Alice resa

hhh

25starrating

Regi: Lucie Borleteau

Trettioåriga Alice jobbar som maskinist på ett fraktfartyg – enda kvinnan i besättningen. Hon strular med diverse män och har en rotlös sjömanssjäl, fast en pojkvän väntar på henne på det land hon alltmer sällan står på.

Senaste nytt från avdelningen dåliga svenska titlar på franska filmer är Alice resa – här har vi en titel någon måste ha kommit på i ett samtal, och bestämt sig för innan någon hunnit skriva ner den. Det känns konstigt att skriva och det ser konstigt ut att läsa – allt eftersom ordet Alice, liksom ”orange” eller ”beige”, är ett hopplöst subjekt för en sats. Originaltiteln lyder Fidelio med undertiteln ”l’odyssée d’Alice” och föreslår alltså att Alice har en odyssé, inte en vanlig sketen ”resa”. Var Fidelio verkligen ett för konstigt namn?

Vad är då Fidelio? Som svaret skämtsamt lyder i Stanley Kubricks Eyes Wide Shut (1999): ”The name of a Beethoven opera?”

Ack ja, Beethoven-operan ”Fidelio” är en ganska ofta återkommande symbol för äktenskaplig trohet, alltid använd som någon slags kontrast. I Kubricks film var det bara en liten fotnot men i Fidelio – som jag nu kallar filmen – är ordet centralt för handlingen: Fidelio är namnet på ett stort fraktfartyg, platsen för vår berättelse och världen som Alice (Ariane Labed) bebor. Fartyget tuffar på haven från kust till kust – Alice är, med resten av besättningen, isolerad från omvärlden som blir mer och mer avlägsen för henne. Hennes kolleger – vissa är konstanta, vissa skiftar beroende på uppdrag – är likadana. Nästan bortkopplade från jordisk mening spenderar de kvällarna med att dricka gin eller titta på porr. De har fester när de kommer till land. Ibland när de är ombord. Dagen är en ruljans av maskinella åtgärdanden. Alice är andremaskinist, ser över maskinerna och har befäl över thailändsk arbetskraft. De är inte mer eller mindre värda än några andra. På jul väntar alla ut deras böner innan det är dags att hugga in i det provisoriska julbordet. Livet till sjöss pågår året runt.

Det är inte en ointressant miljö – det finns en punkt när det monotona och vardagliga uppnår en nästan surrealistisk nivå och man känner det poetiska i detta bortkopplade havsliv, i grund och botten inte långt ifrån besättningar i science fiction-filmer som Alien (1979) som har sin gemenskap intakt – om än inget annat – när de glider runt i rymden.

fidelio 1

Det är alltså en gammal hederlig sjömansmystik som Fidelio lyckas skapa, och Alice är symbolen som skapar flera elefanter i rummen. Bilden av den rotlöse sjömannen är ju praktiskt taget arkaisk, men Alice gör den dynamisk med sitt kön. På land har hon en snäll och tålmodig pojkvän vid namn Felix, spelad av Anders Danielsen Lie (från Joachim Triers Repris och Oslo, 31 augusti). Han tycks älska henne villkorslöst, men förutsätter att de ska bilda något ihop – skaffa barn, kanske gifta sig. Alice tycker om att känna hans speciella kärlek. Hon känner närvaron av något tryggt, en grund att stå på – men så ringer de från jobbet, ett nytt uppdrag, hon försvinner i några månader till. Och på vågornas långa färd, i det rotlösa psykologiska landskapet, där finns inte plats för kyskhet – Alice är inte trogen Felix, hon kastar sig tvärtom från famn till famn som alla goda sjömän.

Det är helt klart en film som är något på spåret. Ariane Labed förkroppsligar Alice utan motstånd, gör henne till sin och visar upp en auktoritet som skådespelare som hon inte fått chans att göra tidigare (rollen är raka motsatsen till den självmordsbenägna, Chopin-spelande konstnärsmusan hon spelade i En plats på jorden, tidigare i år). Sättet Alice smälter in som enda tjej i en manlig gemenskap är rörande och realistisk, och att denna manligt kodade värld också är vad som gör hennes egen relation svår är en spännande utgångspunkt.

Men trots att filmen ligger och glimmar i mörkret, och trots ett par scener av nerv och känsla, så är Fidelio i slutändan inte en speciellt stark eller minnesvärd film. Den faller för enkelt in i den värsta ovanan i europeisk arthouse: Tron att man inte behöver fylla varje scen med något intressant, föreställningen att upprepning och bilder av några minuters ingenting är helt okej, tanken att berättelsen ska bygga på några få scener av karaktärsuppbyggnad och interaktion mellan långa sekvenser där ”inget händer” (för att uttrycka sig lite bonnigt).

Filmen är skriven och regisserad av Lucie Borletau, som tidigare bara gjort ett par kortfilmer och skådespelarinsatser, och den lider av en onödig försiktighet som är vanlig hos långfilmsdebutanter. Berättelsen har flera tematiska trådar men ingen helhet. Alice har, till exempel, hittat en dagbok från Fidelios tidigare kapten – en man som råkat ut för en olycka som kanske eller kanske inte var självmord. Hon har också en relation med en gammal flamma (Melvil Poupaud) som älskar att ha sex med henne lika mycket som han ogillar att prata om sin fru och sina barn, eller stackars Felix som aningslöst väntar på att få se ”sin” Alice igen.

Borletau bygger upp skelettet här, men formar inte själva kroppen. Dagboken säger oss inte mycket, kaptenens öde når inte riktigt in; det är överhuvudtaget inte mycket som når in i Fidelio; det är en för öppen film, Alice står omringad av luft, vind, hav, frihet, ensamhet. Det är ibland vackert – och det ger en något stilla att vila blicken på, för omväxlingens skull – men istället för insikter och sammanhang blir det en film av aningar och antydningar. De fastnar inte – vi börjar tänka på annat, glömmer filmen. Det är synd, för medan dess tunna låga fladdrar är den intressant.

FREDRIK FYHR

*

mjae

ALICE RESA

Originaltitel, land: Fidelio, l’odyssée d’Alice, Frankrike.
Urpremiär: 9 augusti 2014 (Locarno Film Festival, Schweiz).
Svensk premiär: 23 januari 2015 (Göteborg International Film Festival), 11 december 2015.
Speltid: 97 min. (1.37)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K (J-D-C Scope)/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Ariane Labed, Melvil Poupaud, Anders Danielsen Lie, Pascal Tagnati, Jean-Louis Coulloc’h, Nathanaël Maïni, Bodgan Zamfir, Manuel Ramirez, Ireneo San Andres, Marc-Antoine Vaugeois, Corneliu Dragomirescu.
Regi: Lucie Borleteau.
Manus: Clara Borleteau, Lucie Borleteau.
Producent: Pascal Caucheteux, Marine Arrighi de Casanova, Isabelle Tillou.
Foto: Simon Beaufils.
Klippning: Guy Lecorne.
Musik: Thomas De Pourquery.
Scenografi: Sidney Dubois.
Kostym: Sophie Bégon.
Produktionsbolag: Why Not Productions, Apsara Films, Arte France Cinéma, delt. Arte France, Canal+, CNC, Région Provence-Alpes-Côte d’Azur, Région Aquitaine, Région des Pyrénées-Atlantiques.
Svensk distributör: Folkets bio.

 

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *