The Basketball Diaries (1995) 2starrating

basketball diaries

2starrating

Regi: Scott Kalvert

Filmatisering av Jim Carrolls memoarer om hur han förlorade en lovande basketkarriär för heroinet och ett hemlöst liv i slummen.

Detta är veckans utvalda 1995-film.

Eftersom jag växte upp på 90-talet är det årtiondet jag är partisk för. Det är praktiskt taget bara i 90-talsfilmer jag kan lägga nästan vilken rimlig kritik åt sidan helt och konstatera att jag kan uppskatta en film bara för att skådespelarna har flanellrutiga skjortor knutna kring midjan.

Så även när jag ser en film som The Basketball Diaries – i synnerhet eftersom jag faktiskt aldrig kommit mig för att se den förrän nu, och därför saknar nostalgins stöttande käpp. Det är inte en speciellt bra film, men jag hade ganska kul medan jag såg den. Redan på en gång är det malplacerat beröm, eftersom detta inte ska vara någon slags charmig komedi utan en ”oromantiserad” skildring av Faran Med Knark.

Men jag kunde inte låta bli. The Basketball Diaries bygger helt på konceptet att saker ska se bra ut. Att innehållet inte är lika viktigt som paketet. En slags automatisk ”representation utan information”. Att växa upp på 90-talet är att ha växt upp inuti ett grällt kluster av plast och plock och när jag var liten såg alla filmer ut som The Basketball Diaries. De var regisserade av musikvideoregissörer och det viktigaste i världen var att något var coolt, hippt eller varför inte supremely radical (!!).

Vilket också är problemet med The Basketball Diaries (som hade svensk premiär i mars 1996 under titeln ”På driven i New York”). Tekniskt sett är det en filmatisering av författaren och rockartisten Jim Carrolls memoarer – Carroll var på 1960-talet en lovande baskettalang som förlorade sig i heroin och hemlöshet i New Yorks slum.

Man hade ju då kunnat tänka sig att filmen skulle vara en 60-talsfilm men fastän Jim (Leonardo DiCaprio) och hans kompisgäng (James Madio, Patrick McGraw och Mark ”Marky Mark” Wahlberg) beter sig som klassiska ”busungar från tidigt 60-tal” så utspelar sig The Basketball Diaries i en kontemporär miljö som aldrig blir helt definierad, vilket gör grunden för berättelsen luddig.

Som sagt, paketet var viktigt. Även när amerikanska 90-talsfilmer var mer seriösa så hade de fortfarande ärvt 80-talets beryktade ”MTV-estetik”. Mer specifikt musikvideostilen. Även denna films regissör – Scott Kalvert – hade börjat sin karriär med att göra musikvideos till Cyndi Lauper och Guns ’N Roses samt, icke att förglömma, Marky Marks träningsvideo ”Form Focus Fitness – The Marky Mark Workout”. Kalvert gjorde bara en till film efter denna, Deuces Wild (2002) – och han dog i fjol, tydligen genom att ta sitt eget liv (källa).

90-talets musikvideoestetik var ungefär vad dagens TV-serieestetik är: En irriterande och självbesegrande trend som sipprade in i var och varannan biofilm på ett sätt som gjorde att potentiellt bra filmer blev mycket sämre. Också The Basketball Diaries är förmodligen ett bra exempel på när 90-talsfilmen visade sina sämsta tecken: Stil över substans, en slags visuell ”auto-representation”, Instant Drama, som mikromatsversionen av en seriös film; endast känsla per scen är tillåten och den hamras in med gigantisk övertydlighet.

Hur det kom sig att Jim Carroll började med droger får vi aldrig riktigt veta i den här filmen. Det enda vi lär oss är att Droger Är Dåliga men att de också är en Fara För Ungdomar – Jims basketcoach (Bruno Kirby) är helt oprovocerat en pedofil och det har också något att göra med att Det Går Snett för Jim. Plötsligt är han och hans kompisar ute på gatan och rånar tanter för att ha råd med heroin.

Saker blir ännu knepigare av att vissa av Jims drömmar i drogrusen är skildrade på ett visuellt hallucinogent sätt som gör att denna tydligen väldigt ”oromantiska” skildring av droger blir märkligt ”romantisk”. Liksom i många andra subgenrer på 90-talet (inte minst ”gettofilmer” som Boyz N’ The Hood och Menace II Society) finns en ”romantiserat oromantiserad” skildring av social misär som något sadomasochistiskt och socio-kulturellt underhållande (Trainspotting kan också nämnas – heroin var verkligen 90-talets darlingdrog).

Den främsta anledningen till att se The Basketball Diaries (och den främsta anledningen till att jag valde just denna att recensera) är att se Leonardo DiCaprio, innan Titanic (1997) men efter genombrottet med Gilbert Grape (1993). Filmen har överhuvudtaget bra skådespelare i fina roller (Ernie Hudson som schysst fadersfigur och Lorraine Bracco som härdad mamma; Juliette Lewis dyker upp som rags to riches-prostituerad och Marky Mark är också förvånansvärt bra redan här) men filmen är som bäst i mitten, när DiCaprio praktiskt taget är helt själv och utelämnad på knarkets gator. Då är filmen dels mest koncis i berättandet – vi tittar faktiskt på en film om en kille som det går snett för via knark och inget annat – och dels mest fokuserad på DiCaprio som bär hela filmen på ett fantastiskt sätt. Han visar här att han tidigt besitter talangen som bara riktigt bra skådespelare har: Han kan konsten att spela över, men ändå övertyga med rollfiguren. Kanske inser han att Carrolls misär inte går att finlira med. Det måste bli en högljudd skildring av patetisk tragedi och jag vet få andra talanger i DiCaprios ålder som vid den här tiden hade kunnat göra ett bättre jobb. Där i mitten, när det bara är han och hans dödsångest, är filmen som bäst.

Men, som i många av de här 90-talsfilmerna, så förblir dessa scener bara enskilda kapitel separerade från varandra som en VHS med musikvideor. Det finns inga tydliga omständigheter, eller någon underliggande kedja händelser, som på något trovärdigt sett övertygar oss om att en berättelse ens finns i The Basketball Diaries. Det är bara bilder till tonerna av ”köp soundtracket”-låtar på ljudspåret.

Jag tyckte visserligen om att se på den här filmen – inte för att den är bra, utan för att den påminner mig om en annan tid. Paradoxalt nog måste jag också erkänna att det inte alltid var bättre förr. Dessutom finns det väldigt lite basket i filmen – den som letar efter en 90-talsfilm med basket är väl fast med Space Jam (1996).

FREDRIK FYHR

*

basketball_diaries

THE BASKETBALL DIARIES

Originaltitel, land: The Basketball Diaries, USA.
Urpremiär: 21 april 1995 (USA).
Svensk premiär: 15 mars 1996.
Speltid: 102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Leonardo DiCaprio, Lorraine Bracco, Marilyn Sokol, James Madio, Patrick McGraw, Mark Wahlberg, Ernie Hudson, Juliette Lewis, Roy Cooper, Vincent Pastore, Bruno Kirby, Jimmy Papiris, Alexander Chaplin, Ben Monk, Michael Imperioli, Manny Alfaro, Cynthia Daniel, Brittany Daniel, Toby Huss.
Regi: Scott Kalvert.
Manus: Bryan Goluboff efter Jim Carrolls bok.
Producent: Liz Heller, John Bard Manulis.
Foto: David Phillips.
Klippning: Dana Congdon.
Musik: Graeme Revell.
Scenografi: Christopher Nowak.
Kostym: David C. Robinson.
Produktionsbolag: New Line Cinema, Island Pictures.
Svensk distributör: SF, SFI.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *