Från djupet av mitt hjärta

från djupet av mitt hjärta videosöndag

1starrating

Regi: Magnus Hedberg

Fyra bekanta ger sig av på en kanotfärd där allt går dåligt. Dessutom lider den deprimerade Madde av hallucinationer där hon ser sin mamma, som tidigare dött under våldsamma och mystiska omständigheter. Naturen tar sin hämnd. Eller så är det ungdomarna som vänder sig mot varandra av diffusa orsaker. Maddes mamma spökar kanske också. Vem vet. 

Ett slags sunt förnuft föreslår att man alltid ska vara snäll mot svenska indiefilmer – de existerar ju trots allt, och de görs, i ett enormt underläge. Jag anammar inställningen i teorin, men det finns gränser. De går ungefär kring en film som Odödliga, förmodligen den bästa uppvisningen av ”a fine line” jag någonsin sett. Under den gränsen är dåligt. Långt under gränsen är ännu värre. Längst ner på botten – eller ”djupet”, antar jag – finns Från djupet av mitt hjärta.

Jag har ingenting annat än respekt för vem som helst som vill göra en film, alltså, men ingen ska få komma undan med att göra en så amatörmässig och pinsam film som Från djupet av mitt hjärta. Det är en störtlöjlig, orörlig, sedermera obönhörligt idiotisk låtsas-melodram som flyter omkring på en flod av nonsens. Det är den typen av film där inte en – utan två – karaktärer slänger iväg sina mobiltelefoner när de är i nödsituationer. Det är den typen av film som inte vet att det är ett klassiskt misstag att låta karaktärer upprepa ord – den här filmen tror tvärtom det är effektfullt. Följande är en dialog ur filmen:

– Vad fan har du gjort?

– Det var en olyckshändelse!

– Vad fan har du gjort? Vad fan… har du… gjort? Vad fan har du gjoooort? Vad fan har du GJOOORT? Vad fan har du GJOOORT? Vad FAAAAN, har, du, GJOOORT? VADFANHARDUGJORT? Vad faaan har du gjoooort?

En kille ropar alltså ”Vad fan har du gjort?!” nio gånger på raken (jag räknade) och den sista gången ekar det över bergen i en ful jaktscen. Vid ett annat tillfälle säger en tjej, enligt samma trasig maskin-logik, ordet ”Käften!” så många gånger att man undrar om hon egentligen inte bara har problem med sin egen.

På grund av fina skogsmiljöer ser Från djupet av mitt hjärta ut att vara en bättre film än ett lågvattenmärke som Mörkt vatten, men den är faktiskt samma typ av amatörmässiga icke-film. Precis som i den filmen så innehåller den bara en aning av en idé till en film som eventuellt hade kunnat bli bra om någon med talang eller finkänslighet var inblandad.

Nu vilar filmen på ett hejdlöst publikföraktande manus, ett stycke självcentrerat bluffmakeri som oavbrutet undviker alla detaljer eller krav på originalitet genom att gång på gång hänfalla till lösryckta schabloner eller saker som bara låter lite fint.

Filmen handlar om fyra ungdomar på en kanotfärd som – på grund av obegripligheter – går helt snett. Du behöver inte undra om filmen försöker vara en ”svensk Den sista färden” för en kille utbrister tidigt att detta blir ”den sista färden… den sista fääärden”. Ni vet, man måste säga saker minst två gånger i den här filmen. I synnerhet om man vill flika in en ”subtil” referens räcker det med två gånger istället för nio.

Dialogerna är verkligen vedervärdiga, en nästan nostalgisk återsväng till ungdomsfilmer från 90-talet där ungdomar pratade som medelålders manusförfattare tror att ungdomar pratar, naturligtvis med ett extra fokus på saker som vuxna tycker är iögonfallande men som ungdomar i verkligheten tar för givet. En kille ser en tjej med skärsår på armarna och är på allvar överraskad – en tjej basunerar ut att ”du får respektera att jag äter veganmat!” – och vi får replikskiften som ”Jag kan inte hitta mina sojabullar!” – ”Är det du som dummat dig?” – ”Jag gillar inte ens den där skiten!”

De fyra ”ungdomarna” – såsom mamma och pappa skrivit dem – ger sig alltså ut på en kanotfärd. Huvudpersonen heter Madde och spelas av nya tillgången Felice Jankell (Unga Sophie Bell) – hon spelar över en hel del, men hon är absolut filmens minsta problem. Det är som karaktär Madde bara är en slentrianmässig och viljelös BUP-klyscha (återigen, ungdomar har inte skrivit manuset) som lider av generell depression, går på antidepressiva och känner sig hemsökt – tror jag – av sin döda mamma – som dog under våldsamma omständigheter – och nu är hon eventuellt någon slags vålnad som vandrar ute i skogen.

Ja, ni hör ju. Är det här en spökhistoria eller?

Madde dumpar sina piller, slänger sin mobil i sjön, och sätter sig inte långt senare ner med en utfasad blick i ansiktet och säger följande replik (som jag tror ska vara läskig): ”Det finns en primal ondska här, känner ni det? Ni tror det är naturen, med det är det inte – det är människan! Naturen vill oss inget ont… men den kommer att förgöra oss… och när den gör det så är det kört med oss – helt kört!”

Som om inte det här var nog måste vi stå ut med en anskrämlig berättarröst från Madde där hon pratar med sin mamma i en inre monolog – Medan vi flyter i slow motion över kanoter och får se en jäkla massa solstrålar genom lövverk (filmens favoritbild) så måste vi stå ut med bisarrt banalt och betydelselöst ordbajs: ”Här vill jag vara, i denna stunden… det är som liv och död, mamma, det är som du…!”

I den uppsättning klyschor som filmen består av är det minst klyschiga mysteriet om hur Maddes mamma egentligen dog – flashbacks, och Madde, föreslår att hennes pappa dödade henne men kanske det var en olyckshändelse och kanske hennes mamma var en alkis (och… då förtjänade hon att dö…?). Ingenting av det här återspeglas dock på Madde själv, som beter sig helt inkonsistent och växlar mellan att vara klysch-deprimerad och helt normal. I berättarrösten fortsätter hon insistera på att ”skogen är jag, vattnet är jag!” men ingenting speciellt händer i filmen alls.

Faktum är att det är en film som verkar gå ut på att göra så lite som möjligt i så lång tid som möjligt. Det tar 40 minuter för en kille att ramla och slå i huvudet. En timme senare är han galen. (Famous last words: ”Det här känns inget bra…”). Slow motion-montage drygar ut speltiden och när de fyra vännerna väl vänder sig emot varandra så sker det av orsaker som är helt obefogade – ska det inte vara en film om hur människor vänder sig mot varandra? Nej, förresten, det var naturens primala ondska… som inte vill dem något ont, den ska bara förgöra dem lite. Det är också en eventuell spökhistoria och en ”skildring” av en deprimerad tjej, och hur hennes döda mamma dog. Eller Hur Det Nu Var. Allt avrundas ständigt med Maddes självmordstankar, som inte har något att göra med de andra karaktärerna och den stora kanotfärden av oklarhet.

I grund och botten är bara Från djupet av mitt hjärta en lösryckt sammanställning av saker som låter bra och säkert känns vagt bekanta för den som sett ett par filmer men inte vet hur de fungerar (och skrivit detta manus). Ungdomarna blir galna, för det är väl vad som händer när folk åker ut i skogen på film, eller? Vi får svartsjukeutbrott, våldtäktsförsök, dödshot och slumpmässiga avrunkningar (!), fullständigt oproportionerliga saker som är helt absurda som något annat än klonkigast tänkbara karaktärsutveckling (förutom det där handjobbet, som är för dumt för att vara en klyscha). Om det nu inte bara är ”naturen” som spökar… eller något annat begrepp utan innebörd. Skogsmulles förbannelse, kanske.

Titeln refererar till en tystnad som man kan höra (hur då?) från ”djupet” av Maddes hjärta – en punkt där alla känslor är avtrubbade, det vill säga depression. En enkel, barnslig dikt om ett allvarligt ämne. Flera filmer om tonårsdepressioner är nödvändiga i svensk film idag. En skicklig skräckfilm ute i skogen är aldrig fel heller. Att säga att detta är varken eller är att vara ospecifik – detta är bara dåligt.

FREDRIK FYHR

*

fdj

FRÅN DJUPET AV MITT HJÄRTA

Originaltitel, land: Från djupet av mitt hjärta, Sverige.
Urpremiär (svensk): 28 september 2014 (Lund Fantastisk Film Festival), 8 maj 2015 (Stockholm, Malmö), 18 maj 2015 (VOD).
Speltid
: 95 min. (1.35)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Felice Jankell, Jessica Raita, Rasmus Luthander, Sven Boräng, Anna Rothlin, Andreas Rothlin-Svensson, Birte Heribertson.
Regi: Magnus Hedberg.
Manus: Måns F.G. Thunberg, Helga Bumsch.
Producent: Marcus Ovnell, Magnus Paulsson.
Foto: Dennis Trulsson.
Klippning: Magnus Gillberg, Magnus Hedberg.
Musik: Ola Strandh, Tannergaard.
Scenografi:
Helga Bumsch.
Produktionsbolag: Solid Entertainment, Film i Skåne, Good Post, FlirmFilm Postproduction, Anagram Film.
Svensk distributör: SF.

Latest Comments
  1. magnus hedberg
  2. sara
  3. Johan

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *