Sommarnattens leende (1955) 4starrating

mästerverkfontsommarnattens leende videosöndag

4starrating

<- Hajen.
-> Flickan och odjuret.

Regi: Ingmar Bergman

I slutet av 1800-talet samlas en grupp människor – alla olyckligt kära i, och vänstrandes med, varandra – på en middag på en herrgård för att fira midsommar. Det blir prekärt.

Det är ganska märkligt att just Sommarnattens leende var den viktigaste filmen i Ingmar Bergmans karriär. Det är en komedi, en genre Bergman knappast är känd för att ha verkat i, och hade det inte varit för denna komedi hade hans karriär kanske aldrig kommit någonstans. Visst, sakta men säkert hade han utvecklats från ynglingens brådmogenhet – omogna kärleksfilmer som Det regnar på vår kärlek (1946) eller melodraman som Skepp till Indialand (1947) – till den fullmogna filmkonstnärens säkerhet, och han hade åtminstone gjort ett regelrätt mästerverk (Gycklarnas afton, 1953) men ändå. Det var Somarnattens leende som gjorde succé i Cannes och det är svårt att tänka sig att Bergman hade kunnat göra en så självsäker film som Det sjunde inseglet (1957) utan framgångarna i ryggen.

Som i nio fall av tio ska man inte ta Bergman själv på orden. Den store mytomanen envisades poänglöst med att påstå att han satt på toaletten när han läste om Cannes-framgångarna och att han inte förväntade sig några framgångar. Sanningen var nog snarare att han var desperat efter framgång – och han gjorde Sommarnattens leende för att hans senaste filmer (Gycklarnas afton, En lektion i kärlek och Kvinnodröm) varit floppar. ”Man märker inte att den är gjord under min svartaste period” påstod han också (i boken Ingmar Bergman i bilder) men det gör man visst.

Faktum är att Sommarnattens leende inte är så långt ifrån en typisk Bergman-film. Det är enbart skådespelarna som gör filmen till en komedi. Hade de inte gjort filmen komisk, med sitt frivola fars-spel, hade samma manus kunnat ge upphov till en tragisk och seriös film där karaktärernas problem var allvarliga och förödande. Filmen handlar om otrohet och skuld, saker som Bergman var expert på, och varje karaktär får en möjlighet att pausa tramset och visa upp sig själva som de är – vingskadade och förbittrade, cyniska och sårade människor, som ivrigt leker med sin svartsjuka, sin stolthet och sina behov av kärlek. I marginalerna är också Bergman bitter – en upprorisk klassförrädare som hånar kyrkan och borgerligheten hans far (den stora nemesis-figuren) representerar.

hmhm

Det är alltså en av Bergmans mest sårade och förbittrade filmer, men skådespelarna är uppklädda i 1800-talskläder och gör det till en laddad, överspänd fars; deras attityd mot varandra är iskall och vredgad. Alla känner till den outhärdliga stämningen när det knakar i en kärleksrelation och kärleksparet inför vänner har svårt att hålla god ton mot varandra. Iskalla pikar och en spelad ömhet. Sommarnattens leende är en psykologisk studie i passiv-aggressivitet och det är ett under att den är så pass rolig som den är; Bergman tycks ha skrivit manuset med en slags kall eld i hjärtat, och varje replik är ett skoningslöst hugg med syftet att förnedra och förlöjliga den andre.

Skådespelarna är typecastade för att förstärka karaktärernas monokromer. Gunnar Björnstrand – som ofta var med i komedier och spelade stel och stroppig överklassman – spelar Fredrik Egerman, en medelålders advokat tillika stel och stroppig överklassman. Redan namnet föreslår att han kommer att förlöjligas: ”Fredrik äger man”. Och vilka äger honom? Tja är det inte hans nittonåriga fru Anne (Ulla Jacobsson) så måste det vara hans älskarinna och livslånga kärlek Desiree Armfeldt (Eva Dahlbeck), en berömd skådespelerska och en munter diva med is i blodet.

Inledningsvis är filmen ett triangeldrama inte långt ifrån Bergmans tidigare. Skillnaden är att Bergman verkar hata dessa karaktärer och ger dem enbart motgångar. Anne är en oskuldsfull och menlös jänta som inte förstår att hennes trettio år äldre man inte älskar henne på samma kristliga och romantiska grunder hon tror – och när han viskar Desirees namn i sömnen går hon sönder av svartsjuka; de går och ser en pjäs tillsammans, där Desiree har huvudrollen, och hon tvingar dem att åka hem. Fredrik – gestaltad av Bergman som en medioker, fantasilös, aningslös idiot – förstår inte alls att Anne listat ut hans vurm för Desiree; samma kväll åker han till henne efter föreställningen och får utstå hennes dräpande kommentarer, vilka han tycks ha ett undergivet behov av att få höra.

Även om hon inte är en direkt sympatisk figur är Desiree helt klart den mest ärofyllda, rimliga och älskvärda figuren i filmen – inte minst eftersom Eva Dahlbeck (eventuellt den bästa skådespelare som någonsin arbetade för Bergman) är så förkrossande bra; divan var hennes paradroll, inte minst kontra Björnstrand – de hade spelat äkta par med problem tidigare, i En lektion i kärlek, och Sommarnattens leende är förlösningen på den mer seriösa, äktenskapliga debaklet. Deras samspel är extremt bra, rytmiskt oklanderligt och fullständigt perfekt – vem vet om någon annan än Eva Dahlbeck kan säga en replik som ”När JAG talar då talar JAG även om JAG inte har något att SÄGA!” och utstråla inget annat än pondus och stolthet.

Desiree och Fredriks kväll blir ett fiasko, inte minst när Deisree avslöjar att hon har en ny älskare – en extremt svartsjuk och våldsbenägen greve vid namn Malcolm (Jarl Kulle), vars pyjamas Fredrik för närvarande har på sig och – hoppsan! – Malcolm var visst på ingång till sängkammaren redan. Precis som Dahlbeck och Björnstrand så spelar Jarl Kulle just den roll som Jarl Kulle var känd för: Den fåfänge, rakryggade gentlemannen, komiskt gammaldags och välartikulerad. Kulle har flera av filmens roligaste repliker, inte minst i den där första scenen när han kommer in i sängkammaren, noterar att Desiree står med en främmande karl som har hans pyjamas på sig, men fortsätter att tala med henne som om Fredrik inte alls står där.

”Har du något emot att jag tar av mig uniformen och sätter på mig min nattrock?”

”Eh… den är tråkigt nog upptagen.”

”Jag ser det, men jag tänkte att den skulle bli ledig om några ögonblick!”

Mot slutet ska Malcolm kräva en duell av Fredrik – i vad som visar sig vara en av de bästa practical jokes i filmhistorien – men inte förrän filmens fälla gillrats ordentligt: Desiree är, trots sin självkärlek, obotligt förälskad i Fredrik och via sin gamla mamma (Naima Wifstrand) anordnar hon en tillställning på ett slott där de alla kan mötas för mat, vin och allt som kan tänkas hända därefter.

Det skadar förstås inte att även Malcolm har en svartsjuk hustru vid namn Charlotte (Margit Carlqvist) eller att Fredrik har en son – teologen Henrik (Björn Bjelfvenstam) som frustrerat vill bli präst men finner sig alltför svag i köttet vad gäller vinets frestelse, samt hushållerskan Petra (Harriet Andersson) som ”svänger med stjärten” när hon går (”Ja, titta det gör jag visst, ti-hi!” svarar hon och höftar vidare). Henrik är förresten jämngammal med Anne, som förmodligen har mer än moderliga känslor för sin surrogatson (det är svårt med känslor när man är oskuld – vilket Anne är, till Fredriks stora förtret).

Ja, hursomhelst. Det är bäddat för en skräll. Desirees mamma inleder middagen med en mystisk skröna om att vinet de dricker har övernaturliga, förföriska krafter och att de, när de dricker vinet, gör sig redo för en kväll där de kommer att avslöja varandra – och sina begär – naket och rent, öppet och klart, utan minsta tillgjordhet; låt det som sker sker. Och – jodå – under kvällen och natten byter älskare famnar med varandra och alla accepterar sina nederlag samtidigt som de försöker styra sin kurs mot hamnar som ligger lite närmare hjärtats lag.

När solen går upp på morgonen finns där en magisk och sublim effekt. Till natur och mysticism vänder sig Bergman hellre än både till vetenskapen och religionen (det ena hatar han mer än det andra) och de enda riktigt lyckliga människorna är de ”enkla” arbetarklassmänniskorna, den kravlöst lustfyllda Petra och drängen Frid (Åke Fridell) som efterhand blir den hon rullar runt i hösäckarna med, alltmedan solen går upp över fältet i en sällsynt nåd; naturen har inga krav, och medan Bergman hatar människorna så älskar han själva livet, solen, dagen, själva scenen som livets pjäs utspelar sig på och sommarnatten som ler tre gånger (enligt Frid), en för de unga älskande; en för narrarna, dårarna och de oförbätterliga; en för de sorgsna, de sömnlösa, förvillade och ensamma.

Om man vet lite grann om Bergman så är Sommarnattens leende intressant att studera psykologiskt – helt klart ger han utlopp för sina egna relationsproblem, såväl i relationen till föräldrarna och den hårda, kristna, borgerliga uppväxten som till de olika kvinnor han kastade sig mellan; deras olika temperament och viljor, och till sist även relationen till de egna barnen. Bergman hånar dessa karaktärer, genom att låta dem håna varandra, och på samma sätt hånar han sig själv i ett uppgivet självförakt (filmen gjordes alltså dessutom i en kommersiell svacka, efter flera misslyckanden, då Bergman behövde en ”hit” för att hålla karriären igång).

Som i alla komedier är det en fråga om smak vad man anser roligt. Jag älskar Sommarnattens leende inte så mycket för dess djup – även om det gör den fin att återvända till – utan kanske främst på grund av skådespelarna och sättet deras spel förgyller manuset, och manuset förgyller deras spel, i ett tempo som helt enkelt framkallar skrattsalvor och fånleenden åtminstone hos mig; en slags lyrisk skådespelarmagi som man sällan ser på film.

Tekniskt är filmen inte storartad, och Bergman hade ett årtionde kvar innan han började utvecklas som ren visuell filmskapare (här finns till och med flera mickar och kameraskuggor i bild), men det är en oerhörd syn att se skådespelarna gå loss på varandra. Jag älskar den för att varje replik är lysande framförd. För sättet Gunnar Björnstrand, med nattmössan på, ser sig själv i spegeln och undrar: ”Hur kan en kvinna någonsin älska en man?”. För sättet Jarl Kulle skrattar på när han kommer ut ur lusthuset. För varenda gång Eva Dahlbeck säger något överhuvudtaget.

Genidraget är att filmen bara i kostymen är en komedi. De få gånger då Bergman kände för att vara lustig och göra en regelrätt komedi så blev resultatet inte bra, även om den putslustiga Djävulens öga (1960) är mycket bättre än kalkonen För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964), förhoppningsvis Bergmans sämsta film. Sommarnattens leende är en av hans bästa, just för att den är lika självbiografisk och terapeutisk som hans allvarligaste. Sättet han maniskt skrattar åt sig själv, via dessa cyniska karaktärer, ger en nästan otäck vasshet och skärpa åt deras upptåg, som växlar mellan det syrliga, det burleska, det omänskligt hårda och det ömtåligt vackra.

Det är omtumlande och förvirrande, som den där festen då allt går åt helvete – kanske människors liv raseras, rentav – men i soluppgången vet människosjälen ändå mitt i smärtan och kaoset att det finns hopp, en dag imorgon, och att livet den skökan är värt att leva.

FREDRIK FYHR

*

*

sle

SOMMARNATTENS LEENDE

Originaltitel, land: Sommarnattens leende, Sverige.
Urpremiär (svensk): 26 december 1955.
Speltid: 108 min. (1.48)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.37:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ulla Jacobsson, Eva Dahlbeck, Harriet Andersson, Margit Carlqvist, Gunnar Björnstrand, Jarl Kulle, Åke Fridell, Björn Bjelfvenstam, Naima Wifstrand, Jullan Kindahl, Gull Natorp.
Regi: Ingmar Bergman.
Manus: Ingmar Bergman.
Producent: Allan Ekelund.
Foto: Gunnar Fischer.
Klippning: Oscar Rosander.
Musik: Erik Nordgren.
Scenografi: P.A. Lundgren.
Kostym: Mago.
Produktionsbolag: SF.
Svensk distributör: SF.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *