Spectre

spectre4

3starrating

Regi: Sam Mendes

Bonds tidigare chef har lämnat honom ett extra hemligt uppdrag – att spåra upp en superskurk och identifiera den stora skuggorganisationen som i flera år spelat dem i händerna.

De flesta Bondfilmer är ojämna, men det var ett tag sedan man fick en sådan Bond-best som Spectre, en film som försöker flyga trots att den tyngs ner av ett bagage av traditioner som lastats i femtio år. Den lyckas, precis, och en del av charmen med filmen är faktiskt att se den försöka.

Att gå och se en Bondfilm på bio är, trots allt, tradition. Jag är skeptisk mot alla som säger sig vara filmälskare men som inte har någon som helst sentimental känsla för filmhistoriens mest pålitliga långkörare (redan på 1960-talet anklagades han för att vara passé, så de som fortfarande gnäller om det får anses förlegade i sitt tänkande). Det där bagaget är ju poängen – att en Bondfilm är en Bondfilm är vad som skiljer serien från skräpiga kloner som Mission: Impossible. Frågan man ställer sig inför en Bondfilm är oftast vad man gjort med det bagaget, och vart man för serien.

Och det är här Spectre är lite förvirrande. Till skillnad från den omedelbara föregångaren Skyfallsom var ovanligt tajt för att vara en Bondfilm, så är Spectre som en bad boy-lillebror – storyn är obehindrat bred, varje händelseutveckling verkar ske av sig självt, omständigheterna är alltid luddiga och filmen växlar humör lite som den vill. Den gör en sak rätt, en sak som visar sig viktig: Den fokuserar på action, sin rytm, själva rörelsen i berättandet. Det går så fort att man inte hinner ifrågasätta något, och det är en actionfilm där man får hänga med vare sig man hänger med eller inte.

På sätt och vis är jag inte överraskad över att jag är överraskad. Fyra filmer in med Daniel Craig som James Bond och ledordet verkar vara förvirring. Hans hyllningar är han väl värd, men jag tvingas inse att hans Bond är den första som jag fortfarande inte riktigt blir klok på. Kanske rollen är otacksam för en seriös skådespelare, för Craig har svårt att göra något annat än en lite väl vanlig ”bloke” – ibland stoisk och tystlåten, ibland uttråkad. Bättre på handgemäng än att kläcka vitsar.

Kläcka vitsar får dock Craig göra i Spectre mer än tidigare. På sätt och vis är det är ju hans första Bondfilm. Som ni kanske minns så slutade ju Skyfall på en lite förbryllande not där vi gick tillbaka till de förutsättningar man försökte skrota i Casino Royale (2006)Som om det är tal om något slags maktskifte så fortsätter Sam Mendes på samma spår som han lade an i Skyfall och gör den mest traditionella Bondfilmen sedan Brosnan-tiden – kanske till och med Timothy Dalton (som i sin tur en gång ansågs som en nyskapande Bond – man blir snurrig).

Med en ärkebrittisk Ralph Fiennes som ny M samt med både Q (Ben Whishaw) och Monnypenny (Naomie Harris) på plats – inklusive en traditionell briefing i början med dem – är det bäddat för en ganska klassisk Bondmodell, som också innefattar alla de klassiska replikerna, en Aston Martin och sedvanligt häpnadsväckande actionscener, medan Bond ger sig av på ännu ett spår av brödsmulor.

Denna gång tar smulorna honom till organisationen SPECTRE, en skuggverksamhet av enprocentare som korrumperar läkemedelsindustrin, köper diktaturer, förhindrar arbetet mot cancer och HIV och ligger bakom de flesta terrorattacker i modern tid.

Medan SPECTRE såklart är plockad från gulderan på 60-talet rör sig Spectre överraskande nog närmare 70-talets Roger Moore-landskap, med en James Bond som är mycket närmare munter seriefigur än förut. Detta är den typ av Bondfilm där huvudpersonen räddas undan en säker död av en lägligt placerad soffa – och skjuter ut sig ur katapultstolen när han jagas av en oövervinnerlig lakej som kallar honom för Musse Pigg.

Det blir ändå aldrig så fånigt som det låter, mest för att Craig inte gör sig så bra i det humoristiska. Att Spectre ändå rör sig åt det hållet är mindre konstigt – det var oundvikligt redan från och med Casino Royale – och även om Craig ska göra åtminstone en Bondfilm till så känner jag igen lukten av mantelbyte när jag känner den (i synnerhet efter att jag i nästan fem månaders tid gått igenom alla de tidigare filmerna). På samma sätt som man kände Timothy Daltons närvaro i Ur dödlig synvinkel (1981), när man försökte göra Roger Moore seriös, känner man närvaron av en ny Bond i Spectre, där man försöker göra Daniel Craig rolig.

Humorn är dock knappast vad som sänker helheten på Spectre – inte heller är det Sam Mendes regi, som faktiskt var distraherande bra i Skyfall; i synnerhet i Roger Deakins lysande inramningar. Där Mendes med Deakins hade en mer konventionell stil försöker han i Spectre vara mer skitig och närgången, med mer handhållen kamera och fler klipp per minut. Men att byta ut Deakins mot Hoyte van Hoytema är ganska mycket plus minus noll. Filmen blir fortfarande slickad.

Det märks däremot att det varit fyra manusförfattare den här gången. Efter den första aktens nostalgi-lokomotiv, genom i synnerhet 60- och 70-talets Bond, rör sig filmen in i en ganska pratig och långdragen mellanakt som går ut på att leta rätt på den vemodiga doktor Swann (Léa Seydoux), dotter till den återkommande skurken Mr. White (Jesper Christensen) som man ganska uppenbart försöker skapa spänning med på någon slags Vesper Lynd-nivå. Medan det ger filmen en svag dos av personlighet så klickar det aldrig riktigt, och Craig och Seydoux förblir snygga ansikten som betraktar varandra.

Den här sidointrigen kommer också på bekostnad av skurkarna och, ni vet, filmens titel. Det är förvånansvärt lite SPECTRE i den här filmen – annat än en fenomenal scen får vi aldrig se ett enda möte med organisationen, och det påstådda hotet de utgör blir aldrig speciellt påtagligt. Det känns extra surt efter de föregående filmernas uppbyggnad, och organisationens legend-status i den här serien.

Enligt samma logik känns Cristoph Waltz underanvänd i rollen som SPECTRE:s ledare: Han heter Franz Oberhauser i filmen, och han har en länk till Bonds förflutna, men fans känner honom förstås vid ett annat namn.

Waltz har dock förstås pondus i sig själv, och den blir extra påtaglig i sista akten, när filmen äntligen landar i någon slags egen identitet och gör oss påminda om att det här ju faktiskt är en uppföljare till Craigs tidigare filmer och en film som existerar i en helt egen era. Det känns som att det är i den här filmen – som innefattar ett ganska förutsägbart avslöjande, action också för M, Q och Monnypenny samt rekordartat högljudda explosioner och en hel del Batman-vibbar – som filmen verkligen hör hemma, och där finalerna oftast är det minst minnesvärda i Bondfilmer är finalen i Spectre bland det mest minnesvärda, trots att den förstås kommer i två vågor.

Överhuvudtaget finns det mycket att gotta sig med i den här filmen, och det är höjdpunkterna som gör dem. I synnerhet för ett Bondfan är Spectre tilltalande just på grund av flera oerhörda actionscener som det är en ynnest att få se på bio – och just på grund av den dyrkansvärda positionen filmen håller till sin egen mytologi – och också, just för att den är frustrerande, ojämn och verkar slösa med sina resurser på ett sätt som producenterna Barbara Broccoli och Michael G. Wilson inte brukar.

Å andra sidan kanske de vet något jag inte vet. De har alltid legat flera steg före sin publik när de gjort dessa filmer (och det är de två som gör dem, regissörerna ger bara lite kreativ sminkning). Som Bondfan och, skulle jag tro, som en oinvigd biobesökare på jakt efter en kul biostund, så är Spectre förvirrande men underhållande, fylld till bredden av sig själv så att bara den oformliga massan finns kvar, men ohyggligt välgjord och ofta en njutning att se.

Däremot har jag ingen aning om vart Spectre försöker ta serien. Den lämnar vissa dörrar öppna medan den öppnar stängda helt och därutöver stänger nya. Skyfall gav Craig-rekonstruktionen en vurpa och Spectre är ett retro-äventyr som insisterar på att köra full fart framåt. James Bond Will Return – jag stannade kvar i eftertexterna – men Spectre ger bara gåtor om hur.

Gåtor, och förstås en Grand Slam-bioupplevelse. Och introt med gevärsmynningen. Nu i början. Där den hör hemma… eller? Vart den här serien nu än är på väg så är jag för tillfället nöjd.

FREDRIK FYHR

*

spectre

SPECTRE

Originaltitel, land: Spectre, Storbritannien/USA.
Urpremiär: 26 oktober 2015 (London)
Svensk premiär: 30 oktober 2015.
Speltid: 148 min. (2.28)
Åldersgräns och lämplighet: 11 (tydligen).
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm, ARRIRAW 3.4K, 6.5K; DI 4K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Daniel Craig, Christoph Waltz, Léa Seydoux, Ralph Fiennes, Monica Bellucci, Ben Whishaw, Naomie Harris, Dave Bautista, Andrew Scott, Rory Kinnear, Jesper Christensen, Alessandro Cremona, Stephanie Sigman, Domenico Fortunato.
Regi: Sam Mendes.
Manus: John Logan, Paul Haggis, Neal Purvis, Robert Wade, Jez Butterworth.
Producent: Barbara Broccoli, Michael G. Wilson.
Foto: Hoyte Van Hoytema.
Klippning: Stuard Baird.
Musik: Thomas Newman.
Scenografi: Dennis Gassner.
Kostym: Jany Temime.
Produktionsbolag: Columbia Pictures, Danjaq, Eon Productions, MGM, (B24).
Svensk distributör: SF.

 

 

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *