Glada hälsningar från Missångerträsk

glada hälsningar från missångerträsk

2starrating

Regi: Lisa Siwe

Nadja försöker adoptera men får höra att hon är för gammal och för singel. I utbyte mot att få en pappa till sitt adoptivbarn åker hon upp till norrländska byn Missångerträsk för att ta hand om sin systers sure gamla svärfar – men han byter ut pappren så att Nadja lär känna Jocke (Ola Rapace) istället.

He int’ så glatt som de låter. Glada hälsningar från Missångerträsk är en titel som föreslår en skamlös eller åtminstone ofrivilligt komisk svensk film – kanske inget kalkon-mästerverk som Reine och Mimmi i fjällen (1997) men åtminstone någon slags cinematisk freakshow.

Istället är det en lam och tråkig film som, liksom många svenska feel-goods, har problemet att den gör för lite snarare än rätt eller fel. Alla ska tilltalas, så det blir så slätstruket att ingen nås. Glada hälsningar har ett sådant konstant varken-eller-pokerface i ton och stil att man bara kan hitta två tydliga syften med den: Å ena sidan är det en film om Martina Haag. Sättet hon pratar, sakerna hon pratar om, hennes mediala persona. Hon är med i varje scen av filmen. Hela filmen är hon.

Å andra sidan är det en film om Ola Rapaces utseende. Det är ingen slump att Nadja, Haags rollfigur, försörjer sig på att läsa upp ljudböcker – mer specifikt tantsnusk av 50 Shades of Grey-varianten – för filmens centrala objekt är utan tvekan Rapace. När Nadja träffar Jocke, som han heter, tycks hon redan ana att han är en fenomenal sexpartner. Det är bara håret och skägget som är i vägen. Det här med mäns hår på film är ett kapitel för sig och Glada hälsningar bekräftar alla mina teser om att män inte får ha hår på film: Så fort Jocke rakat av sig skägget (men inte förr) kastar sig Nadja över honom. När han senare klippt håret är han redo för altaret.

Ändå, till den mån den här filmen inte faller isär i fullkomlig uselhet så är det på grund av gravitationen mot dessa två saker: Det spelar väl ingen roll att storyn är dålig, dialogerna taffliga, rytmen trög, handlingen banal – Martina Haag är ju där och säger något tjabba-tjena-hallå-aktigt, lite bekymrat sådär så att varje ord låter som en fråga, och Ola Rapaces lufsiga ögon stirrar ut över den tilltänkta målgruppen (kvinnor i en viss ålder) och säger vad han nu säger – något litet, en inandning här och ett ”jo” där, en sexig teddybjörn från norr som har svårt att prata om känslor.

Drivkraften bakom Glada hälsningar är helt och hållet sexuell – Nadja ska adoptera barn, men får höra att hon är för gammal och för singel (de två orsakerna till att hon vill adoptera till att börja med), och i en av (många, väldigt många) långsökta sammanträffanden träffar hon Jocke uppe i norrländska byn Missångerträsk (nej, det finns inte i verkligheten men du kommer dit via Pajala, tydligen) där hon är för att ta hand om sin systers svärfar (en lagom skrikande och tjurig Bert Åke-Varg i rullstol) vilket hon i sin tur gör som en tjänst till sin sönderstressade lillasyster som ska dumpa ungarna hos mamma och åka på semester med snubben och ”äntligen få ligga” (vad annars!).

renrejs

Manuset är inte uselt men svagt. Jag menar nästintill försvinnande svagt. Nästan allt som händer Nadja när hon kommer till Missångerträsk är forcerat och varje händelseförlopp är långsökt, som om den ena sidan i manuset har social ångest för att möta den andra. Det är en komedi som är rädd för sin egen humor: Det finns inget roligt med Norrbotten men ändå måste Nadja åka dit. Den tjuriga svärfadern är tjurig men säger aldrig något roligt (”Hör du dåligt” är repliken vi får som stående skämt). Förklaringen varför han blandar pappren – så att Nadja möter Jocke istället för den tilltänkta pappan (Henrik Norlén) – är nästan lika tunn som varför Norlén-figuren måste dyka upp mot slutet för att vara sur och arg. Manusskrivarskolor lär en att man ska ha en konflikt, visst, men om man inte kan få fram en naturligt så behöver man inte försöka.

Nadja och Jockes relation är också obefintlig. På en öde landsväg har Nadja ihjäl en datoranimerad ren genom att slå den med en pinne (vi får aldrig se det dödliga slaget, och det förblir ett oförklarat mysterium hur en ren kan dö av en liten snärt på huvudet) och det visar sig vara Jockes ”ledarren” utan att det spelar någon som helst roll. Jocke visar sig också vara same, vilket inte betyder mer än att han ”sätter en hundring på renracet” (som Nadja naturligtvis deltar i, och vinner utan att göra något i). Genom ingen annan orsak än the idiot plot säger aldrig Nadja till Jocke att hon är där för att skaffa en adoptivpappa – och att han skrivits in i adoptivbyråns register – men det behöver hon å andra sidan inte göra. Hon vet att hon är en karaktär i en film och om bara filmen pågår tillräckligt länge så kommer de bli ett par ändå.

Det händer liksom inget. Vi har Martina Haag på ena sidan och så har vi Ola Rapace på andra, och publiken ska liksom hitta på resten själv. (Otroligt nog är filmen under 90 minuter – den känns som två timmar). Många komiska situationer verkar vara undanstyrda som för att inte skoja för mycket på Norrbottens bekostnad – som om det inte skulle vara nog med att ha en äkta nollåtta i rollen som Jocke (Rapace kan få till enskilda ord, som ”jomenvisst” och så, men i meningarna är han hjälplös stockholmare) – men avsikten är redan där i och med att filmen handlar om en stockholmare uppe i norr, en cynisk klysch-story som man använder bara för att man hoppas att det ska bli succé, som liknande norr-möter-syd-storys blivit i Frankrike och Italien.

Hela filmen är som ett inställt skämt, en film som aldrig kommer, en romans så förutbestämd att man inte känner den när den inträffar, en film för den som vill se en film, för tekniskt sett är det helt klart en film, men som lika gärna kan ligga i sängen och titta på fläckar i taket. Det är en film som nog bara hade fungerat om den fått vara lite politiskt inkorrekt – men problemet är inte att den är politiskt korrekt utan cinematiskt defekt. Det är en obegåvad film, gjord för och av de som inte bryr sig om vad de har framför ögonen – och för de som har hemliga fantasier om Ola Rapace, förstås.

FREDRIK FYHR

*

glada

GLADA HÄLSNINGAR FRÅN MISSÅNGERTRÄSK

Originaltitel, land: Glada hälsningar från Missångerträsk, Sverige.
Urpremiär (svensk): 25 september 2015.
Speltid: 86 min. (1.26)
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Martina Haag, Ola Rapace, Bert-Åke Varg, Eva Fritjofson, Henrik Norlén, Sofia Ledarp, Lars Henrik Blind, Nik Märak, Dag Malmberg, Sofia Rönnegård, Elisabeth Wernesjö, Sannamari Patjas, Rafael Pettersson, Maj Doris Rimpi, Maxida Märak, Pierre Tafvelin, Cassandra Sophian Zain.
Regi: Lisa Siwe.
Manus: Martina Haag, Lars ”Vasa” Johansson, efter Haags bok med samma namn.
Producent: Marianne Gray, Daniel Gylling.
Foto: Frida Wendel.
Klippning: Michal Lezchylowski, Hanna Storby.
Musik: Stein Berge Svendsen.
Scenografi: Betsy Ångerman-Engström.
Kostym: Emma Gauffin.
Produktionsbolag:
 Yellow Bird Entertainment. samprod. TV4, Filmpool Nord, Nordisk Film, samarbetspartner. Nouvago Capital AB, TV2 Norge, MTV Oy, stöd. SFI.
Svensk distributör: Nordisk Film.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *