Kill Me Three Times

bad

15starrating

Regi: Kriv Stenders

Lönnmördare får i uppdrag att döda en killes otrogna fru men ramlar in i en härva av mord av det slag vi sett förut.

Simon Pegg är ingen bra skådespelare, men han är så sympatisk att man vill tro det. Han känns som en kompis som ger sig på skådespeleri – man kan ljuga och säga ”Vad bra du var” och hoppas att någon annan säger sanningen.

Det är samma sak med hela den här australiensiska sunkrullen. Kill Me Three Times är en trött Tarantino-wannabe, gjord som om året var 1998, präglat av dåligt manusskrivande och dum regi. Men det är också så nördigt, på ett så glatt sätt, att man helst inte vill regna ner paraden, fastän filmen på ren svenska är skit.

Som om vi ska vara tacksamma för att vi kan känna igen en billig Tarantino-klon när vi ser den så är Kill Me Three Times dränkt av jönsig surfrock som varken är bra i sig eller kul i relation till bilderna vi ser. Redan från början är filmen alltså en studie i uppenbarhet. Konstant är man medveten om vad filmen försöker göra och konstant är man medveten om att den inte är lyckad. Jag såg den här filmen och undrade om det verkligen var värt att göra en till sådan här film. Hur tänkte regissören Kriv Stenders? ”Men såklart ska vi göra en tidig Tarantino-ripoff, varför har vi annars kameror? Kolla, jag har skrivit ett forcerat manus med awkward försök till coolt prat – bob’s yer uncle mate!”

Vi introduceras för en yrkesmördare (Pegg) som ligger för döden, tre episoder följer. De förklarar upptakten till denna (inte speciellt) spännande situation, som naturligtvis innefattar karaktärer som är ute efter att dubbelkrossa varandra. Det är gangster-pojkvännen, hans rädda fru som har ihop det med pojkvännen hon försöker blåsa gangstern med – Alice Braga, från Guds stad (2002) och senare Elysium (2013) spelar frun; hon känns som en av dessa talanger som hade haft en attraktiv karriär vid det här laget om hon inte var med i filmer som Kill Me Three Times. Ett annat par finns på ett hörn också, och de är i sin tur ute efter att ha ihjäl tidigare nämnda flickvän för att fejka den andra kvinnans dödsfall och få försäkringspengar, etc… jag vet inte om Stenders tycker det är ”kul” att de har en tandläkarfirma, men han hittar åtminstone garanterat inget sätt att få miljön att bli det.

Det mest beklämmande med filmen är dock Simon Pegg, som skämmer ut sig genom att avslöja hur stora begränsningar han har som skådespelare. Jaha, tänkte jag när jag såg honom försöka, Simon Pegg har komisk timing och vet hur man reagerar på tokigheter men han kan inte gestalta en karaktär för fem öre. Det finns plågsamma dialogscener i den här filmen där Pegg läser repliker, försöker agera som en karaktär, och helt enkelt inte kan.

På samma sätt fattar inte Stenders vad han håller på med. Peggs lönnmördare är den minst hotfulla lönnmördaren jag någonsin sett i en sådan här film. I ett nät av generiska gangsterfilmskaraktärer måste mördaren vara den som driver allt framåt – den vandrande terminatorn som gör att de andra börjar springa omkring som huvudlösa höns. Det finns en korrupt polis, spelad av Bryan Brown, och han är riktigt läskig. Han borde (så uppenbart) ha spelat lönnmördaren och Pegg den lustiga polisen. Som lönnmördaren är Pegg fullständigt oskrämmande; den första lönnmördaren i gangsterfilmhistorien att bara viljelöst acceptera när någon säger att han ”kan få pengarna imorgon!”

Det vore en sak om det var gjort som humor, men nu är det bara ett dåligt manus. En svag skurk saboterar verkligen hela kedjan av omständigheter som en sådan här film behöver följa. Nu är filmen bara vag och frustrerande och dess smällar och skott känns aldrig. Inte heller blir något bättre av att den mot slutet faller in i den äldsta av alla genrens missförstånd – att om tillräckligt många människor lurar och försöker döda tillräckligt många andra människor så kommer vi bli ännu mer imponerade. Men Kill Me Three Times är en film man bara kan stirra uttråkat och föraktfullt på. Eftersom filmen också föraktar publiken är det logiskt och rättvist.

FREDRIK FYHR

*

bii

KILL ME THREE TIMES

Originaltitel, land: Kill Me Three Times, USA/Australien.
Urpremiär: 6 september 2014 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 23 november 2015 (DVD).
Speltid: 90 min. (1.30)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (?)/DCP (?)/2.35:1
Skådespelare (fullständig rollista): Simon Pegg, Steve Le Marquand, Alice Braga, Teresa Palmer, Sullivan Stapleton, Luke Hemsworth, Callan Mulvey, Bryan Brown.
Regi: Kriv Stenders.
Manus: James McFarland.
Producent: Tania Chambers, Laurence Malkin, Shane Stallings.
Foto: Geoffrey Simpson.
Klippning: Jill Bilcock.
Musik: Johnny Klimek.
Scenografi: Clayton Jauncey.
Kostym: Terri Lamera.
Produktionsbolag: Cargo Entertainment, Feisty Dame Productions, Media House Capital, Parabolic Pictures Inc, Soundfirm Australia, Stable Way Entertainment.
Svensk distributör: Universal/Sony (DVD, BR), SF Anytime (VOD).

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *