hon driver inte filmen åt något enhetligt håll vare sig tematiskt, ton- eller stilmässigt. Visuellt är filmen extremt ful med taffligt foto och klippning samt undermålig scenografi där vi skulle behöva få se platser och omständigheter på ett tydligare och mer inlevelsefullt sätt.

Därutöver är filmen mållös, förvirrad, logiskt fuskig, töntig och hungrigt självcentrerad, otroligt långsökt, korkad, rutinmässigt och färglöst manusskrivarskole-formulärisk, klyschig och väldigt osannolik, förutsägbar in till minsta taffligt gjorda och ack så icke-överraskande ”drömsångnummer”; allt gjort helt utan sinne för detaljer eller rytm och verkligen inte ett dugg rolig. Det är en korrupt film som hatar sin publik, vill att vi äter bajs och sedan skrattar glatt.

FREDRIK FYHR

*

tvvs

THE VOICES

Originaltitel, land: The Voices, USA/Tyskland.
Urpremiär: 19 januari 2014 (Sundance).
Svensk premiär: 24 januari 2015 (Göteborg International Film Festival), 27 mars 2015.
Speltid: 103 min. (1.43).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: REDRAW; DI 2K (ej verifierat)/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ryan Reynolds, Gemma Arterton, Anna Kendrick, Jacki Weaver, Ella Smith, Paul Chahidi, Stanley Townsend, Adi Shankar, Sam Spruell, Valerie Koch, Gulliver McGrath, Paul Brightwell, Alessa Kordeck, Michael Pink.
Regi: Marjane Satrapi.
Manus: Michael R. Perry.
Producent: Roy Lee, Matthew Rhodes, Adi Shankar, Spencer Silna.
Foto: Maxime Alexandre.
Klippning: Stéphane Roche.
Musik: Olivier Bernet.
Scenografi: Udo Kramer.
Kostym: Bettina Helmi.
Produktionsbolag: 1984 Private Defense Contractors, Mandalay Vision, Studio Babelsberg, Vertigo Entertainment.
Svensk distributör: Noble Entertainment AB.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *