Desperado (1995)

desperado videosöndag 1995

3starrating

Regi: Robert Rodriguez

En gitarrspelande hämnare kommer till en liten sömnig mexikansk by för att döda mannen som dödade hans kärlek – och alla de hundra lakejer som står i hans väg.

Detta är veckans utvalda (och sista) 1995-film

Sommaren 1995 slutade inte med en suck utan med flera blows – Robert Rodriguez Desperado hade premiär den 25:e augusti för tjugo år sedan, och även om det fortfarande är en ganska oansenlig film så är den också fortfarande ett perfekt sätt att avrunda sommaren med – inte bara med en smäll, utan flera hundra.

Det är en frenetisk, öronbedövande film, ett smärre blodbad, och som underhållning en enkel och okomplicerad upplevelse – alltför ofta får dåliga filmer cred med argumentet “du måste stänga av hjärnan” och “vad hade du väntat dig?”; Desperado är en film att stänga av hjärnan till, en film att inte vänta sig något av annat än skjutjärn, men den är så skickligt gjord att den slösar din tid på ett sätt som nästan känns lyxigt.

Man får komma ihåg att det här var på det glada 90-talet, då man bara långsamt började förstå att form ibland kunde vara mer värt än innehållet. På många sätt var Desperado en film före sin tid – den fick dålig kritik, eftersom storyn “inte hade någon mening” och eftersom karaktärerna “inte gick att bry sig om”. Denna tondöva kritik var helt klart inspirerad av Quentin Tarantino – Rodriguez bästa kompis – vars filmer på den här tiden var minst lika omtyckta (kanske mer) på grund av sina många, långa dialoger. Rodriguez fick höra att hans film var tekniskt skicklig, men meningslös eftersom storyn inte var i fokus.

Kritiker ligger ju ofta efter, och greppar efter argument som tycks slumpmässiga. Vid det laget Tarantino gjorde Kill Bill – en inte mer meningslös eller serietidningsartad film än Desperado, och exakt samma typ av “form före innehåll”-spektakel – så hade de mjuknat för idén. Publiken fattade dock galoppen – Desperado blev en hit, och innebar rättvisa genombrott för alla inblandade.

Desperado var, å ena sidan, en lös uppföljare (lite i den sägenartade Evil Dead-traditionen) på debutfilmen El Mariachi (1992) som blev en stor indiesuccé samtidigt som Tarantinos Reservoir Dogs (1992). Å andra sidan var det en throwback till ruttna gamla supervåldsamma spaghettiwesterns från 60-talet – inte Leone-finliret du tänker på, utan rullar med titlar som A Minute to Pray, a Second to Die och If He Hollers, Let Him Go! som Roger Ebert kallade “an evil film, a dishonest film, an ugly film” som om det inte bara skulle locka till sig exakt rätt folk till filmen.

Twisten är förstås att filmen är mexikansk. Men storyn är samma prototyp: En främling (Antonio Banderas), som matchar legenden om El Mariachi (en spelman med gitarrfodralet fullt av skjutvapen) kommer in till en liten obetydlig stad mitt i ingenstans för att hämnas på mannen som dödade hans fru – knarkbaronen Bucho (Joaquim De Almeida) – och skjuta varenda lakej som kommer i hans väg.

Det är allt. Zip. Zap. Zorro. Rodriguez slänger in Salma Hayek – som också fick sitt ångande genombrott här – som besynnerligt attraktiv tjej som av oklar anledning hänger i staden och driver en bokaffär ingen besöker; han slänger in Steve Buscemi som en comic relief, en kompis till Mariachi vars uppgift det är att sprida myten om honom till folk; han slänger in en ung kille som ansluter sig till Buchos gäng; han slänger in två andra Mariachis, som i slutet hjälper Banderas med sina vardera fodral (en innehåller ett raketgevär); han slänger in Danny Trejo som colombiansk, knivkastande lakej; han slänger in Quentin Tarantino på ett hörn; han befolkar filmen med mängder av karaktäristiska figurer och skapar bilden han behöver skapa, av en liten by vars invånare hålls tysta via Buchos mutor.

Han slänger in dessa saker, men inte för att de ska bidra till någon handling eller någon fördjupning av tematiken. Han slänger in dem för han behöver starka pjäser i strukturen. Strukturen är allt det handlar om. Hur bygga en raffig rökare till film som praktiskt taget bara går ut på att folk skjuter varandra, låta det pågå i 100 minuter och alltid låta publiken ha något att fokusera på mellan varven. Man kan smaka sältan på huden på Banderas, och Hayek. Det handlar inte så mycket om huruvida de är bra skådespelare eller inte. (Den mucho macho Banderas är praktiskt taget oigenkännlig från sina tidigare roller hos Almodóvar, där han ironiskt nog nästan alltid spelade känslig bög). De ska se bra ut i bild. Rodriguez ville konkurrera med Hong Kong-filmare som John Woo – som vid det här laget krossade allt motstånd på actionmarknaden – så för att göra så mycket av sin relativt knapra budget och korta inspelningsschema så gjorde han storyboards, spelade in alla vinklar på video innan scenografin ens var klar, och hade hela filmen, klipp för klipp, i huvudet innan kamerorna ens rullade.

Resultatet är en perfekt film, rent visuellt. Klippningen har ett flyt, och en sådan logik, att Rodriguez aldrig kunnat matcha det varken förr eller senare. Nej, det är klart att filmen inte har någon substans eller några djupare karaktärer; allt är syntes, gjort att uppskattas på en kinetisk nivå. Det kan inte bli mer än det är – en blodig, högljudd tex mex-Western – men det kan verkligen inte bli mindre heller.

När jag såg om filmen gjorde den mig – till viss del – nostalgisk över 90-talet. På den tiden fanns det en självklar plats för barnförbjudna, men roliga, filmer med mycket våld och blod. Nu är allt marknadsanpassat för ungdomar, och därför tamt.

På den tiden kunde man skämta med sin film, nästan se in i kameran, droppa vitsar till publiken som för att demokratiskt minimera avståndet mellan avsändare och mottagare, poängtera att vi alla är här för att ha kul. Idag påstås det att filmer som Fast & Furious-filmerna är så “roliga” för att de är så “ironiska”, men de är i verkligheten fullständigt gravallvarliga, humorbefriade och tar sig själva på ett oförklarligt allvar. Det är som att impulsen att inte ta det på allvar finns kvar, från 90-talet och filmer som Desperado, men om man faktiskt gör sådana filmer (som Lucy, Self/less och Blackhat, för slumpmässiga exempel) så blir folk irriterade och tycker det är för löjligt. Kanske publiken har växt upp. Kanske den bara blivit tråkig.

Å andra sidan var det ju inte alla som fattade humorn 1995 heller. Den svenska statliga censuren – som vi inte ska glömma att vi faktiskt hade en gång i tiden – totalförbjöd filmen, gissningsvis för att hela filmen skulle försvinna om de klippte bort allt våld; vilket de inte var främlingar för att göra – bara samma år lackade Martin Scorsese själv ur på dem efter att de klippt i hans Casino (1995) vilket, med undantag för Disneyfilmen Dinosaurier (2000), kom att bli det sista censurklippet från svenska saxar.

Desperado granskades i och för sig en gång till och släpptes oklippt på svenska biografer hösten 1995. Det gick tämligen fort, så man kan ju anta att fel person tagit fel beslut första gången. I vilket fall som helst är det en del av dåtiden man inte vill ha tillbaka. Det talas om moralpanik nuförtiden, men den var åtminstone inte statligt betingad, och den gick inte ut över harmlöst underhållningsvåld som Desperado, en filmisk fähund vars enda uppdrag är att underhålla dig med automatvapen och explosioner, roliga repliker, exceptionellt skickligt filmskapande och den där läckra titellåten, ai ai ai.

FREDRIK FYHR

*

*

950001

DESPERADO

Originaltitel, land: Desperado, USA.
Urpremiär: maj 1995 (Cannes).
Svensk premiär: 24 november 1995 (inkl. Stockholm International Film Festival).
Speltid: 104 min. (1.44)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Antonio Banderas, Salma Hayek, Joaquim de Almeida, Cheech Marin, Steve Buscemi, Carlos Gómez, Quentin Tarantino, Tito Larriva, Angel Aviles, Danny Trejo, Abraham Verduzco, Carlos Gallardo, Albert Michel Jr, David Alvarado.
Regi: Robert Rodriguez.
Manus: Robert Rodriguez.
Producent: Bill Borden, Robert Rodriguez.
Foto: Guillermo Navarro.
Klippning: Robert Rodriguez.
Musik: Los Lobos.
Scenografi: Cecilia Montiel.
Kostym: Graciela Mazón.
Produktionsbolag:
 Columbia Pictures, Los Hooligans.
Svensk distributör: Columbia TriStar (35 mm, 1995) Egmont Film (VHS, 1996). Sony (DVD, 2000 et al).

 

Visa / dölj kommentarer (2)

2 tankar om “Desperado (1995)

  1. Pingback: Biosommaren 1995: Vecka 34-35 | Videosöndag

  2. Pingback: Security | Videosöndag

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *