California (Ride)

ride2

2starrating

Regi: Helen Hunt

En kall New York-mamma följer efter sin son när han dumpar livet med henne för att lära sig surfa i soliga Kalifornien istället.

Tror du att det är lätt att surfa? Här har du en film som visar hur svårt det är. När den analytiska New York-kvinnan Jackie (Helen Hunt) sätter sig på en bräda och vaggar sig ut på västkustens vågor – för hur svårt kan det vara? – är detta om inget annat en pedagogisk och upplysande film. Hon ramlar. Och ramlar igen. Vågorna är tunga och konstanta. Hon kommer aldrig riktigt bort från stranden hur hon än gör. Det verkar vara en outhärdligt krånglig Sisyfos-uppgift, och man förstår precis hur det känns.

Jag nämner detta i synnerhet eftersom det är det enda som riktigt fungerar i Ride – Helen Hunts andra film som regissör (med den förvirrande ”svenska” titeln California). Det är inte så mycket att den är obegåvad. Den är svag. Den lämnar knappt något intryck. Mindre än 24 timmar efter att jag sett den har jag svårt att minnas filmen som helhet, och efter att jag sett Jonathan Demmes Ricki and the Flash (också recenserad idag) måste jag skynda mig att skriva något om Ride så att den inte försvinner helt.

De två filmerna har en del saker gemensamt – men allra främst är de mellanviktsfilmer som siktar på att roa för stunden. Den ena lyckas riktigt bra. Ride gör det inte. Storyn är en situationskomedi av det slag man älskade att göra på 90-talet (och som Hunt själv blev populär i). Jackie är en kallhamrad, cynisk New York-författare som med ett passivt-aggressivt överbeskyddande broilat sin son Angelo (Brenton Thwaites) utan att förstå att han helst av allt vill lämna östkustens kyla och intellektuella överlägsenhet mot västkustens värme och laidback attityd. Så utan att berätta det för henne hoppar han av college och sticker till Kalifornien, där hans frånskilda pappa bor och där han vill börja ett nytt liv med en ny tjej och en ny släktgren.

Jackie gör som mången Meg Ryans och Julia Robertsar gjort förut: Hon följer efter honom, ända till Kalifornien, för att… konfrontera honom på plats! Och… lära sig surfa?

Ja, Ride är en film som sätter upp sina pjäser rätt så fint, men när spelet ska börja så uppstår ett konstigt dödläge. Jackie och Angelo har sin konfrontationsscen – filmens kanske bästa scen, när New Yorkaren förfasar sig över den ”intellektuellt efterblivna” västkusten, och varnar för att man tappar sin humor när ingen fyller ens huvud med bildning; medan den unge mannen mycket träffsäkert dissar sin mamma för att hon saknar respekt för allt annat än sin egen förträfflighet.

Angelo säger i förbifarten att han ska surfa, och att det är något som Jackie aldrig kommer att kunna göra. Som om hon tar honom alldeles för bokstavligen börjar hon därefter ett stort projekt att lära sig surfa.

Det tog mig ett tag att förstå att det faktiskt är vad resten av filmen handlar om.

Varför hon ska lära sig surfa? Tja, det är ju en fin symbol att ramla. Att ramla och ramla och försöka igen och försöka igen – Till Slut Lyckas Man…! Hon får en sömnig surflärare (Luke Wilson, som alltid verkar vara på väg att säga något roligt, utan att någonsin göra det) som hon förstås kommer att få ihop det med, och om ingen är nöjd ändå så har man slängt in en comic-relief i form av en latino som kör hennes limousin och är hennes allmänna assistent.

ride videosöndag

Men sedan då? I övrigt? Filmen tappar bort sig själv på ett irriterande sätt. Den är så fokuserad på att ro hem falla-och-resa sig-metaforen i slutet att allt på vägen dit är lösryckta, långsökta tillfälligheter. Varför är ens Angelo med i filmen? Vi får se honom prata med några ungdomar i sin egen ålder. Han träffar en äldre man som är författare – yrket Angelo eftersträvar – men mannen langar knark och är passiv och kanske inte så kul ändå. Ibland ringer han Jackie och undrar varför hon inte åkt hem än. Jag undrade samma sak.

Vi lär oss att ett trauma spökar i bakgrunden – Angelo hade en gång en lillebror som dog av kvävning medan Jackie och (nu ex-)maken inte var uppmärksamma. Enligt Angelo ska det här driva Jackies beteende på något sätt, men det framgår inte hur. Det verkar faktiskt inte ha något alls med någonting att göra.

Helen Hunt har skrivit manuset, producerat och regisserat filmen och det stör mig att jag inte kan vara snällare mot den. Hon är såklart en naturlig komedienn – med en egen naturalistisk touch – och åtta år av ”Galen i dig” har nog gjort henne självlärd i sitcom-lingo. Dialogerna i Ride är det inget fel på – det är Manhattan-skolan rakt av, med spår av Woody Allen, Nancy Meyers, Nora Ephron and all that yada yada. Men det finns ingen konflikt i berättelsen, ingenting för oss i publiken att intressera oss för medan den pågår, bara ett slött pågående nu där det enda vi kan roa oss med är att plocka isär de långsökta och icke-roliga humorlösningarna. I en scen ska till exempel Luke Wilson kissa på Helen Hunts fötter. Tydligen har hon skadat sig och behöver järn och detta är den enda lösningen.

När jag tänker efter är den scenen ett bra exempel på problemet med den här filmen. Det är inte bara det att den scenen är ett enda stort frågetecken – hur kläcker man ens idén att kissa på någons fötter? – det är att ingen karaktär verkar tycka det är konstigt, och de ska göra det mitt bland folk. Hunt borde veta att A) Publiken kommer tycka det är konstigt, så B) Konstigheten borde ingå i scenen. Jackie måste vara förskräckt inför idén, inte kolugn. Surftränaren kan inte bara plocka fram pillefjongen mitt bland folk, för att kissa på en kvinnas fötter, utan att någon reagerar, ja jag bryr mig inte om det så är i Kalifornien eller en annan dimension.

Filmen är bara lite över 90 minuter lång, men känns både längre och kortare. Det icke-existerande dramat är tunt mellan den ibland roande humorn – som om hälften av scenerna klippts bort och filmen förlorat all tyngd – och samtidigt vill man bara att den ska ta slut.

FREDRIK FYHR

*

cv

CALIFORNIA

Originaltitel, land: Ride, USA.
Urpremiär: 8 november 2014 (AFM, USA).
Svensk premiär: 7 september 2015 (DVD).
Speltid
: 93 min. (1.33)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (DI)/D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Helen Hunt, Brenton Thwaites, Luke Wilson, David Zayas, Callum Keith Rennie, Elizabeth Jayne, Tyler Parks, Danielle Lauder, Chance Eldridge, Julie Dretzin, Jordan Lane Price, Richard Kind, Robert Knepper, Leonor Varela, Amberly Rose Echeverry, Evan Williams.
Regi: Helen Hunt.
Manus: Helen Hunt.
Producent: Moon Blauner, Lizzie Friedman, Helen Hunt, Karen Lauder, Greg Little.
Foto: Jas Shelton.
Klippning: William Yeh.
Musik: Julian Wass.
Scenografi:
Tracey Gallacher.
Kostym: Karyn Wagner.
Produktionsbolag:
 Sandbar Pictures.
Svensk distributör: Atlantic (DVD).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *