The Little Death

lild2

3starrating

Regi: Josh Lawson

Olika medelklasspar, med lös relation till varandra, försöker rädda sina förhållanden genom att spexa till sexlivet – resultaten blir knasiga.

Det var ett tag sedan jag skrattade med en komedi och det känns skönt nu – den australiensiska indiefilmen The Little Death är något så pikant som en sexkomedi, bland de mer osexiga subgenrer man kan tänka sig, men jag hade mycket roligt med den. Kommer det att vara lika bra för dig som det var för mig? Vem vet, humor är relativt.

Däremot tycker jag det är uppenbart att filmen har kvalitéer – i en översexualiserad värld, där var och varannan människa verkar vara sexuella neurotiker, tacklar den sex som något komiskt och oundvikligt. Filmen handlar om olika par, vars förhållanden på olika sätt påverkas till det bättre eller sämre när det uppdagas att endera parten upptäcker en ny sexuell preferens. Någon har rollspelslusta, en annan blir gråt-kåt, en annan vill ha sömn-sex, ja du kanske skulle bli överraskad av hur många oväntade saker folk kan bli upphetsade av.

Det avväpnande med The Little Death – förutom ett autentiskt manus och fint skådespeleri – är att den förstår att sex är något basalt. Något människor bara gör. I många amerikanska buskisfilmer (och även en ganska stor portion av svensk humor i alla medier) är sex som ett brännbollsträ som publiken blir slagen i huvudet med. Som att sex i sig är kul, bara för att vi inte har det på öppen gata. Gång efter gång flörtas det indirekt med porrfilmen och filmens voyeuristiska aspekt lever kvar – åskådaren ska utsättas för sex, för det är ju så himla pirrigt och skojigt att vi går och ser en film där vi får se sex, hej och hå och tjoho faderittan i fi… etc.

Men The Little Death är ingen show. Det är en film om människor som försöker ha sex i verkliga världen – och detta delar de med största sannolikhet med alla i publiken – och den är förvånansvärt rak och uppriktig i sina skildringar. Sexuella fantasier kan ju, till exempel, sällan vara politisk korrekta. Det snuskeri som par sysslar med i sängkammaren stannar där. Fräckis-känslan i The Little Death är att vi tittar in i sovrummet, och skrattar förmodligen medkännande.

Låt mig vara mer rak. I den första scenen ligger Maeve (Bojana Novakovic) och Paul (Josh Lawson, också manus och regi) i sängen. De är ett fredagsmysigt, alldagligt medelklasspar. Maeve förklarar att hon vill berätta något, men han måste lova att inte döma henne eller se ner på henne för vad hon vill. Han lovar förstås kärleksfullt att allt är okej och att han älskar henne villkorslöst och kan göra vad som helst för henne.

”I want you to rape me”

Mannen får något ömt i blicken. ”Honey, is that all? You’re ten stars! Five out of five!”

En beklämd tystnad efter att han vänder sig om till sin sida:

”Eh, not rate me…”

Filmen riskerar omedelbart att överröstas av burop, men jag skrattade. Dels var det roligt och dels var det oväntat rått. Jag såg jag inte alls skämtet komma – en trigger warning skulle ha förstört allt.

En av filmens stora styrkor visar sig också vara balansgången den går mellan det farliga och mänskliga. Det byggs upp skämt om saker vi instinktivt känner att det inte borde skämtas om, och vi tror hela tiden att filmen ska gå över gränsen och ramla över i smaklöshet, men den har alla hästar hemma från början. Det är en intelligent och mänsklig film, trots inslag av svart humor, som hela tiden hittar tillbaka till banan när man tror den ska spåra ut.

Den nervösa spänningen i filmen ligger i sättet den går dit ingen komedi riktigt gått förut. Det finns förstås ingenting roligt överhuvudtaget någonstans i våldtäkt, men det finns inget skadligt i att fantisera – eller? I studie efter studie, i över trettio år, har våldtäktsfantasier varit på topp 5-listan över de mest vanliga sexuella fantasierna. The Little Death försöker problematisera våldtäktsfantasier (och andra sexuella fantasier av obekväm art) genom att göra humor av dem. Det får svettiga, men ofta fantastiskt roliga, resultat.

Filmen vidgas ut till en panoramisk ”Sex Actually” medan vi klipper fram och tillbaka mellan olika par som ger sig på det krångliga i att förverkliga fantasier. De flesta sexuella fantasier är ju fantasier av en orsak – när fantasi görs om till verklighet blir det, för att citera Slavoj Zizek, en ”mardröm”. Ingen vill ju bli våldtagen. Hur ska Maeve och Paul göra? Paul är upprörd men försöker ställa upp och hitta på något. Det blir… väldigt märkligt.

Så finns de andra karaktärerna. Dan (Damon Herriman) och Evie (Kate Mulvany) försöker hotta upp sitt sexliv med rollspel – Dan blir besatt, och har snart förvandlat garaget till en porrfilmsstudio, medan Evie har svårt att komma ihåg sina repliker. Richard (Patrick Brammall) och Rowena (Kate Box) har svårt att skaffa barn – när Richards pappa dör börjar han gråta och Rowena finner till sin stora förvåning att hon tänder på tårar. För att råda bot på lusten kommer hon på de ena galna sakerna efter de andra för att såra honom, så att hon kan få tillbaka lusten (som sedan länge falnat mellan dem).

Det finns fler figurer här, vissa har mer att göra i filmen än andra – den svartaste biten humor kommer från den nyinflyttade mannen som måste gå runt i grannskapet och förklara att han är dömd sexbrottsling (han bjuder folk på nostalgi-kakor för att de ska distraheras). Den finaste delen kommer mot slutet, i ett avsnitt där (häng med nu) en stum ung man via teckenspråk över Internet försöker ha telefonsex med en kedjerökande kvinna á la ”Helt hysteriskt” som pratar i telefon med en pryd tolk som sitter i en växel framför en dator uppkopplad till Skype.

Det här är förstås inte en helt smärtfri film – liksom de flesta med många karaktärer och intriger så är den ojämn och alla delar fungerar inte lika bra. Men manuset fångar hur människor faktiskt pratar med varandra och filmen är ärlig i såväl sina skratt som i sin svärta – det går inte bra för alla paren, för deras problem är egentligen för djupt rotade, och att försöka förliva sina fantasier i det läget gör bara saken värre.

Insikten att sex kan vara våld, makt och förtryck vilar som en undermening i The Little Death, som samtidigt alltså lyckas vara en rolig och märkligt spännande film om sex mellan osäkra människor i ängsliga medelklasskvarter. Under filmens gång experimenterar de med gränserna och lär sig vart de går. De lärdomarna är inte alltid kul, men det finns många skratt på vägen.

FREDRIK FYHR

*

lild1

THE LITTLE DEATH

Originaltitel, land: The Little Death, Australien.
Urpremiär: 13 juni 2014 (Sydney Film Festival).
Svensk premiär: 23 november 2015 (DVD).
Speltid: 96 min. (1.36)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K (Arri Alexa); DI/DCP/2.39:1
Skådespelare (fullständig rollista): Damon Herriman, Bojana Novakovic, Josh Lawson, Ben Lawson, Patrick Brammall, Erin James, Lachy Hulme, T.J. Power, Lisa McCune, Tasneem Roc, Stephanie May, Kate Mulvany, Kate Box, Paul Gleeson, Zoe Carides, Kim Gyngell, Matt James, Alan Dukes, Hiroshi Kasuga, Darren Gallagher, Stephen James King, Genevieve Hegney, Glenn Hazeldine, Daniel Malcolm, Andy Wood, Keiran Arthur.
Regi: Josh Lawson.
Manus: Josh Lawson.
Producent: Jamie Hilton, Michael Petroni, Matt Reeder.
Foto: Simon Chapman.
Klippning: Christian Gazal.
Musik: Michael Yezerski.
Scenografi: Xanthe Highfield.
Kostym: Ingrid Weir.
Produktionsbolag: Head Gear Films, Metrol Technology, See Pictures.
Svensk distributör: SF (DVD/BR/VOD).

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *